Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Bokrecensioner

Utan offer inga förövare

"Jordens rika använder sig av jordens fattiga... // .. som avelsdjur", skriver Kajsa Ekis Ekman i sin nya bok.
"Jordens rika använder sig av jordens fattiga... // .. som avelsdjur", skriver Kajsa Ekis Ekman i sin nya bok. Foto: Ajit Solanki

Prostituerade och surrogatmödrar beskrivs ofta som affärskvinnor och madonnor – aldrig som offer, eftersom det skulle avslöja för­övarna. Maria Sveland får gåshud av Kajsa Ekis Ekmans knivskarpa resonemang om exploateringen av fattiga kvinnors kroppar.

Litteraturrecension

Utgiven av:  Leopard förlag

Skribent: Kajsa Ekis Ekman

Titel:  ”Varat och varan. Prostitution, surrogatmödraskap och den delade människan”

Det händer ibland, men alltför sällan, att man får gåshud för att man läser något som är knivskarpt argumenterat. Kajsa Ekis Ekmans ”Varat och varan. Prostitution, surrogatmödraskap och den delade människan” är en sådan bok som lämnar mig full av nya tankar. Det handlar om prostitutionsdebatten där Ekis Ekman hittar fascinerande likheter med diskussionen kring surrogatmödraskap.

I en tid där prostitutionsförespråkarna är både många och högljudda känns det som en ren välgärning att någon äntligen synar deras argumentering. Ekis Ekman gör detta och börjar med att visa hur man om och om igen förnekat att det finns ett offer.

För att kunna försvara att kvinnor säljer sina kroppar (och att män köper deras kroppar) måste man först avskaffa offret och i stället omdefiniera den prostituerade till en sexarbetare, en stark kvinna som vet vad hon vill, en affärskvinna. Sexarbetaren blir ett slags ny version av den gamla ”lyckliga horan”.

Ekis Ekman visar på ett övertygande sätt hur detta sker genom en retorik som framställer offerpositionen som ett karaktärsdrag i stället för att använda den korrekta definitionen av offer: någon som drabbas av något. På så sätt förtigs den fruktansvärda verkligheten som kvinnor i prostitution befinner sig i. Rädslan för ”offret” i såväl prostitutionsdebatten som inom kritiken av feminismen är en spegling av nyliberalismens allmänna offerhat – eftersom allt tal om den utsatta människan genast avslöjar ett orättvist samhälle. Genom att tabubelägga offret kan man legitimera såväl klassklyftor som könsdiskriminering, för finns det inga offer finns det heller inga förövare.

När Susan Faludis ”Backlash” nådde Sverige 1992 var det exakt detta hon demaskerade; Hur kvinnorna å ena sidan blev bankade i huvudet med hur fria och jämställda de numera var, samtidigt som berättelser om olyckliga, utbrända och deprimerade moderna kvinnor fördes fram i populärkultur och medierna. Och allt var feminismens fel.

Enligt prostitutionsförespråkarna på 2000-talet är det återigen feminister som tillsammans med socialarbetare gör prostituerade kvinnor till hjälplösa offer då dessa menar att prostitution skadar kvinnor. Men som Ekis Ekman skriver, att förstå mekanismerna bakom, att se att många kvinnor i prostitution har en historia av fattigdom, övergrepp och missbruk, är inte samma sak som att beröva dem deras handlingspotential.

Förutom det ihärdiga arbetet med att avskaffa offret finns det ytterligare ett område där prostitutionsförespråkarna skrivit om berättelsen. Ekis Ekman lyckas även här blottlägga hur de aktivt hävdat att det skulle vara möjligt att sälja kroppen utan att sälja (eller påverka) jaget. Som om sexet var något skilt både från kroppen och jaget, något frikopplat som hängde och dinglade mellan hon som säljer och han som köper.

Att inte känna sin kropp är ett syndrom som uppstår hos människor som upplever extremt svåra händelser och kränkningar. Man dissociera, en sorts flyktmekanism som leder till splittring av jaget för att slippa ta in den grymhet man är med om. Dissociativa syndrom, som till exempel att förlora förmågan att känna vissa kroppsdelar, är ett återkommande tema i forskningens intervjuer med kvinnor som befunnit sig i prostitutionen.

Men det som framställs som ett problem bland forskare, terapeuter och socialarbetare blir näst intill ett ideal bland prostitutionsförespråkarna. Splittringen mellan kropp och själ, som ju är en överlevnadsstrategi, blir här i stället ett tecken på styrka. Även i populärkulturens berättelser om prostitution finns detta som ett bevis på att denna klyvning vore möjlig. Det är därför det blir enkelt att tycka att Julia Roberts pretty woman är klok och stark när hon förklarar att hon inte låter sig kyssas på munnen av torskarna. Hon säljer minsann inte sig själv utan bara sina sexuella tjänster.

I den andra delen av boken analyserar Ekman surrogatmödraskapet och hittar samma typer av förrädiska resonemang här som i prostitutionsdebatten. Hur man skapar berättelser om den lyckliga avelskvinnan genom att tona ner pengarnas roll och i stället betonar den aktiva, altruistiska, frivilliga insatsen som kvinnorna gör när de upplåter sina kroppar för någon annans barn.

Den surrogatmödraindustri som finns i till exempel Indien och Ukraina är inget annat än slaveri. Ekis Ekman skriver om så kal­lade lägenhetshotell där man helt enkelt låser in surrogatmödrarna under den nio månader långa graviditeten. Fråntagna alla mänskliga slags rättigheter. ”Det är svårt att se hur någon kan försvara en situation där jordens rika använder sig av jordens fattiga som avelsdjur, sprutar dem fulla med hormoner, tar barnen ifrån dem och lämnar småpengar i utbyte.”

Här är jag helt med Ekis Ekman i hennes resonemang. Mer tveksam blir jag när hon beskriver det så kallade altruistiska surrogatmödraskapet. Jag kan inte låta bli att tycka att det är svårare att helt fördöma situationen där till exempel en kvinna erbjuder sig att bära sin infertila systers barn, eller där en vän till ett homosexuellt par upplåter sin kropp för att bära sina vänners barn. Men Ekis Ekman menar att det altruistiska surrogatmödraskapet bara är en annan grad på samma skala som den kommersiella, slaveriliknande industrin som pågår i tredje världen, på samma sätt som trafficking är en konsekvens av ”den frivilliga” prostitutionen.

”Frivillighet” är ett knepigt begrepp och visst är det svårt att veta exakt vad som ligger bakom de kvinnor som säger sig vilja föda barn åt ett annat par, även då de inte får någon ekonomisk ersättning för detta. Hur kommer det sig att så pass många gått ut i efterhand och vittnat om ångest och depression? Är det över huvud taget möjligt att gardera sig (med hjälp av lagstiftning till exempel) mot en kvinnas eventuella bakomliggande, kanske omedvetna motiv till surrogatmödraskap? Och betyder det å andra sidan att det inte kan finnas enstaka fall där allt faktiskt är klart och vackert som en hösthimmel? Och väger i sådana fall dessa enstaka fall tillräckligt tungt i jämförelse med alla de fall där syfte, tillvägagångssätt och motiv inte är lika självklara och vackra?

Jag har ingen aning men hade gärna läst mer om just denna komplexa del av surrogatmödraskapet.

Riktigt snyggt blir det när Ekis Ekman visar hur berättelsen om surrogatmamman skrivs om så att det blir en berättelse om madonnan, jungfru Maria. Kvinnan som föder barn utan att ha samlag, hon gör det bara för att glädja någon annan, kräver inget i gengäld, är ofta lyckligt gift och lever i kärnfamilj. Medan den lyckliga horan beskrivs som en driftig och smart tjej, beskrivs den lyckliga avelskvinnan som en generös och självuppoffrande madonnagestalt. En övervägande del av de amerikanska surrogatmödrarna är också djupt troende och har en kristen bakgrund där surrogatmödraskapet blir till ett slags gudomligt kall.

Ekis Ekman hittar flera likheter i resonemangen mellan surrogatmödraskap och prostitution, som den om uppdelningen mellan kropp och själ som även finns bland surrogatmödrarna. Att upprepa att barnet är någon annans är surrogatvärldens främsta mantra. Där den prostituerade säger att ”kroppen är inte jag” säger surrogatmodern ”barnet är inte mitt”. För att sälja en del av sig själv måste surrogat­modern precis som de prostituerade ta avstånd från denna del.

Men där prostitutionsforskningen satt ord på dessa känslor har forskningen om surrogatmödraskap knappt lagt märke till dem. Ingen har intresserat sig för huruvida surrogatmödrar disassocierar. Tvärtom menar forskarna att just denna distans (att avstå känslomässigt från barnet) bevisar att surrogatmödraskapet fungerar. Den bästa surrogatmodern är den som känner minst. Eller som Ekis Ekman skriver på de sista sidorna av sin bok: Splittringen görs helig medan helheten demoniseras. Kvinnor förnekas sin helhetliga mänsklighet. Begränsas, stängs in, domnar bort.

Det här måste vara en av årets viktigaste böcker och jag hoppas innerligt att den når såväl utredare och politiker som alla som säger sig vara intresserade av feminism. Sällan har mina ögon varit så vidöppna, rödkantade och svidiga.

Kajsa Ekis Ekman är skribent i DN Kultur och recenseras därför av författaren Maria Sveland.