Stian Hole: "Hermans sommar" - DN.SE
Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Bokrecensioner

Stian Hole: "Hermans sommar"

Underbara drömmar i Photoshop. Norske Stian Hole leker i "Hermans sommar" med symboler för att uttrycka förändringens tid. Det blir en annorlunda bilderbok som får DN:s Ulla Rhedin att utropa: Hurra!
Litteraturrecension

Översättare: Barbro Lagergren

Utgiven av: Alfabeta

Skribent: Stian Hole

Titel: "Hermans sommar"

När nu norrmannen Stian Holes internationellt prisbelönta bilderbok kommer ut på svenska i utmärkt och fiffigt genomtänkt översättning av Barbro Lagergren är det bara att ropa Hurra! "Hermans sommar" är en ytterst fascinerande och annorlunda bilderbok. Att öppna den är som att titta in i ett norskt 50-tals-Amerika, som i en tavla av Edward Hopper med statiska figuranter och sovande byggnader eller spela med i filmer som "Pleasantville" eller "Truman show" - det är soligt, spännande, berörande, drömskt, nostalgiskt och bedövande perfekt.

Men det är också hermetiskt, tillslutet och syrefritt, på ett nästan ögonbedövande, faktiskt sätt. För om man betraktar allmänna bakgrunder i bilderna - himlar, gräsvidder och golv - upptäcker man att allt vilar mot ådrad, tonad faner: himlarna tar slut innan de börjat. Allt, precis allt, är fejk, yta, kliché. Prunkande barockblommor i stela rader och underliga storlekar, omvända staket, klippdocksvacker mamma, uppenbarelsestrålar på himlen, fjärilar, sländor, jättebär smyckar och dekorerar och står i - men fungerar också oroväckande och främmandegörande som en återkommande dröm. När avtäcks Underlandet? När sprängs idyllen?

Stian Hole har arbetat som grafisk formgivare i över ett decennium och producerar ett hundratal bokomslag per år. År 2005 debuterade han som bilderboksskapare med en prisbelönt, Hemingwayinspirerad bok, "Den gamle mannen og hvalen", om två åldrade bröder som slutat träffas sedan ett kärlekssvek i ungdomen. Den drabbade brodern får oväntat chans till efterlängtad försoning, när han behöver hjälp att undsätta en strandsatt val.

Från debutboken har Hole tagit med sig sin teknik att göra "sömlösa" collage i Photoshop, en teknik som han renodlar i nya boken.

Mest porträtteras förstås Herman, den inte alltför lycklige sexåringen på omslagsbilden med sina moderna simkuddar ganska långt ut i ett svart hav, trots att himlen bakom klichéstrålar optimistiskt. I denna bild introduceras också rese- och trollsländesymbolerna, några av de transcendenssymboler som genomsyrar denna bok "om något som snart ska ta slut och något nytt som ska börja" som en av baksidestexterna säger. Försättsbladet visar ett moln på den vackert blå fanerhimlen, men den misstänksamme bläddrar till eftersättet och finner att molnen hopat sig alltmer.

Perspektivet är Hermans och berättelsen handlar just om denna sexårings monomana tankeverksamhet kring det faktum att han i morgon börjar skolan utan att ha en enda lös tand! Som tre visa ödesgudinnor dyker just denna ångestfyllda dag tre gamla tanter upp med munnarna fulla av vackra tänder (som alla är lösa!) och svarar så gott de förmår på hans grubblerier. I denna dialog växer berättelsen till att bli en allmän­existentiell berättelse om själva livsresan och dess olika övergångar - där ångesten visar sig vara en arvedel som följer oss genom livet.

Den yttre handlingen är minimal, hela spänningen byggs upp i dialogen och i pojkens tolkningar av de vuxnas svar och språkfigurer som på barnets kognitiva nivå omvandlas till underbara, absurda tankebilder. Tant Ruth, som oroar sig för att snart behöva rullator, flyger i en bild genom himlen på Hermans rullbräda i dubbla pojkmössor, handväska och med tatuerad arm. Tant Borghild, som gruvar sig för att hon snart ska dö, svävar tillsammans med fjärilar och sländor i läppstift och finaste klänningen in i himmelriket med hårborsten i handen.

Och i en humoristisk röntgenbild av sin egen kropp funderar Herman på hur man egentligen får fjärilar i magen. Att som tant Augusta inte längre oroa sig, bara glädja sig åt kakan till kaffet, känns som en högst uthärdlig väg. Och över idyllen med de sovande tanterna i var sin trädgårdsstol svävar en repstege klar att använda.

När tanterna ska åka hem står mamma och vinkar, sedd av ingen i mörkret i sitt halvstängda New England-hus, Herman tittar fram bakom häck och blommor i en (kanske för tredje gången) upprepad bild från omslaget och tanterna vandrar till båten utan att vinka tillbaka. Ingen har kontakt med den andre och vi inser att det idylliska livet utspelar sig på en sorts teaterscen i en absurd tradition - vi kan inte skilja tanterna åt, de har samma kroppar, identiska fötter och kappor.

Och från den mellersta tanten går en visuell hälsning till den svikne brodern i första boken: hon bär samma påfallande rödblommiga väska som han hade ställt ifrån sig vid valen. Aha! Och båten Nyland som tanterna svävar i väg med i nästa bild finns som liten modell i hans hem.

Sådana visuella länkar mellan böckerna är förstås intressanta i ett större perspektiv, men utgör även ett stilgrepp inom den enskilda boken: ansikten och kroppar är resultat av ändlösa fotomontage, de upprepas och förändras nästan omärkligt så att osäkerhet uppstår. De individuella särdragen hos tanterna suddas ut, när samma ansikte får representera två personer (som i krocketbilden) eller när de under en och samma dag byter kläder och skor ett otal gånger mellan bilderna. Kaffebordet dukas med mönstrade koppar, men dukas av med vita. Pappas orkester vinkar och spelar i turnébussen för mor och son, men mamma vänder bort sitt huvud precis i mötet.

Det är magiskt och fascinerande och hänförande obalanserat - vi kan inte vara säkra på vad vi ser och vem vi möter eller vad som faktiskt händer i denna upprörande vackra och slösande rika bok.