Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Böcker

Agnes Lidbeck: Vi använder romaner som vi använder pornografi

Ett parti schack
Ett parti schack Foto: Michele Molinari / Alamy

Schackmannen från tåget. Han är en anonym bekantskap med no strings attached. Därigenom påminner han Agnes Lidbeck om en pornografisk produkt: romanen. 

Det här är en text om pornografi. Men den börjar på kvällståget från Göteborg.

Mannen i stolen bredvid smäller ihop sin dator, lägger fötterna i kors och börjar spela schack på sin telefon. Det finns en app, såklart.  Han märker att jag kollar ur ögonvrån och rynkar på näsan åt det drag han tänker göra. ”Spelar du?” frågar han och jag säger: ”Njae, inte längre. Han som jag brukade spela med blev … nåja. I vart fall, jag spelar inte längre.”  ”Parti?” frågar stolsgrannen och jag rycker på axlarna, lägger bokmärket mellan sidorna. Varför inte. 

Vi spelar medan Katrineholm passerar utanför i mörkret. Jag plockar inte upp boken igen, den fångade ändå inte riktigt och jag måste koncentrera mig på löparen. Vi nickar hejdå på perrongen. Partiet fortsätter. Det fortsätter även efteråt, med ett drag eller två om dagen, något sånär jämstarka. Jag är bättre på öppningar, han mer genomtänkt, mer defensiv. Vi spelar fortfarande, trots att det gått månader nu. Vinner varannan ungefär. Ingen av oss vet vad den andra heter eller arbetar med, eller varför den andre valt tåget som kommer till Centralen 23:45. Vi bara flyttar våra torn och offrar våra bönder.

Fördelen med vad vi nu ska kalla honom, schackmannen, tågsnubben, är att han tar ett mycket begränsat utrymme i livet. Inte tidsmässigt bara, utan engagemangsmässigt. Till skillnad från verkliga människor kan jag behandla honom hur som helst, så länge jag inte sumpar damen. Jag kan vänta tills tiden nästan gått ut, göra rockad på toaletten, kan prata i telefon med Karin samtidigt som någon tvingas till remi. No strings.

Och det är på det sättet han – schackmannen, tågsnubben - påminner om en pornografisk produkt. Nämligen: romanen. 

Missförstå mig rätt. Det finns romaner som inte handlar om sex. (Det finns ännu fler romaner som borde handla ännu mindre om sex än de redan gör: samlag är ytterst svåra att skriva om, vad det verkar som, utan att drabbas av stilistiska problem). Det är inte romanernas innehåll som är pornografiskt, nödvändigtvis, utan deras funktion. Medlet och ändamålet. 

Vi använder romaner för att gråta. Gråta kopiöst, få känna tårarna rinna längs kinderna och droppa på sidorna, så att vi ser spåren av dem när vi läser om, runda minnen i papperet. Vi använder romaner för att längta, längta som man vill längta, med hela ryggraden som en linje, längta på tå. Vi använder romanen för att älska – eller för att nå det som kommer närmast den känslan – för att tänka oss själva som älskade. Allt det där vet vi att vi gör, och i det liknar romanens och pornografins mest uppenbara användningsområden varandra: som känsloförstärkande stimulans med syfte att underlätta en fysisk/mental urladdning, orgasm. 

Men det vi också använder porren/böckerna till är motsatsen. Motsatsen till att känna: att betrakta, på avstånd, en annans känsla. 

Det spelar ingen roll vad författaren lyckats göra i form av gestaltning och trovärdiga intriger, själva läsningen i sig är det som skapar ett absolut avstånd mellan dig och det som sker i texten. Till skillnad från i verkliga livet kan du alltid slå igen pärmarna. (Böcker går att bränna, till och med, i värsta fall, de kan utrangeras och dumpas hos Myrorna om de går dig för när. På så sätt är din kontroll över romanen som ting absolut. Och du kan glömma den, hämningslöst kan du glömma bort den, utan att någonsin behöva möta den på gatan och skämmas för hur du bara slutade, plötsligt, på sidan 74). 

Vi säger, när vi pratar om litteraturen, att vi vill ryckas med, sugas in. Men det är inte en sanning. Om det är att ryckas med och sugas in man längtar efter finns ju verkligheten där, med sina obevekliga krav på interaktion. Nej, det är för oss som kanske inte alltid orkar med en sådan kravfylld närhet som det finns… ja, det finns alltså andra metoder. Världar att fly in i på våra egna villkor. 

Det är inte bara genrelitteraturen, den som vi fnyser åt som eskapistisk, som är voyeuristisk i sin form. Tvärtom. På samma sätt som en ny form av pornografiska produktioner vuxit fram på senare år – skapade för att ge ett skimmer av autenticitet, med sänkta produktionsvärden och en mer amatöristisk estetik som ska återskapa en illusion av tillgänglighet och närvaro – finns det litteratur som vill få oss att tro att vi inte alls tittar på något som ligger bortom det trovärdigas gräns, utan som tvärtom vill intala oss att vi faktiskt betraktar något äkta. 

Detta finns i hög grad även i den så kallat goda litteraturen. Ett litet lagom kittlande mått av smärta. En miljö som inte är mer exotisk än att vi kan låtsas att det är grannen vi tittar på. Men det spelar ingen roll om omslaget är glansigt eller inte. Distansen är den samma. Det spelar ingen roll om vi drömmer om att vi tittar på grannen eller någon otroligt exotisk kittling. Flykten är den samma. Vi är där, istället för här. Där, istället för att vara i verkligheten, med de verkliga människorna. De som tittar på oss med sån uppriktig förvåning när vi stänger av dem.

Verkligheten består av dödsbäddar där vi inte kan äta choklad. Av ungar som finns med även när det är dags för den stora uppgörelsen, ungar att gå hem till efter den stora uppgörelsen och le mot som ingenting. Verkligheten och dess behov, dess invånare som alla, alla, alla också tror att de är livets huvudperson. Alla dessa människor som fortsätter på sidan 75, och 76, och tro fan på sidan 77 också. 

Inte konstigt att vi behöver ett parti schack, eller två, för att hämta andan.

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.