Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Bokrecensioner

Maciej Zaremba: ”Skogen vi ärvde”

Maciej Zarembas reportageserie ”Skogen vi ärvde” publicerades i DN Kultur. Nu har serien blivit bok.
Maciej Zarembas reportageserie ”Skogen vi ärvde” publicerades i DN Kultur. Nu har serien blivit bok. Foto: Sofia Runarsdotter
Litteraturrecension

Skribent: Maciej Zaremba

Titel: ”Skogen vi ärvde”

Förord: Torgny Lindgren

Utgiven av: Weyler

När Maciej Zaremba i våras gick ut på sin långa skogspromenad upptäckte han genast att det inte längre fanns någon skog att promenera i.

Det fanns bara kalhyggen, planteringar, virkesåkrar – ett ogenomträngligt, fult och tråkigt industrilandskap, format efter storskogsbrukets giriga mallar.

Och i en stort anslagen reportage­serie i Dagens Nyheter meddelade han sin förfärande upptäckt: den svenska skogen, den susande, genomvandrade, omkramade, värmande och närande Skogen, hade på en halv trädålder förvandlats till något helt annat, till en vedfabrik.

Nittiotvå procent av all skogsmark i Sverige har redan drabbats av kalhuggning och förvandlats till barrträdsplantager.

Hur gick det till? Och vem skulle ställas till svars?

Maciej Zaremba grävde djupt bland granstubbarna och fann en mäktig utväxt – en sammanslutning av privata skogsbolag, statliga Sveaskog, skogsindustrin, Skogsstyrelsen och landsbygdsminister Eskil Erlandsson.

Det är den så kallade skogsmaffian, eller det skogsindustriella komplexet, en maktfullkomlig, självtillräcklig och högfärdig sammanslutning som härskar och härjar i skogen med nästan oinskränkt makt.

”Skogen vi ärvde” kallade han reportageserien, och det heter också boken som ges ut i dag. Den består av de sex långa reportagen i DN, plus ett PS om minister Erlandsson och hans Skogsstyrelse, samt ett vackert förord av Torgny Lindgren om att vara i Skogen.

Maciej Zaremba beskriver, pedagogiskt och åskådligt, hur skogs­maffian genomdriver sin kalhuggningsmakt; och undersöker särskilt Skogsstyrelsens dubiösa roll. Styrelsen som ska övervaka och grans­ka skogsbruket har blivit, eller har alltid varit, den ivrigaste pådrivaren när det gäller kalhuggning och säger praktiskt taget aldrig nej till ett anmält hygge.

Men om en skogsägare anmäler att han vill plockhugga sin skog i stället för att hugga rent, då rycker Skogsstyrelsen ut och påbjuder kalhuggning och anmäler skogsägaren för brott mot skogsvårdslagen, som i fallet med Harald Holmberg i Lycksele.

Och om Naturskyddsföreningen, mot alla odds, skulle lyckas överklaga och hejda ett kalhygge, som i det vackra Änokdeltat på gränsen till världsarvet Lapponia, och dessutom får medhåll av länsstyrelsen i Luleå och av förvaltningsrätten i Luleå – då mobiliserar Skogsstyrelsen all sin juridiska kraft för att genomdriva kalhuggningen och undanröja Naturskyddsföreningens möjlighet att överklaga.

Och lyckas med det: den 4 oktober i år upphävde kammarrätten i Sundsvall förvaltningsrättens dom och förklarade att Naturskydds­föreningen inte har rätt att överklaga Skogsstyrelsens beslut.

Ordningen är återställd och Skogsstyrelsen är nöjd: ett ögonblick hotade naturvärn och landskapsvård att överflygla industri­intresset, men nu har kammarrätten slagit fast att det är markägarens kalhuggningsrätt som gäller.

”Av äganderätten följer förfoganderätten”, förklarade Eskil Erlandsson när Maciej Zaremba presenterade några bilder av en särdeles brutal kalhuggning intill husen i Storfors.

Men skogen ärvde vi alla och förfoganderätten kan inte innefatta rätten att helt förskingra arvet och förvandla skogen till något annat.

Maciej Zarembas långa skogspromenad handlar just om det. ”Skogen vi ärvde” är årets viktigaste reportageserie som nu också blivit årets viktigaste bok.

Maciej Zaremba är medarbetare i Dagens Nyheter och gästrecenseras därför av Tommy Hammarström, kolumnist på Expressens ledarredaktion.