Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Böcker

Abdellah Taïa: ”Jag vägrar att härma den franska litteraturen”

Abdellah Taïa har hyllats för sina intensiva romaner om våld och begär. Boklördags Fanny Hedenmo tog en promenad genom Paris med den marockanskfranske författaren som nu skrivit sin argaste bok hittills. 

Det snöar i Paris. Små, ivriga flingor som snabbt smälter i Seinefloden. 

Abdellah Taïa och jag strosar tillsammans längs kajer och över broar. Han berättar om filosofer och konstnärer – reciterar obehindrat ur den franska historien vid olika berömda portar och platser. 

– Här bodde Camille Claudel, skulptören som blev galen av kärlek till Auguste Rodin. Camille Claudel, säger han och upprepar namnet flera gånger, låter de franska l:en perfekt rulla av tungan.  

Abdellah Taïas liv i Paris kan mätas i år eller verk. Nitton år, en film, åtta romaner.  

Hans berättelser är tematiskt besläktade och gläntar ständigt på dörren till det självbiografiska – barndomsstaden Salé i Marocko, där Abdellah Taïa föddes 1973 återkommer ofta, liksom stigmat i att växa upp som homosexuell där homosexuella inte får finnas. De systematiska våldtäkterna av kvarterets rovdjurslika äldre män. Och så fattigdomen, hopplösheten. Längtan bort, till Frankrike, till Europa. En dröm som blir verklighet i flera böcker – i "Frälsningsarmén" möter bokens Abdellah den kalla tystnaden i schweiziska Genève. 

Läs DN:s recension av ”Den som är värd att bli älskad” 

Där studerade verklighetens Abdellah Taïa fransk 1800-talslitteratur en termin, efter att ha fått ett stipendium från universitetet i Rabat. Året därpå doktorerade han vid Sorbonne i Paris. 

Men trots de otvetydiga beröringspunkterna med Abdellah Taïas eget liv accepterar han inte genrestämpeln ”självbiografi”. 

– Jag skriver inte för att lösa upp knutar i min egen historia. Det vore banalt. Jag vill skriva med större allmängiltighet än så, säger han. 

Vi promenerar vidare medan den råa kylan kryper in under kläderna. 

Hans nya roman ”Den som är värd att bli älskad” inleds med att Ahmed, en marockan i 30-årsåldern, författar ett avskedsbrev i gryningen. Brevet skälver av ursinne, riktat mot den man som ligger bredvid honom i sängen. Emmanuel, den intellektuelle fransmannen, den store tänkaren. Han som förde sjuttonårige Ahmed till Frankrike efter ett kärleksmöte på stranden i Rabat, och fick honom att överge sitt språk och sin kultur. 

Nu ska Ahmed lämna honom. Nu är det dags. 

”Hur gjorde jag för att bli så pass blind, ge allt av mig själv till den andre och dennes härskande kultur,” skriver han, ”hur kunde jag abdikera så lätt?” 

Läs recensionen av Abdellah Taïas ”Ett land att dö i” 

Romanen är liksom hans tidigare böcker rak i tonen, kort i formen, intensiv i sin enkelhet. Ändå är något annorlunda, råare, ärligare.  

– Det är en historia om manipulation. Ahmed manipulerar och charmar Emmanuel på stranden. Han gör det som krävs för att få lämna Marocko. Men det är en kraft som vänds emot honom – den franska kulturen är starkare än han. Han förlorar sig själv. Allt för att integreras och passa in, säger Abdellah Taïa.  

– Bara så kan han bli fri, tror han. Men är det verkligen så? Är västvärldens recept på individuell frihet det enda legitima? 

Frågan vibrerar i luften och jag förstår att vi har lämnat bokens värld.  

– En som jag, en arab, muslim och bög, förväntas säga ”tack Europa, för att ni hjälpte mig”. Varför? Jag vägrar säga det. Jag vägrar spela med i den här världspolitiska överenskommelsen där Europa är friheten, och där arabvärldens folk ska räddas från sig själva. 

Men går det verkligen att helt avfärda den föreställningen? I Marocko bestraffas ju till exempel homosexualitet med upp till tre års fängelse.  

– Jo, men förtryckarregimer är inte samma sak som ett förtryckt folk. Och Marockos lagstiftning är inte folkets ansvar. Det är makten som släpar efter. Folket gör motstånd varje dag, var och en på sitt sätt.  

Abdellah Taïa om Donald Trump: De pekar finger åt folk som mig 

Samtidigt är också västvärldens idé om jämlikhet en myt, menar Abdellah Taïa. Den är villkorad, gäller inte alla. Bara för de som lyckas passa in.  

– Inte ens då är du helt säker. Jag är författare och därmed respekterad, men jag kommer ändå alltid att vara en arab. Frankrike är fyllt av migranter, men många syns inte, de existerar inte i offentligheten.  

Han gör en paus.  

– Mitt medvetande blir mer och mer politiskt, man kan säga att jag förstår sådant som jag inte förstod förut. Jag är inte längre rädd, varken för Marocko eller för Frankrike. Jag är inte heller rädd för det franska språket, som har koloniserat mig i alla dessa år utan att jag har förstått det.  

Det franska språkets inflytande återkommer i flera av Abdellah Taïas böcker, dess makt över det egna jaget och identiteten. I "Den som är värd att bli älskad" är det mot det franska språket som Ahmed riktar sin ilska i avskedsbrevet till Emmanuel. Språket som gjort att han förvridit sin arabiska dialekt, att han nästan glömt sitt modersmål.  

– Man måste förstå att Marocko liksom härmat den franska kulturen, framför allt den marockanska eliten. Vi lär oss allt om Frankrike, om deras musik, om deras författare. Deras kultur är viktig för oss. Men vad vet fransmännen om Marocko? Marocko är för dem ett land att semestra i. 

Recension av Abdellah Taïas ”Ett arabiskt vemod” 

Men vad menar du med att du inte längre räds det franska språket? 

– Att jag vägrar härma den typiskt franska litteraturen med vackra meningar och introspektion. Jag bryr mig inte om sådant. Jag vill få fram intensiteten, galenskapen. Jag tror att den kommer från min familj, galenskapen. Den är som inpräntad i mig. 

 I ”Den som är värd att bli älskad” skriver bokens Ahmed även ett brev till sin mor. Det är både en krigsförklaring och en slags försoning – ett vrål från en missförstådd son. 

Relationen mellan Abdellah Taïa och verklighetens mor, M'Barka, har periodvis utspelat sig i offentligheten. 2007 kom han ut i ett öppet brev publicerat i den marockanska tidningen Telquel, med rubriken ”Homosexualitet förklarat för min mamma”.  

– Hon ringde mig efteråt och frågade varför jag gjorde så. Jag svarade: för att det är min sanning. ”Men Abdellah”, sa hon, ”har du inte förstått än att världen är skoningslös mot den som talar sanning?” Hon förolämpade mig inte, sa inte att jag skulle hamna i helvetet. Hon sa bara det.  

Hans mor dog 2010. Abdellah Taïa tog beskedet hårt. Hur ser ett liv utan en mor ut, frågade han sig, denna naturliga förbindelse till alltings början? 

– Hon var en diktator, och jag menar det nästan som en komplimang. Hon visste hur man överlever i en våldsam värld. Det har jag ärvt av henne, på gott och ont.  

Brevformen är ett litterärt grepp som förekommit tidigare i dina verk. Vad är det med brevet som lockar dig? 

– När jag studerade i Rabat som artonåring kom en mycket gammal kvinna fram till mig på postkontoret. Hon hade blivit bestulen på en bit mark och fick ingen hjälp från myndigheterna. Hon sa: ”Min son, kan du hjälpa mig att skriva ett brev till kung Hassan den II?”  

Abdellah Taïa lydde, förundrad över kvinnans djärvhet. 

– Hon fick aldrig något svar förstås. Men det spelade ingen roll. Att få sätta det på pränt var det viktiga för henne. Att få säga: "Titta här, vad ni har gjort mot mig!" Det är någonting magiskt med det där direkta tilltalet.  

Vi slinker in och värmer oss på ett kafé vid Châtelet. Där frågar jag om bokens allra sista brev, undertecknat Ahmeds barndomsvän Lahbib, även han homosexuell men utan europeiskt pass, och därmed dömd till ett liv i hemlighet. Jag undrar om han någonsin funderar på vad som hade hänt om han själv stannat i Marocko. Hade han blivit författare? 

– Nej, något sådant kunde jag inte ens drömma om, säger han. 

– Och det är sant, det kan jag tacka Paris för. Här fick jag en plats där jag kunde resa mig, där jag kunde kämpa. 

Abdellah Taïa ser ut genom fönstret. Det är möjligt att man kan se svaret som en slags försoning. Om än liten. 

 

Abdellah Taïa

Abdellah Taïa är född 1973 i Marocko och är den första öppet homosexuella författaren i landet. Han lever sedan i slutet av 90-talet i Paris.

Sedan debuten år 2000 har han skrivit sju böcker. För ”"Kungens dag” belönades han med Prix de Flore 2010.

På svenska kan man läsa ”Ett arabiskt vemod” (2012), ”Frälsningsarmén” (2013), "Kungens dag" (2014) och "Ett land att dö i" (2016), alla utgivna på Elisabeth Grates bokförlag.

Aktuell med: "Den som är värd att bli älskad".

Han gästar festivalen Littfest i Umeå den 16 mars.