Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Böcker

Agnes Lidbeck: Hov1 får mig att känna ett sorts snyftande i ryggraden

Foto: Bo Jansson / Alamy

Gruppen heter Hov1 och låten heter ”Hon dansar vidare i livet”. Agnes Lidbeck undrar varför det är så svårt att förklara känslorna den väcker.

Varför är det så svårt att vara allvarlig om de stora frågorna i livet? Jag menar inte: allvarlig om klimathotet. Jag menar inte: allvarlig om demokratins fiender. Jag menar inte ens: allvarlig om teodicéproblemet. Jag menar allvarlig, på djupet allvarlig, om den egna känslan. Känslan man får av en riktigt bra poplåt, en vacker solnedgång, en puss på kinden under ett blommande träd. Allvarlig om det som berör en genom att lägga ett finger på ens hjärta, istället för på ens intellekt.

Ett exempel. Jag har lyssnat mycket på en låt i vår, och tänkte skriva en krönika om den. (Jag vet att det här ska handla om litteratur, men sedan Nobelpriset gick till Dylan har vi ju slutat med fasta genrer så jag tänkte det skulle gå bra). Men jag kunde inte. Pornografin och rutavdraget, konstruktivismen och lakunerna går att skriva om. Men en rak text om glädje? Nej, det går inte. Det blir en text om varför litteraturkritik är löjligt istället. Tryggheten i det ironiska intellektet. 

Vi börjar från början. Låten heter ”Hon dansar vidare i livet”, och är av en grupp som heter Hov1. De sjunger till ett komp av handklapp och någon form av dysmorf säckpipa: rytmiskt tonar första raderna fram: 

”Nu står hon där med vitsippor i håret/ Tänker på allt tomt/ Allt kan bli förlåtet/ Vissna, mörka perioder har genomsyrat året/ Ser på gamla bilder/ Brukade va sår/ Men allting ja', allting ja', allting ja' va'/ Försvann där o' då, yeah/ Du likaså”.

Det jag känner när jag lyssnar är en sorts snyftande i ryggraden. En snyftning som lösgör sig som en bubbla och far genom minnet av alla vårar någonsin. Den är svår att platsbestämma i kroppen. Den sitter i resterna man har på tungan av att hångla på parkeringsplatsen, den är tung som regndroppar på den mörkaste syrenen vid tunnelbanan. Den sitter i fingertopparna, och tåspetsarna, och i dammet mellan tårna, och i nagellacket på tånaglarna. Det enda stället den INTE sitter på är i huvudet. Den frikopplar hjärnan och går på ryggmärgen. 

Men det vågar jag inte berätta. Istället blir det vitsigt. Jag lägger i en kruttorr växel. Här ska vi driva med kulturkritiken. Konstatera att vitsippor kan läsas dubbeltydigt. Referera till ”föregångare i genren ( jmf Glennmark, Anders ”Hon har blommor i sitt hår”, 1990)”.  Sticka in ”ett polyfont utforskande av kärleken” för att verkligen driva hem poängen.

Texten fortsätter:  

”Hon sa: kasta bort din blyertspenna, båda klär i bläck/Skriver du mitt namn så kan du få mig nu direkt/ Alla vet att hon är vacker men finns mer, ett intellekt/ Och ingen annan toppar vårat sex/ Tårarna ska spruta inte rinna/ Hon sa ligga inte luta/ Så vi gråter inte längre nu i regnet på en julafton/ Och alla våra smycken va' i plast/ Men ändå vart det dyraste ja' haft”.

Och där blir känslan mer av en puls. Den byter chakra. Den blir en blodtillströmning som spricker upp i ett leende, en blodtillströmning som sluter ögonen, en blodtillströmning som är euforisk och som vill spritta med hela fötterna nu, inte bara vicka tårna. En blodtillströmning som borde vara synlig för alla. 

Men den vågar jag inte visa. För hjärnan säger göm dig, hjärnan säger visa inte tårna, visa inte fötternas undersidor. Hjärnan viskar, skriv såhär istället: i ovan citerade vers förs vi från suggestiva, närmast surrealistiska scenbyggen, via kroppslig konkretion i skildringarna av det som den franske filosofen Roland Barthes benämnde som la petite mort, för att så landa mitt i den samtida ödesfrågan om konsumtionssamhälle och hållbarhet.

Att referera Barthes är nog antitesen till att spreta med tårna. Det är att bitas istället för att le, när någon lägger tummen mot ens mun.

Och när texten slutar ”För hon har blommor/ Där i sitt hår/ Tror hon har glömt nu/Det va' då/ Men ja' ska minnas för oss två/ Så bara gå” och känslan som borde formuleras är den av att lägga på luren för sista gången, eller i vart fall näst sista gången, så är det som formuleras på datorskärmen något förljuget om inrim och diftonger. Något som verkligen ska slå spiken i kistan: se så cynisk! Se så lätt på handen när hon styckar! Se hur hon driver med recensionsformatet!

Så skriver man sin text och skickar den till Åsa på DN. Man känner sig begåvad. En uppenbart genomsatirisk lyrikrecension av en störtenkel poptext. Jojomensan. Man har tagit en liten vit duva och kört i mixern. Håller fram slamsorna i väntan på applåder. Oh så bra på att hacka.

Känslan sitter kvar, man är nöjd. Men så. På kvällen käkar man middag med en bekant. Berättar vad man har gjort, hur smart man varit.

Men den bekante tittar på en och frågar förvånat, ”men du älskar ju den där låten? Varför gjorde du så?”

Och man sitter svarslös, med gaffeln halvvägs till munnen. Varför gjorde jag så? Jag älskar ju den där låten.

Så på morgonen vaknar man och skriver om. Tar i från tårna, för att beskriva känslan. Problemet är att man fortfarande inte kan vara helt allvarlig. Inte ens när man försöker, lyckas man vara fullt allvarlig. Det rör sig ju om basgångar och vitsippor. Livsfarligt. 

Nej, en text om den verkliga känslan kan jag inte skriva. Kanske är en text om jakten på den verkliga känslan en början?

Läs mer: Intervju med Hov1 – ”Vi vill skriva sårbara låtar”

Läs mer: Konserten på Annexet visar att Hov1 är en röst för sin generation 

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.