Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Böcker

Lögnen om folkhemmet

Jimmie Åkessons Sverigedemokrater serverar ljuva drömmar men resultatet blir ett Sverige i kaos med ökade klyftor och mer segregering.
Jimmie Åkessons Sverigedemokrater serverar ljuva drömmar men resultatet blir ett Sverige i kaos med ökade klyftor och mer segregering. Foto: Fredrik Persson

Sverigedemokraterna utger sig för att kunna ge sina väljare det gamla trygga Sverige åter. Men vilka tjänar egentligen på partiets politik? DN:s Kajsa Ekis Ekman ställer frågan och berättar också om några nyutkomna böcker som kritiskt granskar SD.

Det finns en bild som de nya sverigedemokraterna gärna vill förknippas med. Det är en sinnebild av det förlorade paradiset.

På valaffischerna inför EU-valet visas två små lintottar med korgar i handen som strosar fridfullt på en landsväg. ”Ge oss Sverige tillbaka!” bönfaller texten.

Deras motståndare använder en liknande bild för att illustrera dem: Arenagruppens nya böcker om SD, ”Högerpopulismen” och ”Slaget om svenskheten” illust­reras med liten flicka med margaretaflätor som skriver på tavlan i en småländsk folkskola.

Det förlorade paradiset är något som ständigt återkommer i SD:s retorik. Detta paradis är en blandning av folkhemmet, bondesamhället, kärnfamiljen och indiansk vishet. Deras slogan är ”Trygghet och tradition”.

Människor som röstar på dem säger ofta att det var bättre förr. Det är ingen abstrakt längtan, utan konkret: ofta bor de på platser som drabbats hårt av globaliseringen och där många blivit arbetslösa.

Den typiske Sverigedemokrat­väljaren är en man ur arbetarklassen, ofta en social­demokratisk missnöjes­väljare. Forskaren Ulla Ekström von Essen har delat in Sverigedemokraternas väljare i fyra grupper.

Tre av dem består av arbetarklass på olika typer av orter, en av dem kommer från välbärgade villaområden. SD:­s affärsidé är att ta detta missnöje och rikta det mot invandrare.

Inför nästa val är den fråga alla ställer sig: Hur bemöter vi Sverige­demokraterna? Att ta avstånd fun­gerade inte, de blev martyrer, och nu är det vanligare att kräva att man ska ”ta debatten” och ”bemöta deras argument”.

Detta bemötande, vad går det ut på? Nästan enbart att påpeka att de är rasister, och att visa på kopplingarna till fascism och nazism. Radioprogrammet ”Kalibers” wallraffande utgör här urtypen för ett reportage om Sverigedemokraterna. Ett slags äckelblandad fascination, där man lyfter på alla stenar för att hitta rasism, ju värre, desto bättre.

Samtidigt är mot­argumenten klämkäcka och idiotförklarande: man ropar frenetiskt att hur kan de vilja värna om det svenska när det faktiskt inte finns något som är svenskt; köttbullar, kåldolmar och hambo är också importerade och så vidare ...

Det är en strategi som kännetecknas av att den vill vara oförstående. Och inte bara mot rasismen, utan mot hela den längtan efter trygghet och välfärd som är så central för SD:s väljare.

Hela denna längtan misstänkliggörs. För vad har egentligen en folkskoleflicka med SD att göra? Ingenting! Men att motståndet också använder denna bild förstärker känslan av att så här ser SD-landet ut.

Att påpeka rasismen är viktigt, men det finns ett problem med denna taktik. Det är att man låter SD behålla sitt kärnsubjekt: svensken som längtar efter sitt förlorade paradis.

Denna svensk har ju redan gjort sig immun mot antirasism och varje anklagelse om rasism tjänar bara som en bekräftelse på att det är honom de försvarar. Anna-Lena Lodenius inleder Arenas antologi ”Högerpopulismen” med att fråga: ”Hur går det med muslimers, asylsökandes och homosexuellas rättigheter om Sverigedemokraterna får mer att säga till om?”

Här är det implicit att den sverige­demokratiske väljarens rättigheter inte är i fara – han kan alltså dra slutsatsen att han skyddas av dem. Och när Jessica Kempe skriver att det ”finns inte en enda homogen svensk” (DN 4/6) eller citerar professorn Bertil Lindholm som säger att ”folkblandning är bara nyttig” (DN 5/6) förstärker det hans bild av att han inte är viktig för de andra – han finns inte ens!

För ju mer rasistiskt SD utmålas som, desto mer övertygad blir han om att det är ett parti för honom. Ett parti som, till skillnad från andra, sätter honom i centrum. Här existerar han, här blir han viktig.

Detta parti, tror han, kommer att ge honom hans förlorade paradis tillbaka, säkra en framtid för honom och hans familj. Allt enligt logiken: om de är emot de andra, är de för mig!

Det man måste fråga sig är alltså: Stämmer detta? Löser Sverige­demokraterna sina väljares problem?

Det är bara att gå till deras handlingsprogram.

Där står att skatter är av ondo: förmögenhetsskatten ska avskaffas helt, eftersom skatt på egendom innebär ”en kränkning av äganderätten”. Arbetsgivaravgiften ska sänkas, både las och mbl ska bort och maxtaxan på dagis ska avskaffas.

Facket har för stort inflytande – i stället ska arbetare gå samman i egenskap av småsparare. Arbetsmiljöproblem viftas bort: bara folk har ett jobb är det okej, man ska inte slösa ”miljarder på den fysiska arbetsmiljön”.

Vården ska, som det mesta, hellre vara privat än offentlig; hårda tag och straffarbete för brottslingar, absolut ingen vård. Och när det handlar om ekonomi försvann plötsligt hela nationalismen, där är de ”mot protektionism och för frihandel”.

Det rör sig, med andra ord, om klassisk borgerlig politik. Bortom de inledande parollerna om social rättvisa och trygghet finns en politik som gör precis tvärtom. Som lockar till sig arbetare för att ge makt åt arbetsgivare. Väljarna blir alltså fullständigt dragna vid näsan av SD.Av de grupper som röstar på SD finns bara en som tjänar på deras politik – och det är de välbärgade i villaområdena.

De andra serveras drömmar. Drömmar om ett Välfärds-Sverige, om en tid då alla hade jobb och bostad. Men SD ger dem inte detta Sverige tillbaka, tvärtom. SD-landet blir inget Bullerbyn eller folkhem, utan ett kaos med större klyftor och mer segregering.

För att ge sina väljare ett köttben kommer SD att göra livet surt för invandrare på alla sätt, vilket inte hjälper någon. Däremot gör varje sådan åtgärd att invandrare förvandlas till alltmer invandrare och allt mindre människor, något som i sin tur skapar mer motsättningar och mer rasism. En spiral som går åt helt fel håll ... som att vara törstig och dricka saltvatten.

SD är ett hot, men innan dess är det en tragedi. Ett parti vars estetik må vara arbetarklass, men vars politik är ultrahöger. Jens Lundberg och Daniel Suhonen skriver i senaste numret av Tvärdrag att fascismen växer när socialdemokratin försvagas.

Och att det mest effektiva motgiftet inte är att ”ta debatten” genom ”välmenande antirasistiska kampanjer” utan en progressiv politik. För vad många av SD:s väljare säger är att de vill tillbaka till den ”äkta” socialdemokratin, med EU-motstånd, trygghet och välfärd. Det är denna politik de förgäves hoppas hitta i SD.

Med en äkta socialdemokrati har SD inte en chans – och det vet SD. Frågan är: vet Socialdemokraterna det?

Nya böcker om SD

”Slaget om svenskheten – Ta debatten med Sverigedemokraterna”. Anna-Lena Lodenius och Mats Wingborg. Premiss förlag.

SD:s politik granskas punkt för punkt. Den mest initierade boken. Tyvärr tandlösa slutsatser.

”Högerpopulismen – En antologi om Sverigedemokraterna”. Red. Håkan A Bengtsson. Premiss förlag.

Forskare kartlägger den europeiska extremhögern. Faktaspäckat och analytiskt i klassisk Expo-anda.

”Sverigedemokraterna in på bara skinnet”. Pontus Mattsson. Natur & Kultur.

Närgången reportagebok följer partiet ”från bombarjacka till blåsippa”. Statistik och intervjuer med ledande sverigedemokrater, dock ingen personlig analys.