Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-11-16 09:29 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/dnbok/amos-oz-israels-farligaste-fiende-ar-att-vi-berusas-av-var-styrka/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Böcker

Amos Oz: Israels farligaste fiende är att vi berusas av vår styrka

Amos Oz tycker att det är slöseri med tid att vara pessimist. Samtidigt är han rädd för vart den israeliska regeringens politik ska föra landet. DN:s Nathan Shachar har mött författaren för ett samtal om tidens extremism.

– Jag är ingen profet! insisterar Amos Oz flera gånger under vårt samtal.

Författaren, 80, resonerar med samma pigghet och språkliga glans som första gången jag hörde honom i det Hebreiska universitetets aula för fyrtiofem år sedan. Men han slår ifrån sig då DN ber honom spå i korten och gissa vad som kommer att hända i det evinnerliga rävspelet om Mellanöstern.

I en annan mening av ordet ”profet” så har Oz dock i sin ålders dagar alltmer kommit att likna just en gammaltestamentlig profet, som med fårat ansikte och eld i blicken gisslar den blinda skockens enfald och de mäktigas inbilskhet. Han talar med värme om profeten Nathan, som kallade kung David ”mördare” rätt i ansiktet, efter att kungen skickat sin general Uria i döden för att kunna ta över hans hustru; och om judarnas stamfader Abraham, som klandrade Gud själv under Sodom-affären (1 Mos 18).

Vi kommer in på dessa saker när jag berättar om min hänförelse över den öppenhet som en gång rådde i Israel. Ordet var fritt, inte bara på papperet. Inga åsiktsortodoxier lade sordin på debatten. Folk tyckte ofta tokiga saker och rök ihop i högljudda diskussioner. Men ingen höll inne med sin mening av pur beräkning, vilket inträffade allt oftare i landet jag lämnat.

– Du möter fortfarande samma orädda vitalitet på kaféer i Tel Aviv eller Haifa, samma fyrverkeri av idéer och påfund. Våra liv är ingen Ingmar Bergman-film, där man bär sitt onda tills det brister – det är en Fellini-film, bullrig och extrovert.

När Oz först gjorde sig ett namn var Tel Avivs kaféer Israels intellektuella tyngdpunkt. I dag befinner de sig i marginalen. Blotta termen ”Tel Avivs kaféer” är ett gångbart skällsord när makthavare vill rikta pöbelns vrede mot ett behändigt mål. Kaféerna brusar fortfarande av liv och idéer, men grundvalen för denna frihet är under attack – obönhörligt som under en invasion av gnagande termiter. Massmedierna, Högsta Domstolen och ideella organisationer gör vad de kan, men de har blivit försiktigare och mindre ivriga att ta strid med den allt mer aggressiva politiska makten. Det offentliga samtalets grundton har blivit mörk och olycksbådande.

– Det våra styresmän nu försöker göra är att skrämmas och stöta ut de som säger emot. Det är en gammal högerextremistisk – och vänsterextremistisk – metod. Den som inte är 100 procent med oss är emot oss, ja rent av förrädare. Det är mycket farligt. Folk hör detta dagligen, i tv, i pressen; de hör sina ledare tala så, och efterhand får de intrycket att det är så man diskuterar: Antingen är du med mig eller så är du min fiende!

Om sådana saker handlar boken ”Kära fanatiker”, som nyligen kom ut på svenska. Boken har undertiteln ”Tre tankar” och är baserad på tal och föreläsningar hållna vid skilda tillfällen under detta sekel, aktualiserade och bearbetade för den svenska utgåvan. Alla de tre inläggen, säger Oz i några personliga rader till läsaren, behandlar ”frågor på liv och död”. Den första essän är en betraktelse över fanatismen som generellt fenomen, skriven under intrycket av terrorattackerna mot USA i september 2001. Oz har sett fanatismen på nära håll, nu och förr: ”Under min barndoms dagar i Jerusalem var också jag en liten sionistisk-nationalistisk fanatiker: självrättfärdig, ivrig och hjärntvättad”. Kapitlet avslutas med Yehuda Amichais enastående rader:

På den plats där vi har rätt

växer inga blommor

om våren.

Den plats där vi har rätt

är hård och nedtrampad

som en gårdsplan.

Bokens andra block handlar om judarna, om deras historia, deras särdrag och deras predikament i Mellanöstern. Det är en plädering genomsyrad av sans och pragmatism. På judarnas pluskonto skriver Oz det faktum att det inte finns någon enskild händelse sedan mackabéernas uppror mot grekerna för 2150 år sedan som alla judar betraktar som ett mirakel. Judarnas historia sedan dess är i hög grad en historia om måttfullhet – en måttfullhet som är under hot. Bokens tredje del är en revy över det halvsekel som gått sedan ockupationen av Gaza och Västbanken började, och dess potentiella följder för allt det han har kärt: ”Jag känner en stark rädsla inför framtiden. Jag fruktar regeringens politik och jag skäms för den.”

En av Oz många uppfriskande tankar i boken är att de bästa perioderna i den judiska historien är de som genomsyrats av tvekan och ovisshet. Det låter paradoxalt i dessa tider, då populistpolitiker i och utanför Israel gör en kult av nationell enhet och enighet.

– Den judiska civilisationens mest fruktbara skeden är de då många röster korsats, då många idéer brutits mot varandra och stimulerat varandra – men ingen avgått med segern. Men det finns också stråk av fanatism och totalitarism i vår historia. Tider då profeter förföljdes och dödades; då den viktigaste levnadsregeln var ”Lyd eller håll tyst!”. När visshet rådde, visshet proklamerad ovanifrån.

Morgonen vi råkas, en fredag i Oz våning i Tel Aviv-kvarteret Ramat Aviv, stormar det kring den israeliska tidningen Yediot Ahronot, som intervjuat Hamas-ledaren i Gaza, Yihya Sinwar. Har tidningen gjort sin plikt eller har den tvärtom svikit den?

– Detta är en legitim debatt. I Sverige, som levat i fred och neutralitet så länge, kanske sådana frågor inte känns angelägna, men det rör sig om en äkta fråga, inte en pseudo-fråga. Jag råkar tycka att det inte bara är tillåtet, utan bra och nyttigt att de intervjuar Sinwar. Men det är legitimt att tycka motsatsen. Intervjuade London Times nazister under kriget? Intervjuade New York Times Ho Chi Min under Vietnamkriget?   

Det mest eldfängda ämnet i Israel denna höst är den så kallade Nationslagen, som på olika vis omvärderar och förminskar icke-judars status i Israel. Lagen klubbades i Knesset i somras, efter att Oz lämnat in sitt manus till den svenska förläggaren, annars skulle den säkert fått sig en rejäl omgång i boken.

– Nationslagen är en mycket dålig lag. Den är både otäck och onödig. Den är onödig därför att ingen med ögon i skallen – jude, arab eller turist – kan vistas i Israel i fem minuter utan att inse att detta är judarnas stat. Att det är judarnas språk, kultur och religion som dominerar. Det behövs inga lagar om det. Lagen är också otäck, därför att den gör just det som vår självständighetsförklaring såg till att undvika, att göra distinktioner och graderingar av olika grupper av medborgare.

Nationslagen är det mest iögonfallande nederlaget för det liberala och demokratiska Israel. Men nästan dagligen flyttar extremnationalismen fram sina positioner, i stort och smått. De tre nationalistpartierna i regeringskoalitionen, säger Oz, har hamnat i en sjuklig inbördes tävlan, där de hela tiden försöker överträffa varandra i extremism. En känsla av vanmakt och förtvivlan har spritt sig i det frisinnade lägret, vars partier fortsätter sin kräftgång. För första gången sedan 1960-talet anses utgången i ett israeliskt val – det hålls antagligen i vår – given på förhand. Allt fler fruktar att det inte bara är valet som är förlorat, utan demokratin.

– Pessimism och förtvivlan är slöseri med tid. I stället för att slita ditt hår – fråga dig ”Vad kan jag göra?”. Om du ser en eldsvåda, fly inte. Skriv inte en insändare till tidningen där du kräver att gärningsmannen straffas. Ta en hink och ös vatten på elden! Har du ingen hink? Ta ett glas! Inget glas? Ta en tesked. Kanske är ni många nog att släcka.

Judarna i Israel, säger Oz, har sett mycket värre:

– Jag minns stämningen 1945, när jag var barn. Då fanns det verkligen fog för uppgivenhet här. En tredjedel av judarna hade mördats. En annan tredjedel var hos Stalin, skrämd och förtryckt. En annan del fanns i arabvärlden, maktlös och tystad. Och judarna i väst var likgiltiga till sionismen. De kom inte. Det logiska hade varit att ge upp. England var emot oss, USA var emot oss. Om någon sagt ”Snart har vi en egen stat” hade de satt honom på dårhus.

Inte ens när det gäller Palestinafrågan är Oz beredd att kasta in handduken, trots de senaste årens alla besvikelser och bakslag:

– Fortfarande, trots allt, är majoriteten israeler och majoriteten palestinier redo att göra upp, dela landet och sluta fred. Bägge sidor är rädda för att bli lurade i ett fredsavtal, men om de är säkra på att de inte blir lurade är de med på noterna. Det är inte litet.

Nej, det är inte litet, om vi minns hur det en gång var. Efter sexdagarskriget 1967, då Israel erövrade Västbanken och Gazaremsan, undvek israeliska beslutsfattare ordet ”palestinier”. Flera ledande politiker förnekade att det alls fanns palestinier, det var en term araberna uppfunnit av taktiska skäl. Genast efter kriget, mitt under den formidabla segeryran, uppmanade filosofen Yeshayahu Leibowitz regeringen att förhandla med palestinierna och överlämna de erövrade områdena till dem. Om inte skulle Israel bli en polisstat och demokratin skulle på lång sikt hamna i farozonen.

– Vi var några stycken som höll med Leibowitz. Där var journalisten Uri Avnery (minnesord i DN 24/8) och författaren Amos Keinan, kanske någon till. Men vi betraktades mest som en kuriositet. Fredssinnade personer ansåg att vi borde lämna tillbaka Västbanken till Jordanien. Palestinierna fanns inte eller betydde ingenting. Vi var så få att någon påpekade att vår ”rörelse” skulle kunnat sammanträda i en telefonkiosk.

I dag kallar inga israeliska politiker, inte ens extremnationalister, palestinierna för något annat än ”palestinier”. Ingen förnekar längre palestiniernas existens.

– Och alla vet, också de som röstar på nationalistpartierna, att drömmen om stor-Israel är en chimär. De vill inte avstå territorier till palestinierna, av prestigeskäl eller fanatism, men de flesta av dem skulle inte för sitt liv besöka Hebron. Vet du att nittio procent av israelerna inte ens sätter sin fot i östra Jerusalem?

I den nya boken och under vårt samtal ironiserar Oz över välmenande personer världen över som rekommenderar israeler och palestinier att skapa en gemensam stat, den så kallade ”enstatslösningen”.

– Få multinationella enheter har visat sig hållbara. De mest kända är antingen borta eller i kris: Sovjetunionen, Jugoslavien, Cypern, Irak, Syrien. De som faktiskt håller ihop, som Spanien och Belgien, har det inte heller lätt. Men oss här, som är traumatiserade efter hundra år av terror, hat, katastrofer och ockupation, vill man tvinga i säng med varandra! Det är infantilt!

För några år sedan, då han talade i Stockholm, vände sig en herre i publiken mot den tvåstatslösning Oz pläderade för, med argumentet att ”gränsdragningen mellan Israel och Palestina skulle bli så komplicerad”.

– Jag svarade att jag inte var någon expert på Norden, men att den långa och hackiga gränsen mellan Sverige och Norge såg omständig och onödig ut på kartan. ”Ni talar nästan samma språk, ser likadana ut, ni har inte varit i krig på tvåhundra år och inga religiösa stridsfrågor skiljer er åt. Ta bort gränsen och gör en stat av det hela! Om inte ni gör det, på så gyllene villkor, varför skulle vi göra det – utan några förutsättningar alls”?

För första gången någonsin har Israel förbindelser, en del av dem hemliga, med en rad viktiga arabländer – trots att Palestinafrågan verkar längre från sin lösning än någonsin. Premiärminister Benjamin Netanyahu har i alla år sagt att det skulle ske, att Israel kan normalisera sin roll i regionen utan eftergifter till palestinierna. Har han inte fått rätt?

– Det är inte så enkelt. Det som hänt är inte att arabländerna börjat tycka om oss, eller att Netanyahu gjort något slugt. Det som hänt är det som hänt många fiender under historiens lopp: De har fått en gemensam, farligare, fiende. Den fienden är Iran.

Men hur farligt Iran än är så är det inte Israels farligaste fiende:

– Inte Iran, inte araberna. Det farligaste är att vi låter oss berusas av vår fysiska styrka och glömmer bort hur obetydliga vi är. Psykologiskt är det inte så konstigt att judar låter sig berusas. I tvåtusen år kände vi inte till någon annan fysisk kraft än den som satt i käppen som pryglade oss. Nu har vi flygplan, stridsvagnar, en egen armé. Vi är som en ung man som dricker sitt första glas och blir förtjust: ”Jag dricker hela flaskan så mår jag ännu bättre!”. I stället hamnar han i rännstenen.

När folk och stater missbedömer fysisk styrka och gör den till sin ledstjärna straffas de av verkligheten, säger Oz. Först då länkas historien i nya banor.

– Tyskland blev inte Europas viktigaste demokrati därför att man talade vänligt till tyskarna eller därför att någon skrev en bok. De fick en smäll som de inte kommer att glömma på tusen år. USA fick en läxa i Vietnam. Vi kommer också att få våra smällar.

Premiärminister Netanyahu, säger Oz med ännu en av de bilder som kommer för honom med sådan lätthet, styr landet som om det vore ett flygplan:

– Längst fram, i första klass, är stämningen på topp. Ekonomin blomstrar. Också i turistklassen har folk det hyggligt. De konsumerar och terrorismen kastar inte längre någon skugga över deras vardag. Längst bak, i lastrummet, sitter beduiner, ultraortodoxa judar och andra vanlottade. Men deras protester drunknar i motorbullret. Resan går lugnt och mjukt. Problemet är bara att vi håller kursen mot en bergvägg.

– Men Netanyahu är en intelligent person, ingen kamikazepilot.

– Jag känner honom. Han har suttit i soffan där du sitter nu. Han är inte dum. Men också de bästa människor trubbas av och blir mindre kloka när de hör smicker och fjäsk dag ut och dag in.

Och berget vi flyger mot?

– Våra ledare tror att det skall flytta på sig, i sista sekunden.

Läs mer:

Upprop: ”Israels nya lag tillåter diskriminering” 

Fem saker alla borde veta om Amos Oz

Minnesord om Uri Avnery – respekterad pionjär för den regimkritiska journalistiken 

Bokrecension: Amos Oz ”Judas” 

Passionerad debattör.

Amos Oz föddes i Jerusalem 1939. Uppväxten där är ämnet för hans mest kända verk, självbiografin "En berättelse om kärlek och mörker". Som helt ung flyttade han till kibbutzen Hulda sydost om Tel Aviv.

En sons astmabesvär förde i mitten av 1980-talet familjen till staden Arad i Negevöknen, där han levde till häromåret.

 

Oz var den förste infödde israeliske författare som vann internationell berömmelse. Samtidigt med sitt högproduktiva skönlitterära författarskap har Oz under hela sitt liv deltagit med passion i den politiska debatten. Men även där har han gått sina egna vägar, och retat bägge läger. Att neka judarna en egen stat är antisemitism, slår han fast. Samtidigt brännmärktes han häromåret som förrädare sedan han sänt en bok till den fängslade palestinske ledaren Marwan Barghuti med en personlig dedikation. ”Jag bär epitetet ’förrädare’ med stolthet”, sade han då.

 

Hans senaste roman, "Judas", kretsar just kring förräderiets natur och psykologi, och kastar ett originellt ljus över historiens mest berömde förrädare, Jesu lärjunge Judas Iskariot.

Essäboken "Kära fanatiker. Tre tankar" kom nyligen ut på svenska i översättning från hebreiskan av Natalie Lantz, W&W).

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.