Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Böcker

Agnes Lidbeck: Tidigare var jag en sån där som tyckte om att läsa böcker

Kupolen i katedralen i Parma
Kupolen i katedralen i Parma Foto: Mimmo Ferraro / Splash News

Böcker passar verkligen inte in i den rationella samtidsvarelsens liv. Kanske ljudböcker då, om de är rationella.

Du reser till en stad. Där finns en katedral. Du går mot torget och från solljuset går du in genom porten. Där inne råder ett lugnt mässande dunkel av vaxljus och blyinfattade fönster. Du drar fingrarna över träet i bänkraderna, över murbruket som fogat samman stenblocken, över själva stenarna i väggarna. 

Du böjer huvudet bakåt trots att ryggsäcken får det att dra i nacken - du har sovit dåligt på den främmande kudden. Högt där uppe har något fångat din blick. Du vänder dig i en långsam cirkel för att se hela kupolen med myriader av små änglar. Vem kan ha lagt sin tid på att måla dessa änglar, att dekorera på det viset? Och varför? 

På väg ut dröjer du, igen, med fingrarna mot en pelare. Pelaren går upp i änglataket och rummet svindlar till och du påminns om en dikt om valv. Du påminns om en dikt och stunden är dödlighet och evighet. Här lade de sten på sten och här står de stenarna fortfarande. Här står du och rör dem, där springer ett barn längs gången, där slocknar det ljus som brunnit längst, här kan barnet få en peng av sin pappa för att köpa ett nytt ljus, där ler ängeln som de målade utan att du vet varför, kanske bara för att den var vacker, ner mot dig och mot din mobiltelefon.

Inget av det ovanstående betyder något väsentligt. Inget av det behöver du uppleva. Du bör, de facto, inte uppleva det. Det är irrationellt att resa till en stad för att se en katedral. Vill du prata med gud bör du kunna göra det hemma, i ett mer ergonomiskt utformat rum. Vill du sätta dig i kontakt med historien behöver du inte göra mer än googla från soffan. Med google streetview kan du se byggnaden. Vill du veta något om historien finns statistiska databaser, och hela konsthistorien, tillgängliga med några enkla knapptryckningar.

Det finns inget du behöver se, där ute. Inget du faktiskt behöver röra vid. Du bör stanna hemma och till nöds röra dina egna väggar. Att se skuggan som katedralen kastar över fontänen är inte ett legitimt behov. Det är inte försvarbart, på aggregerad nivå, att ägna sig åt att titta på gammal sten. En rationell, samtida varelse förstår att skilja sin egen privata lust från det som är allmännyttigt. 

En rationell, samtida varelse ägnar sig inte åt resor för nöjes skull. En rationell, samtida varelse ägnar sig inte heller åt att äta tomma kalorier, döda djur, suffléer, kanapéer, kompotter eller terriner. En rationell, samtida varelse äter nyttigheter och bor i värmebesparande hus med en planlösning som underlättar luftcirkulationen. En rationell, samtida varelse sträcker inte hakan upp mot amoriner i taket. En rationell, samtida varelse skyr snickarglädje och kaffedukar och spröjsar, som den skyr änglakörer och pilastrar, och kakelugnar, och skyr ljudet av vedspisen när den susar till för att det blåser. Gräsmattan att ligga på? Om den är grön ska den också skys för då är den vattnad. Det är inte ekologiskt försvarbart att vattna gräs. Den rationella, samtida varelsen ligger inte ned på gräsmattor. Den joggar.

Medan den rationella, samtida varelsen joggar lyssnar den på ljudböcker. Ljudböcker är effektiva, då de kan konsumeras simultant med att den rationella, samtida varelsen genomför andra, mer produktiva moment än själva läsningen. På så sätt sparas både tid och papper! Böckerna väljes lämpligen utifrån sitt pedagogiska innehåll. Den rationella, samtida varelsen bör utveckla sig själv i varje stund.

Jag måste erkänna en sak. Allt detta har jag förstått först nyligen. Tidigare var jag en sån där som tyckte om att läsa böcker, och till och med ville se nya platser. Och därför äger jag tyvärr fortfarande en del böcker, som en pinsam rest från en tid då jag inte förstod bättre.

Jag väger en av dem i handen. En av de där böckerna. En av de allra onödigaste, troligen. Stieg Trenters ”Lek, Lilla Louise”, i en billighetsutgåva från 1950. Jag luktar på papperet längst in i vecket mot bindningen. Stryker över det, som över väggen i en katedral, innan jag kommer på mig själv. Spåret av ett hundöra på sidan 27. Ett kvitto från en ensamlunch på Operakällaren trillar ut. Mejramkorv, från maj 2010. Jag rodnar. Mejramkorv och pusseldeckare. Så långt från nödvändighet man kan komma. 

Bokens handling är dessutom fullkomligt onödig, ur ett samhällsekonomiskt perspektiv. Leksaksgiljotiner och silversamlare sammanvävda till en tafflig intrig har näppeligen haft någon uppbygglig inverkan på min kognitiva förmåga. Inte heller har Harry Fribergs snabba bil, eller hans hatt, eller hans kvinnosyn gjort mig till en bättre demokrat. Att Trenter lät boken utspela sig på Biologiska museet (tack gud att det ska läggas ner, då det är fullständigt onödigt) och i Fersenska palatset (där det rätteligen borde ligga en skyskrapa nu, en skyskrapa av hållbara material) liksom bara understryker dess totala överflödighet. 

Jag skäms verkligen. I fortsättningen ska jag jogga, i min egen hemstad, till ljudet av någonting lärorikt. Medan jag står och funderar på det mest miljövänliga sättet att återvinna eländet, fastnar ögonen på några ord. Kardankåpa, spekulationer, gjutjärnsglädje, zickzackspår. Herrgårdsflygel. Rockvaktmästare. 

Också, egentligen, helt onödiga. Orden alltså. De är som änglar i taket. De borde kunna strykas. Eller i vart fall förbjudas.

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.