Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-01-23 14:53

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/dnbok/5-saker-konsten-vet-om-demokratin/

Böcker

5 saker konsten vet om demokratin

Hersilia sätter stopp för den våldsamma sammandrabbningen i Jacques-Louis Davids (1748-1825) ”Sabinskorna” från 1799.
Bild 1 av 2 Hersilia sätter stopp för den våldsamma sammandrabbningen i Jacques-Louis Davids (1748-1825) ”Sabinskorna” från 1799.
Foto: Alamy
”Sabinskornas bortrövande”, Nicolas Poussin, troligen 1633.
Bild 2 av 2 ”Sabinskornas bortrövande”, Nicolas Poussin, troligen 1633.
Foto: Artokoloro Quint Lox Limited/Alamy

Konsten har en förmåga att med det estetiska blåsa liv i den politiska fantasin, att visa på alternativ, och därmed stå emot fascismen, skriver Stefan Jonsson.

Rätta artikel

1. Varför inbillningskraften är en demokratisk kraft

Om det finns ett verklighetssinne, och det kan man ju knappast betvivla, så måste det också finnas ett möjlighetssinne, skrev Robert Musil. Konsten är möjlighetssinnets medium, ansåg den österrikiske författaren. Den talar om människan, samhället och politiken genom påhitt om hur det kunde vara. Det fiktiva greppet – det må vara en saga eller ett montage – ger verkligheten en estetisk gestalt, som ger sina mottagare en djupare förståelse av dem själva, deras plats i historien och samhället och deras möjligheter. Fantasin har därför sin egen politiska kraft: den visar läsaren att det är annorlunda än vad politiska ideologier, kulturella traditioner, religiösa läror och ekonomiska dogmer föreskriver.

Konsten odlar möjlighetssinnet genom att öppna ett reflektionsrum, fantasin, där mottagaren erfar hur det är att vara människa och medmänniska, medborgare och samhällsvarelse, man eller kvinna, slav eller herre, arbetare eller direktör, svart eller vit, monster eller ängel. Detta rum är betydelsefullt, nej oundgängligt, därför att det säger nej till det befintliga samhället och är ett alternativ till det.

Den 11 mars 1937 höll Musil ett föredrag i Wien på inbjudan av Werkbund, modernisternas och funktionalisternas förening. Föredraget hette ”Om dumheten”. Musil beskrev hur verklighetssinnet höll på att bytas ut mot förmågan att ljuga, medan möjlighetssinnet ersattes av just dumheten. Han nämnde inte nazismen, fascismen eller nationalismen. Alla åhörare förstod ändå att det var det han talade om. Föredraget drog stor publik och Musil ombads upprepa det veckan därpå. Exakt ett år senare, den 15 mars 1938, stod Hitler i Wien och proklamerade att landet från och med nu var del av nazisternas tusenårsrike.

I konstverket bryts en estetiskt gestaltad erfarenhet mot det system – politiskt, religiöst, socialt, ekonomiskt – som begränsar denna erfarenhet. Oavsett vilken människa det gäller, oavsett vilket system som står emot henne, och oavsett vem som går segrande ur sammanstötningen (dess värre är det oftast systemet), så förmår konstverket att ur situationen utvinna alternativa möjligheter, som förmedlas till nuet och till kommande generationer. Konstens demokratiska dimension består i förmågan att med det estetiska blåsa liv i den politiska fantasin. Den övar läsaren i att möta världen och medmänniskorna som ett fritt subjekt med ansvar för sina handlingar, och visar att mötet rymmer ett löfte om gemensam lycka.

2. Hur ett demokratiskt ting fungerar

Hur definiera offentligheten? frågade antropologen Bruno Latour 2004. Han var trött på ”Realpolitik” (verklighetssinnet) och förslog i stället en ”Dingpolitik”, en tingets politik, som också är demokratins och möjligheternas politik. Enligt Latour ska offentligheten bäst liknas vid ett ting i den gamla nordiska meningen. På tinget blev samhället synligt. När folk samlades till ting manifesterade de sin gemenskap. Men skälet till att man samlades var inte att man ville fira sin gemenskap. Att man höll ting berodde inte främst på att det fanns angelägenheter som delades av alla, utan på att det rådde delade meningar om dessa delade angelägenheter.

Offentlig konst gick en gång i tiden ut på att skapa estetiska objekt som symboliserade den samhälleliga gemenskapen. Länge ordnades tävlingar och salonger där konstnärerna fick i uppdrag att ge gestalt åt ”fosterlandet”, ”nationen”, ”folket” och andra abstraktioner. Offentlig konst handlade om att skapa stora ting som gav visuell och rumslig gestalt åt samhället.

Även dagens offentliga konst ger sinnlig gestalt åt samhället och det offentliga, men det sker inte främst genom visuella representationer, utan genom att producera miljöer, situationer och konfrontationer som får betraktaren att känna demokratins atmosfär: att han eller hon delar något med alla andra, samt att meningarna är delade om det som de delar.

Konsten är ett ting i denna dubbla mening av begreppet: ett föremål med förmåga att förvandla sig till en mötesplats, ett objekt som förefaller slutet och dött men som i tillägnelsens ögonblick springer till liv och aktiveras till händelse, samtal och diskussion. Den konstnärliga skapelsen och tillägnelsen inrättar så sett vad Hannah Arendt kallade ett ”framträdelsens rum” (space of appearance), där man delar varandras meningar. Detta rum var i hennes ögon det demokratiska samhällets begynnelse.

Stefan Jonsson: Vår migrationspolitik är ett svek mot själva framtiden 

3. Varför demokratin är gränsöverskridande

Aischylos kallas ibland demokratins dramatiker. Under hans tid för 2 500 år sedan ersattes ett aristokratiskt styre av en statsbildning där beslut togs efter debatt mellan fria manliga medborgare. Aischylos övade medborgarna i att hantera politiska svårigheter och sociala påfrestningar på ett demokratiskt sätt.

Vilka räknas in i gemenskapen? Vilka kan uteslutas? Hur långt sträcker sig människovärdet? Intrigen i Aischylos tragedi ”De skyddssökande” drivs av tillhörighetens och utstötningens mekanismer. Båtflyktingar kommer över Medelhavet till den grekiska staden Argos. Danaos femtio döttrar har flytt från Egypten för att undslippa kollektivt tvångsäktenskap med Aigyptos femtio söner. Liksom dagens flyktingar tar de sin tillflykt till templen. Danaos ger döttrarna några faderliga råd. Detta är den tidigaste beskrivning vi känner av hur flyktingen bör föra sig när hon söker asyl:

Skynda er och bär på er vänstra arm högtidligt

den ullombundna kvisten av oliv,

(…) och svara främlingarna fromt och sorgset,

som flyktingar tillkommer, (…)

Och kom ihåg att ge efter, du, en stackars

långväga flykting. Ett alltför dristigt och

oförväget språk anstår inte de svaga.

Strax skyndar kungen i Argos in på scenen, Pelasgos. Tragedin kretsar kring hans dilemma. Tar han emot flyktingarna kan han räkna med kritik för att dra på staden en orimlig försörjningsbörda. Han utsätter också Argos för krigsfara, eftersom de egyptiska friarna är på väg för att kräva tillbaka sina fästmör. Pelasgos fruktar eftervärldens dom: ”Av främlingskärlek du förgjort din stad.”

Tar han å andra sidan inte emot dem bryter han mot en högre lag. Den som såg den ullombundna olivkvisten var förpliktigad att bifalla de skyddssökandes vädjan. Annars följde gudarnas straff. ”Tung är den vrede som kommer från Zeus, flyktingarnas gud.”

Hur Pelasgos än väljer hotar undergången. Han står rådlös. Jag är visserligen härskare i detta land, men ett beslut som detta måste fattas av hela folket, säger han. Svåra beslut kräver bred förankring; därför är demokratin nödvändig. Så resonerar Pelasgos. Ungefär så tänkte Aischylos. På torget i Argos håller Pelasgos brandtal för asylrätten. Sedan håller medborgarna ting och genomför en folkomröstning. 

Aischylos skrev i en krigisk tid. I en värld av små och stora krig mellan kungar och furstar uppstod demokratin och asylen som försök att förhindra att allt och alla sänktes i slaveri, våldtäkter och blod.

När den nutida asylrätten instiftas på nytt efter andra världskriget är situationen jämförbar: alla är eniga om att asylrätten är nödvändig, så att inte folkfördrivningarna och Förintelsen ska upprepas. 

Det bådar säkerligen illa att det i dag knappast finns någon politiker som håller brandtal för asylrätten och tränar medborgarna i att följa sina solidariska instinkter. Måhända är demokratins och de mänskliga rättigheternas tid över för den här gången. 

I den mån det finns hopp så förvaltas det av konsten, som bearbetar konflikterna och våldet i Europas historia och håller fram detta arv som en spegel för nuet. Konsten ger också en löpande gestaltning av gränsöverskridande rörelser och möten mellan främlingar. Den bearbetar vittnesmålen om hur varje samhälle med större eller mindre framgång hanterat sin ofrånkomliga sårbarhet, som kommer sig av att det gränsar till en oförutsägbar omvärld. Konsten ser till att denna gräns hålls öppen. Rättare sagt, konsten är en öppen gräns.

4. Varför varje representationssätt förråder demokratin

Den demokratiska jämlikheten är skandalös. Den erkänner inga skäl till att någon ska bestämma mer än andra eller bestämma över andra. I en demokratisk gemenskap ska alla röster höras och alla bestämma tillsammans. Vi lever inte i ett sådant system. Vårt system är en representativ demokrati, det vill säga en inramad och inhägnad demokrati. Den lilla del av samhället och folket som framträder inom ramen får representera helheten. Så sett innebär varje politisk representationsform att demokratins gemenskap beskärs. De flesta hamnar utanför.

Konsten däremot har en förmåga att tränga bortom representationens gränser för att peka ut det och dem som finns på dess baksida eller utanför ramen: tystade röster, osynliggjorda exi­stenser, subalterna livsformer. Konsten hämtar in sådana röster och kroppar till tinget.

Hur förklara denna förmåga? Till skillnad från andra kunskapsverktyg är konsten inte främst representerande, utan performativ. Den representerar inte verkligheten, utan presenterar möjligheter. Därav kommer även konstens förmåga att införa nya ting i världen, nya frågor och hållpunkter som offentligheten får förhålla sig till: en röst som tidigare inte hörts, en gestalt som inte synts, ett samband som inte uppmärksammats. Den estetiska gestaltningen är den enda form av mänsklig aktivitet som är kongenial med demokratins skandal: den är mångröstad (som demokratin), den ser världen från många perspektiv samtidigt (som demokratin), den är per definition social och kollektiv (som demokratin), och den är otyglad och gränslös (som demokratin).

Därför kan konsten peka ut den inramade, representativa demokratins oundvikliga tillkorta­kommande. Den vet att varje politiskt representationssätt förråder den gemenskap som det påstår sig representera. Därför är konsten också en blixtsnabb indikator som larmar närhelst ramarna inskränks ytterligare. 

Stefan Jonsson: Nathan Shachar torgför lögner som eldar på auktoritära krafter 

5. Hur en kan stå emot fascismen

Konsten inför något nytt i världen. Den är performativ. Den utgör en händelse. När händelsen inträffat ser verkligheten annorlunda ut. Samhällets invånare ruskar på sig och försöker fatta det nya, göra det begripligt. Detta är bara ett annat uttryck för konstverkets existens som ett demokratiskt ting: det framkallar debatt, dialog, gräl och motstånd. 

I en bok som helt enkelt heter ”What is an event?” (”Vad är en händelse?”) förlitar sig den amerikanska samhällsteoretikern Robin Wagner Pacifici nästan uteslutande helt på konstnärliga och litterära verk när hon ska förklara varför vi upplever vissa händelser som avgörande i samhällets liv. I centrum av analysen står en målning från 1799 av den franske konstnären Jacques-Louis David: ”Sabinskorna”. Den ska inte förväxlas med en annan lika berömd målning av en annan lika berömd fransk konstnär, Nicholas Poussins ”Sabinskornas bortrövande” (eller Sabinskorna våldtas) från mitten av sextonhundratalet. 

Motivet är hämtat från romersk myt. ”Sabinskornas bortrövande” (Poussin) visar hur Romulus arméer kort efter att de grundat Rom angriper sabinerna i bergen åt nordost och rövar bort deras kvinnor. Romulus tar Hersilia till sin hustru och hushållerska. Hon blir därför Roms blivande drottning. 

Davids målning visar hur sabinerna i sin tur angriper Rom för att ta tillbaka sina kvinnor. Vi bevittnar sammandrabbningen mellan två som är indragna i en vendetta som gäller kontrollen över kvinnan. Sin vana trogen låter David framställa det dramatiska skeendet genom att fånga det i en stilla punkt där krafterna neutraliserar varandra. Wagner Pacifici kallar det en standoff. På svenska brukar det översättas till ”dödläge”. Ordet fångar knappast den energi som laddar händelsen. Så skriver Wagner Pacifici: ”Mitt i kaoset av soldater, svärd, lansar, hästar, kvinnor och spädbarn sätter Hersilia stopp för den våldsamma sammandrabbningen”.

David levde under revolutionens och Napoleons epok. Han behärskade historien med sin pensel. I ”Sabinskorna” syns i bildens centrum Hersilia. Hon står mellan två arméer som ett vitt, fladdrande men stadigt kryss. Hennes bägge armar och händer, höjda åt höger och vänster liknar väldiga stopptecken. Hersilia är en sabinska som i den förra sammandrabbningen våldtogs av sin fiende och erövrare Romulus och fick barn med honom. Nu står hon fast planterad i ingenmanslandet mellan trupperna som slaktar varandra. Dessa trupper representerar var sin sida av hennes barns motsägelsefulla härkomst. 

Det vore fel att påstå att Hersilia försonar antagonisterna. Snarare löser hon upp motsägelsen dem emellan och får dem att framstå som varandras spegelbilder – båda lika destruktiva, totalitära och förblindade av en soldatkodex som bejakar våldet. David drar betraktarens öga mot Hersilias beslutsamma ingripande. Hon står emot de bägge härarna i kraft av en femininitetens och moderskapets etik som inte har plats för vare sig patriarkat eller patriotism.

När David gjorde sin målning litade han på det som bara konsten vet om det politiska, och som gör konsten oundgänglig i en demokratisk gemenskap. Den säger att det finns alternativ. Som minnet står emot glömskan, och som möjlighetssinnet står emot dumheten, så står Hersilia emot det maskulina våldet. Hon sätter stopp för den våldsamma sammandrabbningen. Och så vet konsten att stå emot fascismen.