Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-11-21 09:12

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/dnbok/9-x-ljudbocker-lyssna-pa-klassikerna/

Böcker

9 x ljudböcker: Lyssna på klassikerna

Fyra klassiker som ljudböcker: ”Markurells i Wadköping” av Hjalmar Bergman, ”Svindlande höjder” av Emily Brontë, ”Körkarlen” av Selma Lagerlöf och ”Röda rummet” av August Strindberg.
Fyra klassiker som ljudböcker: ”Markurells i Wadköping” av Hjalmar Bergman, ”Svindlande höjder” av Emily Brontë, ”Körkarlen” av Selma Lagerlöf och ”Röda rummet” av August Strindberg.

Det är inte bara barn som har svårt med stora textmassor, utan även vuxna. Lyssna på klassikerna i stället: då går det lättare. DN:s Lotta Olsson tipsar om klassiker som ljudböcker.

Lotta Olsson
Rätta artikel

Det finns poänger med att lyssna på klassikerna i stället för att läsa dem: det är mycket lättare att klara av det gammalmodiga språket. Vi som sysslar med barnlitteratur har pratat om det problemet länge när det gäller barn och läsning, eftersom barn i dag har svårt att trassla sig igenom ett gammalmodigt språk. Jag misstänker att det gäller vuxna också, vi har vant oss vid nutidssvenskan och tycker ofta att text från äldre tider är svårgenomtränglig. Det går för långsamt att läsa.

Det är synd! Det finns så många klassiker som är ständigt aktuella. Engelsmännen har ju förstånd nog att göra nyfilmatiseringar och tv-serier så att alla ska ha koll på både Shakespeare och Dickens. Varför gör inte Sverige mer sånt, i alla fall med Selma Lagerlöf? Hon har ju allt! Dagens Netflixtittare skulle älska henne.

Att lyssna ger en helt annan upplevelse, upptäcker jag.

Hur som helst kan man lyssna på många klassiker. Särbon lyssnade på första delen av Marcel Prousts ”På spaning efter den tid som flytt” i ljudboksform (varpå han plötsligt skrev extremt långa sms, man blir lätt påverkad av böcker) i Krister Henrikssons inläsning, en bok som är betydligt mer svårläst på papper.

Att lyssna ger en helt annan upplevelse, upptäcker jag. Jag har alltid läst ”Svindlande höjder” med en lätt androgyn ton, inser jag när jag hör Lockwoods berättelse med Johan Rabaeus. Sen fortsätter det med Ellen Deans berättelse i boken, och då är det plötsligt Katarina Ewerlöf som läser. Fiffigt! Och nog blir det lite radioteater av det.

Fast det är bara i början man behöver radioteaterkänslan; sedan glömmer man rösterna för själva historien. Blir man riktigt fångad kan man åtminstone i den här boken slå över till e-boksläge och läsa en stund, för det går fortare. Det är en bra kombination, och jag kommer allt oftare på mig själv med att växla mellan lägena beroende på vad som är praktiskt just då.

En del böcker förkortas när de arbetas om till ljudböcker, och det är störande även om det är begripligt, precis som alla klassiker som har omarbetats till Sagas Illustrerade Klassiker och vad allt det har varit. Hur många har läst hela ”Gullivers resor”?

Men man borde kunna välja även där. Ibland vill man faktiskt ha alltsammans.

***

9 KLASSIKER SOM LJUDBÖCKER

Två porträtt av Hjalmar Bergman (1883–1931) som skrev många romaner som blev filmer och tv-serier.
Två porträtt av Hjalmar Bergman (1883–1931) som skrev många romaner som blev filmer och tv-serier. Foto: IBL

Människors maktspel i en liten svensk stad

Hjalmar Bergman: ”Markurells i Wadköping”

Uppläsare: Pelle Hanaeus, Adelphi Audio

Hjalmar Bergman är oslagbar, rolig och elak när han berättar om uppkomlingen Markurell, vars son ska ta studenten.

Varför finns det inte såna här författare nuförtiden? Hjalmar Bergman är oslagbar när det gäller att beskriva sin egen samtid, hela den lilla staden Wadköpings hierarkiska system med alla dess märkliga inslag. ”Markurells i Wadköping”, från 1919, är en av hans allra bästa romaner (men läs också ”Farmor och Vår Herre” och ”Clownen Jac”), skickligt konstruerad från första till sista sidan. Hela handlingen utspelar sig under en och samma dag, den 6 juni 1913, när Markurells son ska upp i studentexamen. Själv är Markurell en uppkomling, tolererad men knappast riktigt accepterad i Wadköping.

Och sonen är inte så begåvad. Det här utspelar sig ju på den tiden när studentexamen lika gärna kunde sluta i katastrof, man kunde bli kuggad. Det var en tid när ytterst få lyckades, och studentexamen var inledningen på en klassresa. Men Markurell har funderat ut hur han ska lösa problemet med sonens examen, förstås.

Det finns en exakthet hos Hjalmar Bergman som ingen annan har: han kan vara lika pricksäkert elak som August Strindberg, men grundtonen är sorgsnare och med större förståelse för människorna.

Han berättar om sin samtid, men han bygger upp det som en klassisk grekisk tragedi och lyckas tryffera ”Markurells i Wadköping” med en rad små, intensiva scener som  bygger upp stämningen och blottlägger maktspelet mellan människorna.

Som i den otäcka historien om hur två pojkar, varav den ena är en Markurell, lägger ut en planka från kyrktornets topp för att kunna klättra ut på taket och ta kajungar. En håller i, den andra klättrar. Det finns tre kajungar i boet. Hur många får jag? frågar han som håller i plankan. Det är ju jag som tar alla riskerna, säger han på plankan, jag borde få flest!

Men det är jag som håller i plankan, säger han som står innanför. Och så släpper han.

 

Emily Brontë: ”Svindlande höjder”

Översättning: Birgit Edlund, uppläsare: Johan Rabaeus och Katarina Ewerlöf, Svenska Ljud Classica

En av de största romanerna, från 1847. Mr Earnshaw kommer hem en kväll med en pojke som han har plockat med sig, som om det vore en valp. Pojken, Heathcliff, växer upp med Earnshaws dotter Catherine, och sen handlar allt om kärlek, förtvivlan och hemska klasskillnader som gör att ingen får den de älskar.

Karin Boye: ”Kallocain”

Uppläsare: Leif Pagrotsky, Storyside

Vad i hela världen, har gamle ministern Leif Pagrotsky läst in Karin Boyes framtidsskildring från 1940? Konstigt. Men hans skrovliga, lätt oroliga röst är perfekt när Leo Kall berättar om sitt medel som ska få människor att berätta sitt innersta. ”Kallocain” har blivit än mer relevant i dag, med ett samhälle där allt ska vara till nytta.

Mark Twain: ”Huckleberry Finn”

Översättning: Gustav Sandgren, uppläsare: Hans Alfredson, Svenska Ljud Classica

Varning: boken från 1884 är full av n-ord, för den handlar om slaveri. En lysande roman, en rolig och spännande äventyrs­historia, och även genomtänkt om hur en trasproletärgrabb går från att se slavar som egendom till att inse att de är människor. En gammal Hans Alfredson gör en briljant inläsning, med perfekt tonträff.

August Strindberg: ”Röda rummet”

Uppläsare: Per Myrberg, Bonnier Audio

Per Myrberg är förstås ett lyckokast, han läser vackert och med så fyllig röst att man njuter extra mycket av Strindbergs språk (och får lust att gå långa promenader i Stockholm). Unge Arvid Falk försöker hitta ett sätt att leva både sant och hederligt, utan att sälja sig till vad som helst. Osannolikt elegant miljöskildring och satir från 1879.

Selma Lagerlöf: ”Körkarlen”

Uppläsare: Sofie Ekström, Svenska Ljud Classica

En slumsyster ligger för döden och ber att få träffa en man. Men mannen dricker med kompisar på kyrkogården, och berättar om körkarlen som hämtar den som dör klockan tolv på nyårsafton. Sofie Ekströms milda röst vaggar in lyssnaren i bedräglig trygghet, tills spökhistorien från 1912 börjar krypa längs ryggraden.

Ernest Hemingway: ”Farväl till vapnen”

Översättning: Louis Renner, uppläsare: Gert Lundstedt, Viatone

Under första världskriget arbetar en amerikansk läkare i de italienska trupperna och blir förälskad i en brittisk sjuksköterska. Men det är krig: de skickas åt olika håll, återförenas, skiljs åt på nytt. Gert Lundstedt läser sakligt Hemingways avskalade prosa från 1929, där det som inte berättas är lika väsentligt som det som berättas.

Doris Lessing: ”Den femte sanningen”

Översättning: Mårten Edlund, uppläsare: Irene Lindh, Bonnier Audio

Världen faller i bitar för Anna Wulf, som kämpar med sig själv, med omvärlden, politiken, kärleken och vardagslivet. Strukturen i boken är uppbruten i fyra anteckningsböcker plus ramhistorien ”Fria kvinnor”, vilket gör boken från 1962 lite rörig som ljudbok, men samtidigt så fragmentarisk som Doris Lessing ville.

Edgar Allan Poe: ”Hemlighetsfulla och ­fantastiska historier”

Översättning: Tom Wilson, uppläsare: Gert Lundstedt, Saga Egmont

Det finns ingen som kan skriva bättre skräck än 1800-talsförfattaren Edgar Allan Poe, och den här samlingen innehåller klassiska pärlor som ”Amontilladovinet”, ”Fakta i fallet mr Valdemar” och ”Morden på Rue Morgue”. Gert Lundstedt läser neutralt vilket gör det ännu ­läskigare.

Läs fler boktips från Lotta Olsson