Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Bokrecensioner

Ulf Nilsson (text) och Eva Eriksson (bild): ”Ensam mullvad på en scen”

”När föreställningen var färdig skulle jag gå fram och säga: ’Det var den lilla sången, men nu så är det slut.’ Men det var då jag blev så blyg …” Ur ”Ensam mullvad på en scen”.
”När föreställningen var färdig skulle jag gå fram och säga: ’Det var den lilla sången, men nu så är det slut.’ Men det var då jag blev så blyg …” Ur ”Ensam mullvad på en scen”.
I vår narcissistiska tid är det en lysande idé att göra en bilderbok om scenskräck. Berättelsen är upplyftande men tidlös, på gott och ont, tycker Andreas Palmaer.
Litteraturrecension

Skribent: Ulf Nilsson (text) och Eva Eriksson (bild)

Titel: ”Ensam mullvad på en scen”

Utgiven av: Bonnier Carlsen

Den blyga mullvaden kurar i mörka jordgångar och trivs långt från ljuset och larmet. Men i ”Ensam mullvad på en scen” av Ulf Nilsson och Eva Eriksson tar han plats i rampljuset i skepnad av en skräckslagen pojke i mullvadsdräkt. En replik ska han yttra vid slutet av skolföreställningen: ”Det var den lilla sången, men nu så är det slut.” Natten innan rids han av fasansfulla maror och visualiserar hur föräldrarna i publiken kastar tårtor i ansiktet på honom, på morgonen kan han inte dricka ur glaset för händerna darrar så.

Idén är fantastisk, en bilderbok om scenskräck, och i en narcissistisk tid – den som inte slår sig för bröstet och gastar: ”Jag kommer att stå på Ullevis scen inom fem år!!” skåpas ut av idoljuryer – är det befriande med en huvudperson som tvivlar på sin egen förmåga.

Ulf Nilsson och Eva Eriksson är hyllade både på egen hand och tillsammans, de har gjort bland annat ”En dag med mössens brandkår” och ”Alla döda små djur”, och som ofta i deras böcker befinner sig figurerna liksom utanför tiden.

I Nick Hornbys ”Om en pojke” beskrivs ett pojkrum som genom aktuella klistermärken och affischer skulle kunna dateras ”med tjugofyra timmars noggrannhet av framtida samhällsforskare”. Men om man rev ut tryckortssidan ur ”Ensam mullvad på en scen” skulle framtidens vetenskapsmän få problem att ens placera boken i rätt årtionde. När tecknare som Emma Adbåge och Pija Lindenbaum strösslar med tidstypiska detaljer är Eva Erikssons illustrationer tvättade från samtidsmarkörer, här saknas mobiltelefoner och märkeskläder. De bleka färgerna kontrasterar mot de klara, gapiga färger som är vanliga i dagens bilderböcker.

Även texten är – på gott och ont – tidlös. Den återberättas i imperfekt: ”Jag ville inte sjunga om det var för stort och fint. Jag var sex år och gick i skolan.” Det känns som om någon berättar ett avlägset minne, en knarrigt sentimental ton smyger sig in. Bilderna förmedlar även en rädsla som sällan återfinns i den något svala och distanserade texten.

”Ensam mullvad på en scen”, för övrigt årets vackraste bilderbokstitel, får kanske inte samma klassikerstatus som vissa av Ulf Nilssons och Eva Erikssons tidigare titlar. Texten är onödigt ordrik och upprepar ofta det som redan syns i bild, men den är definitivt upplyftande läsning för den som fruktar rampljuset. För när pojken med hjälp av sin lillebror äntligen vågar sig upp på scen är det omöjligt att slita honom därifrån. Han vill berätta Bellmanhistorier och julramsor: ”Det var som ett jubel steg inom mig. Jag kunde ha dansat och sjungit i timmar.” När den är som bäst fångar ”Ensam mullvad på en scen” allt det skrämmande och underbara med att ta plats på en scen.