Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Böcker

Agnes Lidbeck: Lögner, förbannade lögner och färgordning i bokhyllan

Ikeas bokhylla ”Billy” i upprörande skick.
Ikeas bokhylla ”Billy” i upprörande skick. Foto: Johan Jeppsson / IBL Bildbyrå

Ljuger du om vad du har läst? Ordnar du dina böcker i färgordning eller ställer dem med framsidan utåt? Agnes Lidbeck har ett och annat att säga dig.

Problemet med att skriva krönikor i DN, problemet med att ha blivit given det utrymmet, den plattformen, är att det finns vissa ämnen jag inte bör skriva om. Frågor som känns för laddade, för konfliktfyllda – frågor som skulle kunna upplevas som kränkande av vissa läsare. Kanske även av läsare som står mig nära. 

Jag vill inte såra någon. I vart fall inte utan avsikt. Men ändå: vem är jag ens, om jag väjer för ett ämne för att det är komplext? Vem är jag, om jag inte kan stå för mina mest grundläggande värderingar? Jag måste våga, måste ta risken, måste sticka ut hakan.

Jag talar såklart om böcker. Eller snarare, om allt det skamfyllda, förbjudna, tabubelagda som vi gör med böcker. Bit ihop, älskling, det här kan göra lite ont. 

Om vi börjar med lögnerna. Finns det i själva verket något vi ljuger mer om än vad vi läser? En snabb uppskattning säger att 78 procent av de som säger att de läst ”Mannen utan egenskaper” ljuger och att 95 procent ljuger om att de läst hela. Detta ska jämföras med antalet kvinnor som ljuger om vem som är far till deras barn, en siffra på mellan 1-3 procent. 

Fundera på saken. Det är alltså statistiskt mer sannolikt att du ljuger om att du läser svåra böcker, än att du ljuger om vem du legat med. Eller omvänt. Det är nästan lika sannolikt att du läst hela ”Mannen utan egenskaper” som att du är far till dina barn.

Och då har vi inte ens kommit till den lilla gråskalan av läsupplevelser som du ”tror att du minns” eller läste när ”du var väldigt ung” eller känner att det är ”dags att läsa om”. Läsa om, vid min fot. Om alla som skulle ”läsa om” ”Krilons resa” läst ”Krilons resa” skulle alla ha läst ”Krilons resa”. Samma lika med Alexandriakvartetten, ”Ulysses”, eller för all del ”Finnegans Wake”. Jodu, gamle Joyce nöjesläser vi ju alla i badet. Och vi gillar alla svarta oliver på riktigt. Hedersord. 

Vidare i texten. Utöver de rena lögnerna, har vi de små nöjessynderna. De är egentligen inte så farliga, snarast kan de liknas vid de där karaktärsdragen som man lite kokett kan hålla fram som bevis på sin avspända inställning: hundöronen, de knäckta ryggarna, sidorna böljande av badvatten. De psykologiska motsvarigheterna är väl att vara lite skvallrig, ha lite svårt med tiden, eller att bryta nyårslöftet före den femte mars. Inga stora saker, man kan egentligen lämna dem därhän, de är på marginalen. 

Allvarligare är den penibla frågan om bokhyllor. Vad gäller just bokhyllor, verkar det som att samhällets normsystem luckrats upp fullständigt. I fråga om bokhyllor finns det nästan lika många vanarter som det finns blad i den förmorrade ”Ulysses”. Låt vara att få av oss har tillräckligt många högskolepoäng i biblioteksvetenskap för att korrekt klassificera en hylla. Låt vara att Ab-c:oa ibland hamnar bland Ab-c:oe i hemmets lugna vrå. Men när till och med den gamla hederliga bokstavsordningen verkar vara under attack undrar vän av ordning vad klockan är slagen. 

Nehej, alfabetet är tydligen inte modernt längre. Istället får diverse horrörer uppstå. Jag har till exempel en god vän – bildad, rimligt stilig, god kock – som ställer sina böcker i färgordning. I färgordning! Hemingway bredvid Allende, så länge det är samma nyans på omslaget!  Eller tag en annan vän – även han lustigt nog bildad, rimligt stilig och en god kock – som ställer sina böcker med framsidan utåt. Alltså inte ryggen. Framsidan. Jag vet inte hur jag ska kunna bli tydligare utan att rita ett diagram: tänk dig själva den liksom breda sidan, den med bilden på. Framåt. 

Lögner, förbannade lögner, och färgordning. Och ändå, ändå är alla dessa vanvördigheter som noll och intet i jämförelse med den största nedrighet man kan begå mot litteraturen. Nämligen, att inte läsa den. Alls. 

Tänk alla kvällar du kunnat somna med en bok, och istället somnat på Netflix. Tänk alla pendeltimmar du kunnat läsa en bok, och istället kollat flödet. Tänk alla ljumma sommarmorgnar du kunnat ligga i hammocken och läst, då du istället på ett sinnesförvirrat sätt joggat runt ett elljusspår. Tänk alla juldagseftermiddagar då du kunnat läsa med en tekopp på magen, men istället spelat typ monopol eller på annat sätt indoktrinerat din avkomma i kapitalismens fördärv. 

Eller. Det slår mig. Kanske är det inte alls den största nedrigheten, att inte läsa. Kanske är den största nedrigheten man kan begå med hjälp av litteraturen en helt annan, nämligen att läsa. 

Jag tittar på en bild av mig själv, som tolvåring, på en båt på Indiska oceanen. Blind för världen med näsan i en bok. Alla dessa sidor du vänt, istället för att uppleva det verkliga livet, istället för att skratta med någon du älskat, eller plockat verkliga jordgubbar, jordgubbar med jord på, och sötma i. Kanske är det den största synden vi begår med boken som vapen. Vi förlorar oss för världen.

Äsch, jag skämtar såklart. Världen kan inte mäta sig med en bra roman. Inte ens när det är säsong för jordgubbar.

Med det tar den här skribenten sommarlov. Mina bokhyllor står kvar – oorganiserade, utan varken färgordning, bokstavsordning,  eller annat, i den dammiga staden. Själv åker jag ut på landet och ”läser om” ”Krilons resa”. 

Vi ses i Boklördag i höst!

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.