Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Böcker

Mannen som tog avstånd från sig själv

Foto: Rebecka Oftedal

Ismail Kadaré, Albaniens mest kände författare, försåg hela världen med ett öga rakt in i den albanska vardagen på sjuttiotalet. Kajsa Ekis Ekman har träffat honom.

Vi känner till historien om dissidenten. Författaren från öst som gör motstånd mot kommunismen, förföljs för sin konst, censureras och till sist belönas med Nobelpriset.

Det här är någon annan. Det här är historien om en författare från öst som älskade socialismen och som samtidigt ville skapa stor litteratur.

Vad hände med honom?

Ismail Kadaré, Albaniens mest kände författare, försåg hela världen med ett öga rakt in i den albanska vardagen på sjuttiotalet. Han gjorde att Albanien, ett litet och dittills okänt land, kom så nära; dess myter, dess historia, dess samhällsystem.

I mitten på sextiotalet når han internationell berömmelse med Den döda arméns general, om en italiensk general som åker runt i Albanien och letar ben efter döda soldater. 1970 kommer hans makalöst vackra barndomsskildring Krönika i sten. Ett porträtt av bergsbyn Girokastër under den italienska ockupationen. I skärningspunkten mellan de ”urgamla” kvinnornas trollkulor, utländska arméer och den framvällande moderniteten, befinner sig en liten pojke, upptagen med frågor som: ”Kan människorna från ett land vara bättre än sina flygplan?”

Kadaré brinner för tre saker: sitt land, socialismen och litteraturen, och försöker förena dem alla i sina böcker. Han är bara några år yngre än partisanerna som tagit över Albanien och ersatt fattigdomen, klansamhället och de arrangerade äktenskapen med jämlikhet, kärlek och modernitet. Kadaré blir den europeiska vänsterns idol och åker runt och föreläser. Han blir kandidat till Nobelpriset. Han drar den magiska realismen till sin spets: det magiska är verkligt, moderniteten absurd. I kampen mellan teknologin och vidskepelsen framstår alltid vidskepelsen som mycket trovärdigare.

Albanien håller upp honom som en nationell stolthet. Men samtidigt är han konstnär, och Albanien tillåter honom inte att vara det fullt ut. För minsta lilla avvikelse utsätts han för kampanjer. Det handlar inte ens om systemkritik. Det handlar om konst: hans ton är för ärlig, hans realism för realistisk. ”Den hårda vintern” skildrar ledaren Enver Hoxha som en nationell hjälte, principfast man och god kamrat. Men ändå sätts en hatkampanj igång mot boken. Kadaré lyder och skriver om, tar bort några sidor där ungdomen skildras på ett osympatiskt sätt. Han försöker följa direktiven och skriver ”Bröllopet”, om en bondflicka som tack vare socialismen får gifta sig med sin älskade – men för att kunna ta ut svängarna skildrar han en bröllopsfest där arbetarna är fulla.

Han skildrar också de albanska myterna, de kringresande rapsoderna, hedersvåldet. ”Grymma april” och ”Vem förde hem Doruntine?” är suggestiva och märkliga historier om människor inneslutna i ett system där blodshämnd är en plikt.

Hela tiden är han en suverän berättare. Han skapar stor konst, även då han pressas. Hans kraftkälla är nervtrådarna som förbinder människan och samhällssystemet. Under både kanun – den traditionella albanska lagen – och kommunismen är människan infogad i samhället, underordnad det. Samtidigt gör det henne viktig. För systemet beror av henne och vaktar på hennes minsta gest. Det är denna dynamik som gör alla Kadarés scener så laddade. Inget är banalt. Inget är ens egen ensak. När Albanien bryter med Sovjet bryter huvudpersonerna i ”Den hårda vintern” och ”Stäppgudarnas skymning” också upp sina förlovningar. Varje människa är en metafor för samhället i stort.

För mig, som var 9 år 1989, har det mesta jag läst om kommunismen tillhört den dystopiska genren; den har framstått som ett avbrott i vardagen. Det var innan jag läste Kadaré. Hos honom fanns den kommunistiska vardagen, så vardaglig... Den hårda vintern skildrar ett hyreshus under brytningen med Sovjet. Där bor partisaner, sekreterare, journalister: människor som kommunismen lyft från fattigdomen. Och på nedre botten bor den gamla jordägarfrun Nurihan. Hon, som en gång rådde över jättelika ägor och hundratals människor, är nu ”deklasserad” och stickar tröjor åt sina forma tjänare. Hon väntar spänt vid radion på varje skälvning i Enver Hoxhas regim. Från hennes lilla rum hörs ”ord på franska, på italienska, jämmer över priserna, över det frivilliga arbetet, över kvartersråden, föraktfulla skämt om tilltalsordet ”kamrat”, särskilt när det användes till en kvinna, hånfulla yttranden och framför allt rädsla, rädsla, rädsla.” Det är en roman full av rörelse och dialektik. Genom att suga ut de fattiga sådde Nurihan fröet till sin deklassering, men i hennes hämndbegär låg också fröet till kommunismens fall, som i sin tur sår ett nytt frö...

Albanien bryter 1962 med Sovjet och senare också med Kina. I slutet av sjuttiotalet står det ensamt och Hoxhas regering blir alltmer paranoid. Sigurimi, säkerhetstjänsten, trakasserar och förföljer medborgare. Män får inte ha skägg eller långt hår. Kadaré reagerar genom att skriva dystopier. ”Drömmarnas palats” och ”Nischen i muren” handlar om en ottomansk regim som försöker ta sig in i medborgarnas huvuden. Romanerna förbjuds. Kadarés situation blir svårare. Men han hoppar inte av tåget. Han går inte i exil i Frankrike trots att han har möjligheten. Kanske för att över allt annat står kärleken till Albanien, lojaliteten med ett land som under årtusenden angripits av utländska stormakter. Kadaré stannar kvar som parlamentsledamot och fortsätter skriva hyllningar till Hoxha i Albania Today.

1985 dör Enver Hoxha och 1991 hålls allmänna val. En av nyckelfigurerna i förändringen är Ismail Kadaré, som genom brev och appeller fått regeringen att släppa politiska fångar. Han söker asyl i Frankrike och fördömer diktaturen. I boken ”Albansk vår” välkomnar han den nya tiden. I ”Le Successeur” gör han slutligen upp med Hoxha. Kadaré börjar nu omtalas som dissident i de anglosaxiska länderna, som om en bra författare inte skulle kunna ha varit något annat.

Men efter kommunismens fall händer något med Kadarés romaner. De är inte längre desamma. ”Aprils frusna blommor” från 2000 försöker beskriva övergångsperioden, men lyckas inte alls. Romanen är stressad och hans tidigare lugna berättande är uppbrutet i flera parallella halvhistorier. Kärleksaffären mellan konstnären och modellen är banal, alla inblandade är ytliga och han försöker hitta tillbaka genom att återuppliva blodshämnden, för att lika snabbt ta kål på den igen. Jag längtar att få veta vad förändringen betyder, alla de människor som jag lärt känna genom Kadaré: Illyr, Besnik Struga, Nurihan, vad gör de nu? Men de har flytt och inte ens Kadaré tycks kunna fånga dem. Och sedan skriver han inte mer om dagens Albanien. Han skriver tillbakablickar.

Jag ville träffa denne författare som jag fängslats så av, jag ville tala om de böcker jag älskat så mycket, om de albanska myterna, fråga honom hur han såg på Albanien idag – som åter blivit ett fattigt land, styrt av maffian, deserterat av ungdomarna och ruinerat av kapitalism och pyramidspel. Jag ville fråga om relationen mellan litteraturen och samhället – går det att skriva så laddat och dynamiskt i ett sönderslaget samhälle? Så jag åkte till Paris.

Men jag möter istället en man som är mån om att ta avstånd från sig själv. En trött författare som försvarar sig mot anklagelser fast jag inte anklagar. Den hårda vintern som jag är så begeistrad över, där säger han sig ha varit lurad: ”Hoxha uppfann en konflikt för att få bryta med Sovjet. Vi trodde på den. Men istället gick han och allierade sig med kineserna.”

Bröllopet vill han inte alls höra talas om.

- Usch, min svagaste bok.

Om de gamla sederna och myterna han använt så mycket säger han ”det där är bara exotism, jag använde dem enkom för att fly politiken.”

Istället framhåller han sina dystopier – Drömmarnas palats, Nischen i muren. Litterärt sett tillhör de inte hans bästa böcker, de är skrivbordskonstruktioner, vill vara Dystopier med stort D. Ändå är det dem han vill betona.

Jag talar lyriskt om hans romaner. Han talar om sitt motstånd mot regimen, hur han försökte kritisera så mycket det gick, hur det var komplett omöjligt att säga något om Hoxha, hur hans eget arbete för friheten till slut bar frukt.

Nu är han allergisk mot politik, säger han.

Jag berättar att jag demonstrerat i Köpenhamn.

- Aha, du är aktivist, säger han och en igenkännande glimt tänds i hans ögon. Men den släcks snabbt igen och han skrattar torrt: Demonstrationer, slagord, sånt där hade vi så mycket av...

- Vad tror ni på nu då, frågar jag.

- Ingenting.

Om dagens Albanien vill han varken tala eller skriva.

- Jag vill inte. Jag har skrivit tillräckligt.

Jag säger att jag tycker att han skrev bättre förr. Att det är uppenbart att något har hänt. Han håller inte med. Han skriver likadant, menar han, och förklarar att man inte skriver bättre för att man lider: ”det är en myt, fången skriver inte bättre än den fria människan.”
Jag säger att jag är beviken. Jag älskade dessa böcker... jag älskade er och nu kommer ni och viftar bort er själv.

- Det kan jag förstå, säger han och sedan vill han inte prata mer.