Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

Lina Neidestam: ”Zelda. Kampen fortsätter”

Zeldas kamp fortsätter. Men det är långtifrån en plakatserie, konstaterar Kajsa Ekis Ekman.
Zeldas kamp fortsätter. Men det är långtifrån en plakatserie, konstaterar Kajsa Ekis Ekman.
Lina Neidestams seriefigur Zelda brottas med feminismen – och sig själv. Ibland är det hysterisk roligt, ibland förutsägbart. Kajsa Ekis Ekman läser Zeldas andra kamp.
Litteraturrecension

Skribent: Lina Neidestam

Titel: ”Zelda. Kampen fortsätter”

Utgiven av: Kartago

Vid första anblicken kan man tro att Lina Neidestam är en i raden av feministiska serietecknare. På omslaget poserar hjältinnan Zelda med älgstudsare, nakna män vid sina fötter och för tydlighetens skull, ett kvinnokampsmärke intatuerat på axeln.

Men vid närmare genomläsning kan jag sätta ord på den underström jag anat sedan jag började läsa Zelda när hon gick som serie i tidningen City. Nämligen att den precis lika ofta går ut på att driva med feminismen. Ofta handlar själva humorn om att feministen avslöjas som hycklare och sätts på plats.

En typisk stripp inleds med att konstskolestudenten Zelda håller monologer om patriarkat och förtryck och slutar med att hon får tomater slängda på sig. Men sedan, på nästa sida, kan det vara en manlig datanörd som får en käftsmäll för sin självgodhet.

Så det här är inte alls en entydig feministisk serie. Det här är en serie i strid med sig själv. Fram och tillbaka, hela tiden. Zelda är också i strid med sig själv. Hon kan inte leva upp till tjejidealen – å ena sidan representerade av en neurotisk blond bloggerska med fyra företag, å andra sidan det ”naturligt vackra” konstnärsgeniet Nova.

Inte heller kan hon leva upp till sina egna ideal. Hon vill vara självständig och stark men kan inte hålla sig från att ringa exet. Hon vill vara en av killarna men vågar inte säga till när de drar sexistiska skämt. Och så vidare.

Feminismen är lika mycket en tvångströja som ett vapen. Det enda som är okomplicerat är hennes sexuella begär, som alltid är lika starkt och okuvat. Och – hennes hjältinnestatus. Ju mer jag läser, desto mer inser jag att här finns alla de betydelsebärande trådar som korsar vår tids kvinnoblivande. Det är mycket intressant. Det är långt ifrån den plakatserie man kan tänka sig när man hör titeln: ”Zelda. Kampen fortsätter”.

Kanske syftar kampen inte på en politisk kamp utan på något i stil med Knausgårds inre uppgörelser. Framför allt är detta en dynamisk serie – man vet aldrig vad nästa ruta kommer att göra med en. Ibland dör jag av skratt och igenkänning. Andra gånger tråkar det ut mig, som när Zelda frågar sig ”Ser jag tjock ut i den här?” – har man inte hört detta till leda nu? Avsnittet om Thailandsresan blir också ganska platt. Det är lite för enkelt att göra satir av en ”upplyst västerlänning i Asien”.

Roligast alla gånger är det när Zelda har med sina expojkvänner att göra. Ett plus förresten för att Lina Neidestam verkligen kan rita män som ser snygga ut, något som är mycket ovanligt.