Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Böcker

Agnes Lidbeck: Denna krönika skriver jag med en stark känsla av obehag

Gravvård över Sir John Franklins expedition mot Nordvästpassagen.
Gravvård över Sir John Franklins expedition mot Nordvästpassagen. Foto: Eric Baccega/Nature Picture Library/IBL

Agnes Lidbeck kan bara häpna när Anne Fadiman demonstrerar sin totalt överlägsna, men charmerande udda, bildning.

Det finns en essäist som heter Anne Fadiman. Jag vet inget om henne förutom att hennes samling texter om läsning och böcker, ”Ex Libris: Confessions of a Common Reader”, är ett av de få verk jag önskar att jag skrivit. 

Inte för att andra böcker inte är djupare eller längre eller på andra sätt mer imponerande – utan för att hon gör det så snyggt. Allt som jag funderat på att tänka, har hon redan tänkt fast snyggare. Allt jag vill säga har hon sagt, med elegans, mer kosmopolitiskt, mer allmänbildat. Kort sagt, lite mer som en som bor i New York. (Troligtvis som en som bor i New York och har en minimalistisk page).

I mitt intellektuella liv ser jag ständigt Annes slanka förfinade skugga på väggen. Hittar jag en bokhandel jag älskar, har hon redan sagt något begåvat om hur bokhandlar bör dofta, och jag inser att det är den doften jag går och snusar efter. Hittar jag en författare som jag faller för, har Anne nämnt honom i förbigående. Läser jag en bok som handlar om en plats på den plats där boken utspelar sig, har hon läst en bättre bok på en mer exotisk plats. Mitt ex av hennes bok består av mer understrykningar än o-understrykningar. Och naturligtvis: varje gång jag sätter mig för att plita ihop en av de här krönikorna frågar jag mig – med en stark känsla av obehag – är detta något jag läst hos Anne? Det är det, såklart. Alltid. 

Så. Om Anne nu redan har skrivit bäst om allt, får jag väl skriva lite om Anne. Låt oss till exempel ta hennes mästerverk ”My Odd Shelf”.

I de första tre raderna etablerar Anne temat. Att alla bokälskare har en udda hylla, reserverad för ett idiosynkratiskt passionerat samlande. Åhå, tänker man som läsare, och börjar genast fundera över sin egen udda hylla. (I mitt fall är det manualer. Instruktionsböcker, alltså).  

När Anne etablerat premissen och involverat läsaren, hoppar hon raskt vidare till att demonstrera sin totalt överlägsna, men charmerande udda, bildning. George Orwells hylla bestod av damtidningar från 1860-talet, som han tyckte om att läsa i badet, skriver hon och ger oss känslan av att han viskat detta i hennes öra vid ett personligt möte. Philip Larkin, en person som tydligen inte behöver presenteras närmare, hade en rymlig hylla med pornografi, framför allt med tonvikt på piskning. (”Rodnar du åt piskning? Så sött av dig!” skriver inte Anne, men det kan man räkna ut mellan raderna). Och någon amerikansk general under Vietnamkriget hade med sig Epiktetos till djungeln och läste den under åtta år som krigsfånge. Säkerligen diskuterade han den med Anne vid en trevlig lunch, efteråt. Troligtvis fisk med citron, och ett torrt vitt vin.

Nåväl. Efter att på så sätt ha visat lite av sin – säkerligen, i det fördolda, mycket mer intima kunskap om döda män – hoppar Anne smidigt över till sin egen udda hylla. Vad tror ni den består av? Om ni gissar på något eklektiskt som ger en mindervärdeskomplex så har ni gissat rätt. Hon läser om polarexpeditioner. Om misslyckade polarexpeditioner. 

Har Anne skrivit den här krönikan, också? Självfallet.

(När vi kommit så långt har Anne skrivit ca en halv sida. En halv sida som får alla andra skribenter att framstå som om de just klivit av sena bussen från Ytterboda. Man måste applådera). Resten av essän – för det är en essä, det är inte någon liten krönika, inget plufsigt tyckande – kan hon alltså ägna åt att på ett medryckande, hänförande, skratta-högt-och-kom-ihåg-det-för-alltid-sätt berätta om misslyckade polarexpeditioner. 

Edward Wilson gick upp halv sex på morgonen för att tugga sälkött till mat åt en bebispingvin han fångat. Löjtnant William Edward Parry viftade, när han kom fram till västra Grönland, med en flagga varpå man avbildat en olivkvist för att ”säkerställa ett fredligt möte med eskimåer [sic!] som aldrig sett en olivkvist, eller ens ett träd”. Sir John Franklin, som hittades ihjälsvulten tillsammans med hela sin polarupptäckargrupp, visade sig ha lämnat vapen för jakt bakom sig, medan han istället burit med sig monogrammerat silver, ett backgammonbräde, cigarrer, en klädborste, knappblankningsmedel och ett exemplar av ”Prästen i Wakefield”.  Allt detta och mer berättar Anne, med ett litet leende i mungipan. Man skrattar. Man stryker under. Man tänker stora tankar. (Man sliter sitt hår).

Nå. Efter att ha svept över 150 år av kolonialiserande expeditioner med en kashmirlen gest, doppat lillfingret i ett glas med bildning och slickat bort dropparna, sänkt ögonen över sin väl dimensionerade hylla med rariteter – medan vi andra står där med någon sorts intellektuell push-up bh och för kort kjol och försöker hålla in våra mindervärdeskomplex – vad tror ni Anne gör? Anne gör en moralisk reflexion. 

Jag har glömt exakt vilken moral det är, för närvarande, men jag kommer ihåg sista meningen: ”en 70-kilos säck med (arktiska) stenar och den försvunna värld den representerar, är inte det sämsta att dö för”. 

En konklusion jag inte på något sätt kan övertrumfa. Så jag stannar här, utan sensmoral, utan ens ett riktigt slut. (Det är det som händer, när man läser andra. Alla möjliga egna slut försvinner när man jämför sina egna sätt att sätta punkt med de verkligt begåvade sätten att sätta punkt).  

Fast, en uppenbar fråga hänger såklart i luften. Har Anne skrivit den här krönikan, också? Självfallet. I ”Nothing new under the sun”, som nästan helt består av fotnoter, redogör hon på ett stilistiskt briljant och vetenskapsteoretiskt vederhäftigt sätt för plagiarismens fallgropar och lockelser. (Läs den, istället).   

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.