Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Böcker

Mammatyper i litteraturen

Grattis alla bullmammor, hockeymorsor och curlingmödrar – på söndag är det Mors dag. DN:s Åsa Beckman och Malin ­Ullgren har gått på jakt efter romanens mödrar och funnit tio typer.

Förlossningsmamman
Det är lätt att bara minnas Kristin Lavransdotter som en folkloristisk, ljushylt kvinna som rådigt styr och ställer på egendomen i Gudbrandsdalen. Men i Sigrid Undsets romansvit finns en av litteraturens mäktigaste förlossningsscener. Med blod, skrik, vatten, handdukar; i kretsen av jordemödrar och gårdsfolk. Jan Guillou har avslöjat att det var hit han gick när han skulle få inspiration för att beskriva en födsel i Arn-serien. En bättre förebild kan man inte ha.

Släpp ut mig-mamman
Anna i Kerstin Thorvalls roman ”Det mest förbjudna” boxar sig ur sin gammalmodiga mammas hårda grepp, och rymmer från man och barn. Från ångesten, till sexet: ”Stygg dotter. Otrogen hustru. Dålig mor. Motvillig farmor.” Citatet är en klassiker, därför att det är en instruktion för den kvinna som vill förlora sitt människovärde i andras ögon. Kerstin Thorvall har tröstat generationer mammor, och säkert också pappor, som känt av familjelivets elektroniska fotboja: Du är inte ensam om att vilja springa långt, långt bort.

Migränmamman
I Astrid Lindgrens böcker om Madicken är mamma Kajsa perfekt. Vacker, fertil och föredömligt feminin när hon blir arg. Om maken Jonas säger något dumt skriker hon inte ”idiooot”, utan kastar en bitter blick över axeln och skrider till sitt rum. Försiktigt tassar barnen in och undersöker om faran – mammas huvudvärk – är över. Vicken morsa. Tur att pappa är ett manligt ideal för flickor i alla åldrar: Rik, radikal och varm. Tills man själv blir mamma. Då förstår man att Kajsa blir urless på att stå i skuggan av den dyrkade barnafadern. Triangeln Kajsa-Jonas-Madicken är rent freudiansk.

Pradamamman
Det är svårt att glömma Meryl Streeps porträtt av Miranda Priestly i filmatiseringen av Lauren Weisbergers bästsäljare ”Djävulen bär Prada”. Denna strama och kyliga mamma är chefredaktör på modemagasinet Runway och tillbringar all sin tid på arbetet. Ändå ska hon maximera livet för sina barn. De ska ha extra allt. Därför kräver hon att hennes assistent ska fixa fram nästa outgivna Harry Potter-bok till hennes två barn. När de välklädda och perfekta telningarna sitter på tåget med boken som alla världens barn suktar efter, har assistenten klarat kraftprovet.

Polismamman
I Elfriede Jelineks roman ”Piano­lärarinnan” vankar Frau Kohut omkring i kamelhårs­tofflor och övervakar sin dotter. Hon är monstruös. Dottern, den 40-åriga Erika, är kuvad i sitt innersta. Jelinek skriver träffsäkert om ”moderssnabeln” som far över dotterns kropp och letar sig in i hennes själ. Ibland spottar dottern upp sig och ger sig ut på erotiska raider i Wiennatten – men kommer alltid krypande tillbaka till deras gemensamma säng. En riktig rysarmamma.

Mäklarmamman
Litteraturhistorien är full av skrivande kvinnor som har dyrkat sina fäder på mödrarnas bekostnad. Självklart, för vad hade en intellektuell kvinna för glädje av att identifiera sig med en gift nobody i historiens mörker? Det kan vara en förklaring till att det finns så många töntiga mäklarmammor, i stil med mrs Bennet i Jane Austens ”Stolthet och fördom”. Medan mr Bennet suckar diskret över hustrun och utbyter menande blickar med dottern Eliza, yr tanten runt i jakten på rika svärsöner. Mrs Bennet är blind för ungarnas sämre sidor och fixerad vid pengar och status. Redan på 1800-talet porträtterade Jane Austen den första curlingmamman.

Survival-mamman
”Grå som en råtta, fattig som en lus, slankig och mager som en rävhona om sommaren/Hon var seg som gräset, ettrig som nässlan. Hela sitt liv gnodde hon efter kvarlevor och fördelar.” Så beskriver Kerstin Ekman Sara Sabina Lans, den första av kvinnor och mödrar i ”Häxringarna” i Katrineholmssviten. Sara Sabina måste försörja sina små, det målet är överordnat allt. Ingen som har läst inledningsscenen glömmer den; den där Sara Sabina görs till åtlöje i handelsboden. Men hon skiter i karlarnas förakt, för hon behöver det där stycket sulläder. Och hon har värdighet – den som följer av att vara stark och rationell nog att hålla barn vid liv av ingenting.

Passionsmamman
Anna Karenina är mamman som går dit hjärtat leder henne. När hon blir förälskad i greve Vronskij bryter hon den sociala konvenansen i 1800-talets Moskva. Hon lämnar inte bara sin man utan också sin lille son. Det sägs att Leo Tolstoj ville skriva om Anna som avskräckande exempel, men att han sedan blev allt mer intagen av henne. För vuxna läsare är passionsmammorna lockande hjältinnor – för barn är det nog mer komplicerat ...

Borgarmamman
Mrs Ramsay i Virginia Woolfs ”Mot fyren” är en sval hand på din febriga panna. Ett ”Nej men oj då, kära du” när dina tårar sprutar. Vänligt förströdd, som kan vara så skönt för barn. Mrs Ramsay är den samlande punkten i en orolig skara människor, en familj med gäster i sommarhuset. Hon medlar mellan sin egoistiske man och deras känslige son, hon är föremål för unga människors förälskelse. Det märkliga är att romanens oro liksom försvinner när hon dör. Var hon i själva verket motorn för konflikterna?
Med sådana mödrar vet man inte. När de är döda, har man ett porträtt i olja kvar, där de sitter med ordentligt korsade vrister, ointagligt leende och alla hemligheter bevarade.

Drömmamman
Här hade vi tänkt avsluta med Drömmamman. Den där flödande modern som både är varm, omhändertagande, modig och smart. Hon som älskar sitt barn med en glöd som får solen att blekna. Hon som gör skillnad både hemma och i stora världen. Men sanningen är att vi inte hittar henne någonstans i våra bokhyllor. Har ni mött henne i romanen? Mejla förslag till: litteratur@dn.se