Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-12-13 09:46

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/dnbok/agnes-lidbeck-nar-ogat-vagrar-grata-kan-dikterna-trosta/

Böcker

Agnes Lidbeck: När ögat vägrar gråta kan dikterna trösta

Förmörkelse.
Förmörkelse. Foto: Richard Vogel/AP

Sakta slocknar ögats blick för den som inte kan gråta. Det är inte hela världen: det är bara halva, skriver Agnes Lidbeck.

Agnes Lidbeck
Rätta artikel

”Det är, helt enkelt, för dålig kvalitet på dina tårar”, säger läkaren och snurrar lite på stolen. Jag har tappat räkningen på experterna och på de latinska begreppen. Vet inte varför jag gått hit igen, prognosen är ju ändå alltid densamma: synen håller på att försvinna på ena ögat. Det går snabbt nu. De kan inte göra något åt saken. Tänk ändå, att man kan bli blind av fel tårar. Det låter nästan lite poetiskt. Fast i verkligheten är det inget poetiskt alls. Det är ärrvävnad som står i vägen för seendet, hornhinnan som frostat glas, ärren lägger sig över varandra. 

Det finns tre sorters tårar. Bastårarna håller ögat fuktat. Reflextårarna som kommer när ögat behöver rensas från smuts. Och så känslotårarna som, enligt Wikipedia, innehåller mer av proteiner och hormoner och smärtstillande endorfiner än vanlig tårvätska och reflextårar

Känslotårarna är dem jag inte gråter, då, på grund av något fel i ögat. Begravningarna man suttit på med blicken knastertorr, skavande torr, oförmögen att producera en enda av de där dropparna med smärtstillande endorfiner. Tänk att det skulle kosta en ögat. Känslomässig gråt är även en signal till vår omgivning så att den ska veta hur vi mår och att vi kanske vill ha tröst eller hjälp, förtydligar Wikipedia. Jag vill gärna ha tröst och hjälp men inte lyder ögat för det. ”Varför skrattar du just nu”, säger terapeuten och lutar bakåt i stolen. Jag har tappat räkningen på antalet gånger han frågat. Det vanligaste av alla vanliga grepp, att ta till skämtet när det smärtar: det i sig kan bli ett skämt, ett skämt på skämtets bekostnad. ”Vad ska man annars göra?”

Vad mer? Fler diagnoser, samma öga. Pupillen som inte lärt sig dra ihop sig vid ljus och i stället suger in varje fotoblixt som en kniv. Titta i kameran! Hakan fram. När temperaturen går under tio grader blöder såren rött. Ovanför brynet har känseln gått förlorad. Huden känner inte fingrarna över pannan och bak genom håret, känner inte nästippen lagd mot pannan. Du skrapar med nageln mot bekymmersrynkan säger du, när jag ligger på din arm, men bekymmersrynkan vet det inte, det är lika stumt ändå. Och så ögonlocket som går i familjen, som faller. Ptosis

Man kan trösta sig med att det finns strofer som aldrig går förlorade. Man kan trösta sig, när man tänker på dagen då det kommer att göra för ont i huvudet att skriva, att man kan trampa fram dikter på promenad.

Vad mer? Fläckar på duken, såklart, och salt på fläckarna när man missat glaset. Igen. Lägger man fingret mot kanten kan man känna var det slutar, hälla försiktigt, spilla ändå. Men det är bara världsligheter. Lättnaden i att släcka lampan. Lättnaden i att sluta ögonen. Blunda framför spegeln: här slutar mitt ansikte om jag ser halva. Knyta en sidensjal för eländet, låta de där såren vila i sitt eget mörker. Vad spelar det för roll? Ett öga mer eller mindre. Förlusten är ju inte total, den är ju inte handikappande på riktigt: jag är inte oseende. Man kan inte tala om en stoppnål utan att någon enögd djävul känner sig träffad, sa Piraten. Det finns solglasögon. Barnen känner man igen på håll på hur de rör sig. Vägen hem hittar man för att man går den varje dag. 

Inte hela världen. Det är bara halva världen. Det är bara den lästa världen. Det är bara några böcker. För när skoven är som värst går det inte att läsa. Eller, det skulle väl gå om livet berodde på det, men njutningen är borta, med ena ögat blint far raderna ifrån varandra och huvudvärken blir för svår. Sammanhanget försvinner, så jag sjunger för barnen i stället, långa sånger, eller kanske är det poesi ibland. I cellen, där stod munken och bakade sitt gift/Den fina sammetsmattan var vägen till en grift. I mörkret och minnet stiger textrader fram. Dis, Blaise, sommes-nous bien loin de Montmartre? Kvällens guldmoln fästet kransa. Thou art more loveley and more temperate. Mitt hjärta är din jungfruliga mark. Småningom uppblåser vind, i de fallna segel. Man kan somna där, själv, med orden i munnen... the rain brought celestial threads/and the god of the impregnated altars/ restored flowers and lives.

Man kan vakna igen med annan tröst i munnen. Vänta, blunda lite till. Twas brillig, and the slithy toves/ Did gyre and gimble in the wabe:/All mimsy were the borogoves,/And the mome raths outgrabe. Man kan trösta sig med att litteraturen började berättad och kommer sluta berättad. 

Man kan trösta sig med dikterna. Det ruttna trät, så torrt som snus, det virvlar om med kalk och grus. Man kan trösta sig med att barnen lägger rytmen på minnet, oläst. När det är full dag igen, helg, och blåsten rycker deras röster längst ut på näset: GNY OCH SPY OCH SKEPPET KNAKAR vrålar de i stormen, SÅ ATT SKEPPARN TAPPAR FLASKAN MITT I HAVETS VILDA GÖL

Det är bara lite värld. Man kan trösta sig med att det finns strofer som aldrig går förlorade. Man kan trösta sig, när man tänker på dagen då det kommer att göra för ont i huvudet att skriva, att man kan trampa fram dikter på promenad. Man kan trösta sig med språket som gånglåt, att takten kommer att sitta där även när man inte orkar fästa ner den längre. Man kan trösta sig. Men nog så vill en väl gråta, när en är ensam och ond och dum. Fast litet lär det väl båta

Jag får väl allt frumla hem nu, hum, hum.

Läs fler texter av Agnes Lidbeck