Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Böcker

Agnes Lidbeck: Gärna en hård och hungrig kyss – men en riktig cowboy frågar först

Foto: GREG KRELLER

Agnes Lidbeck läser Nora Roberts och ser en utveckling mot samtycke i romancegenren. 

Spänningen har byggts upp i ett femtiotal sidor. Eller, inte spänningen, läsaren vet redan hur det ska gå, men trycket då. Trycket har byggts upp. 

De är i stallet och doften av häst, läder, är tung. Hon håller fram handen mot djurets mule, tappar balansen och rycker till, faller nästan in i hans armar och nu, nu, nu ska den surmulna, sträva cowboyen ta henne i sina armar och böja hennes rygg bakåt och så ska kyssen komma, den som ska beskrivas som hård och hungrig.

Och förvisso. Förvisso kysser han. Men han avbryter sig lika plötsligt, skjuter henne ifrån sig och ber om ursäkt. ”Jag är ju din chef”, svarar han ungefär, när hon undrar varför. Han vill inte att hon ska känna att han använder sin maktposition för att tvinga henne till något hon inte vill.

I Nora Roberts senaste roman, "Come Sundown", har det blivit 2017 – och även cowboys frågar först. Det osäkrar läsningen och skapar en helt ny dynamik för den vane romancekonsumenten. 

En fråga som ibland kunde anas bakom vinterns diskussioner om #metoo var ju: är detta inte ett sätt att sätta käppar i hjulen för ”vanlig hederlig sexualitet”. Blir det inte lite tråkigt, om man inte får klappa folk i rumpan längre? Hur ska blyga tysta cowboys kunna visa känslor om de inte får slänga en över sadelknappen? Samma frågor har ställts i relation till en samtyckeslagstiftning. Var tar liksom sexigheten vägen, om det måste uttalas att man är ”med på det”. Nora Roberts sätter en effektiv punkt för den diskussionen med sin stallscen. I vart fall i fråga om konsten. Verkligheten kan vi lämna därhän så länge. 

Läs mer om och av Agnes Lidbeck 

Och det finns flera markörer av att Roberts låtit tantsnusket undergå en välbehövlig ansiktslyftning, än den lilla samtyckesscenen. En av trådarna i boken rör den traditionella storyn med kvinnan som kidnappats av en galen våldtäktsman. Men där den historien oftast slutar med antingen döden (om hon är en kvinna med etablerat låg moral) eller den lyckliga befrielsen (om hon är en familjeflicka) stannar Roberts i sin nya bok kvar vid henne och skildrar, med ett trevande efter psykologiskt djup, en återanpassning in i samhället. En gammelfarmor med politiska motiv på t-shirten ”Women belong in the house, and in Congress” spelar en västenlig roll i den återanpassningen. 

Starka kvinnor är inte nytt i romancegenren. Särskilt inte för Roberts som låter sina huvudpersoner vara både rökdykare, poliser och häxor med makt att förgöra världen. Inte heller den starka kvinnliga gemenskapen är ny för henne: hon bejakar ett systerskap där huvudpersonerna nästan alltid är omgivna av ett nätverk av kvinnor som för traditioner både bakåt och framåt. Hon brukar även, ända sedan sina tidigaste verk på 80-talet låta sina hjältinnor ha starkt uttalad lust och en bejakad sexualitet, som beskrivs i detaljnivå, ned till hur kondomer träs på av säkra, slanka fingrar.

Men denna styrka brukar samtidigt kontrasteras mot ett omgivande samhälle och en förväntad kvinnoroll där traditionella strukturer är viktiga. Den absolut grundläggande tropen är att kvinnan må vara stark, men att hon bör, ska, kommer att övermannas och på något sätt besegras av mannen. Han kanske värmer hennes invanda kyla tills hennes verkliga behov av äktenskap tittar fram. Han kanske sätter punkt för hennes trilskande genom att slänga henne över axeln. Han kanske – nej förlåt, inte kanske – han räddar henne alltid från den galne mördaren på slutet. För såklart finns det en galen mördare. Ingen kärlek kan väl blomstra utan sådana. 

Det kanske mest intressanta med Roberts nydaning av konstformen är att hon förlagt den till en av de mest traditionellt betingade romancemiljöerna,  ranchen i Montana,  istället för till någon av de moderna storstäder som hon ibland använder som fond. Det gör det ännu tydligare att både hennes kvinnor och hennes män fått växa in i en samtid.  

Så räddar också hjältinnan nu äntligen sig själv på slutet, och väntar inte på någon annan, när hon skjuter den ena av sina förföljare. Cowboyen rider in lite för sent för att hinna, men skjuter förföljare nummer två.

Skönt, säger hjältinnan, att jag slapp döda båda själv. Och det kan man ju tycka är skönt att slippa, även som feminist.