Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Mitt DN - skapa ditt nyhetsflöde Mina nyhetsbrev Ämnen jag följer Sparade artiklar Kunderbjudanden Kundservice och prenumeration Logga ut
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Böcker

Agnes Lidbeck: Allt du behöver veta för att rösta vet du redan

Det finns andra sätt att börja dagen, men ...
Det finns andra sätt att börja dagen, men ... Foto: imago stock

Kanske är den bästa morgonen inte en morgon av informationsstress och rädsla. Agnes Lidbeck vaknar med Sten Selander och har ett råd inför morgondagens val.

VAL 2018

Att kura skymning är ett begrepp. Man avskiljer sig från dagen och låter mörkret falla i dess egen takt. Själv kurar jag morgon - låter ljuset växa, ljuden väckas i tandem. Därför har jag ingen rullgardin, eller någon väckarklocka. Jag vaknar mellan fem och sex. Ibland är mörkret tätt, ibland är solen lätt, ibland regnar det så man inget vet om tiden. 

Jag går ut i köket och gör te. Två smörgåsar - en med ost, en med marmelad. På vintern en halv grapefrukt också, men nu är det inte vinter, utan trevande, fingrande höst. Solen ligger mitt i björken när jag kryper ned i sängen igen med frukostbrickan och sträcker mig mot Morgonboken. 

Morgonboken skiftar men har alltid tyngd nog i pärmarna att hålla sig öppen mot ett knä, och papper gulnade nog att dofta över tekoppen. Språket? Det ska långsamt växla, med en rytm som en nyvaken andning. Det ska inte vara påträngande, utan låta läsaren veckla ut sitt sinne, som man knäcker ut ryggen och sträcker armarna över huvudet – här är jag, detta är jag, ännu en dag.

Just nu heter morgonboken ”Mark och Rymd”, en essäsamling om geografi med texter som ”En uppsvensk landväg” och ”En sommarstorm”. Den är skriven av Sten Selander och enligt baksidestexten försedd med ”kongeniala pennteckningar av Georg Lagerstedt”. Jag öppnar på måfå, knastrar knäckebrödet, smular innanför nattlinnet, slickar marmeladen av tummen, vänder sida. 

Vägen till Virihaure har lockelsen hos det bortglömda, där dagens tystnad skälver av svaga ekon ur det förgångna.  

Bläddrar vidare, 

förbi små mossar med marig björk mellan murarna av höga granar, förbi blötmarker, där den leverbruna och olivgröna lunglaven hänger i väldiga flak från sälgarna, och förbi ständigt nya grankälar …”.

Det finns andra sätt att börja dagen. Ledarna på lägret där jag gick i tonåren brukade väcka oss med grytlock. De var ett gäng entusiastiska tjugoåringar och tänkte sig nog att det är det barn vill – bli väckta med väsen. Inget säger god morgon, i dag är ingen vanlig dag, som att banka metall strax över trumhinnan på en vag bekant. 

Grytlock signalerar fest, ovanliga äventyr! I andra änden av registret finns annat väsen. Mistlurar, megafoner och Hesa Fredrik signalerar fara. Som glädjen ska skrattas och tjoas fram, ska faran varnas för med buller och bång. Därav fetade rubriker. 

Man kan börja dagen med tidningen, om man inte har några lock liggande. Rubrikerna tjuter och skriar i halvdagern, de slår som kopparplåtar mot varandra trots den stilla gryningen utanför fönstret. 

Ibland undrar jag om det verkligen är det bästa sättet att få upp någon ur sängen, eller om det gör att vi drar oss för världen där ute, drar täcket över huvudet. Ibland undrar jag om jag vill att de ska komma upp ur sängen, alla skrämda människor som rusar ut på gatorna för att se vem som larmat, se vem de ska skydda sig ifrån. 

Agnes Lidbeck: Gärna en hård och hungrig kyss – men en riktig cowboy frågar först 

Det är val i morgon och jag är orolig för att många väljer utifrån rädslan i braskande rubriker. Jag har inte tillräckligt med fakta för att tala om desinformation eller fake news – men nog kan man få en känsla av att vissa, kanske många, lever i en uppskrämd känsla av undantagstillstånd. Och att undantagstillståndet gäller medmänsklighet, att rädslan riktas mot medmänniskor. Att det viktiga är att slamra tillbaka.

Jag skulle vilja be alla, som tänker gå och rösta i morgon, att först stanna kvar i sängen en stund, utan radio, utan tv, utan tidningar. Utan internet. Be alla som ska rösta att ta en extra kopp te, att läsa något lugnt och stilla, istället för något statistiskt. Be dem sträcka armarna över huvudet och lokalisera sig själva, sitt jag i den nya dagen. För jaget är nästan alltid gott. 

Men informationen då, säger du nu. Nog måste man få sin information? Särskilt den information som undanhålles och förträngs, som man därför behöver leta upp på annat håll? Den där om brottsstatistik och bilbränder, den som måste FETAS?

Jag undrar det. Hur mycket mer information kan du rimligtvis behöva? Du vet ju redan allt du behöver veta.

Du vet att världen är full av nyanser, av gråskalor. Du vet att det finns ont och gott, men att de sällan är rena från varandra. Du vet vad du ska göra mot din nästa, du vet att du ska ta vara på din broder, du vet att du inte ska spotta i motvind, du vet att man ska vara snäll mot de svaga och mot katter och du vet att man ska städa i naturen och ställa sig upp på bussen. 

Mer behövs inte, för att rösta. Vet du detta kan du lägga ner tidningen och plocka upp en bok. 

Och. Är du osäker på någon av de sakerna är anledningen ännu större att stanna en stund i sängen med Sten Selander. Han skriver att 

allt strålar av klarhet, allt skimrar som av tyst, överjordisk glädje. Det är en annan värld än vardagen, en värld av gränslös frihet och fullkomlig vila, omätlig tystad och heroiskt ljus. 

Är du osäker, så andas i takt med texten.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.