Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Böcker

Andrea Lundgren: ”Vi glömmer bort att vi är djur”

 

Andrea Lundgren har blivit hyllad för nya novellsamlingen ”­Nordisk fauna”, med berättelser fulla av mänsklig förvandling. ­Boklördags Greta Thurfjell möter en författare som söker sig till vaken­drömmen för att skriva.

Min ljudinspelning från mötet med Andrea Lundgren inleds med ett hundskall. Det är nästan övertydligt symboliskt.

Å andra sidan är det ju Andrea Lundgren det handlar om, och för henne är symboliken essentiell.

Nyligen kom hennes novellsamling ”Nordisk fauna” ut på Natur & Kultur – sex storslagna texter på blygsamma 182 sidor, texter som alla på sätt och vis kretsar kring förvandlingar. Hon räknar själv upp de olika sorterna på fingrarna: ”Vuxenblivande, människoblivande, djur­blivande …”

Bokrecension: ”Nordisk fauna” är helt enkelt lysande 

Det är hennes hund Henry som skäller på bandet, en svartvit border collie. Vi har promenerat i skogspartiet nedanför Bredängs centrum, dit Andrea Lundgren flyttat för att vara närmare skogen. Under fotograferingen bland barrträden och björkarna beter hon sig närmast symbiotiskt med sin hund – som alla hundägare, kanske, men i och med hennes författarskap är man benägen att tolka in något ­ytterligare.

”Nordisk fauna” handlar inte bara om förvandling. Novellerna präglas, som hennes två tidigare romaner, av djur.

– Det är väldigt psykologiskt intressant med djur. Jag menar, vi är ju också djur, och det glömmer man hela tiden. Det är som att vi har skapat den här enorma barriären mellan oss och djuren, för att kunna göra som vi gör mot dem, men också för att det ”djuriska” skrämmer oss. Det ses inte som något fint, att vara djurisk, säger Andrea Lundgren.

För varje bok är det som att jag glömmer bort hur man skriver, jag måste hela tiden lära mig på nytt.

Vi sitter i hennes vardagsrum, prytt av konstplanscher och bokhyllor, och dricker kaffe med havre­mjölk. Om man aldrig har träffat ett djur är det svårt att skriva om det, säger hon, och frågar om jag sett den franska konstnären Henri Rousseaus målningar av tigrar och lejon. Jag googlar senare, tittar in i de uppspärrade, uttryckslösa rovdjursögonen, och tänker på det ­Andrea Lundgren sade om Rousseau: ”Han hade aldrig sett ett vilt djur.”

– Vi hade extremt många djur när jag var barn – marsvin, hundar, chinchillor, katter, fåglar, vandrande pinnar ... Den enda gången min mamma sa nej var när min syster läste en annons i tidningen om en älgkalv som behövde nappas upp.

Andrea Lundgren är född och uppvuxen i Boden men flyttade till Stockholm efter gymnasiet. Hon romandebuterade som tjugotre­åring med 2010 års ”I tunga vintrars mage”, och 2014 kom den kritikerrosade ”Glupahungern”. Romanen som skulle kommit därpå ”gick åt pipan”, och i stället blev det en ­novellsamling.

– Det var inget jag hade planerat. Det bara blev så. Formen hittar liksom sig själv, det har alltid varit tydligt att de texter jag skrev skulle vara just noveller. Det var titthålskänslan, där man bara öppnar en glipa och tittar ner snabbt, jag ville åt – i stället för det där långa, djupa, att skriva fram ett helt liv. Noveller är så behändiga, överblickbara på ett helt annat sätt än romaner. Och det gjorde det roligare att det inte var lika svårt, säger hon.

Det är sant som hon säger, att huvudpersonerna i novellerna alla på olika sätt står inför en förvandling. I ”Fadershålet”, som flera kritiker lyft fram som samlingens höjdpunkt, hälsar flickan Kore på sin alkoholiserade pappa över sommaren och utsätter sina fantasidjur för fara. ”Flickvännen” är berättad ur en alltför högoktanigt nyförälskad kvinnas perspektiv. Den unge mannen i ”Fågeln som skriker om natten” börjar minnas något betydelsefullt från sin barndom. Ofta slutar också novellerna precis där, i ögonblicket då något avgörande sker.

– Folk blir alltid sura på det, säger Andrea Lundgren och skrattar.

– Det är lite som att man inte ska visa monstret i en skräckfilm, för då är det inte läskigt längre – jag är inte ute efter vad som händer sen, utan gränslandet däremellan. Folk som kanske inte är så läsvana brukar fråga om jag ska skriva en uppföljare till ”Glupahungern”. Men det funkar ju inte så!

Avsluten ska inte tolkas som cliffhangers?

– Nej, precis. Men om man läser på det sättet måste det vara otroligt frustrerande att jag hela tiden slutar där.

I flera av novellerna löses verkligheten upp omkring huvudpersonerna och något överjordiskt – magin – gör entré. Ändå känns det som händer snarare drömlikt än fantasyartat. I vaket tillstånd drar ynglingen i ”Fågeln som skriker om natten” skamset bort en illröd realapp från en butiksköpt bullängd, om natten drömmer han om pappan med en guldglänsande hemlighet i famnen.

– Oavsett om man beskriver det vardagliga eller det magiska måste man göra det med samma detalj­sinne. Man måste ha med realappen. För att ta klivet över till det magiska måste man sätta det realistiska ordentligt, säger Andrea Lundgren.

– Det är därför skogen är så bra som symbolisk plats, lika mycket som en fysisk – när man skriver om skogen kan man få tillgång till de där mytiska skikten av verkligheten där förvandlingar kan ske. Det här väldigt freudianska tankesättet om att när man går in i en skog går man in i sig själv, det gör skogen till en mycket laddad mytologisk plats.

Det drömlika tillståndet går igen i Andrea Lundgrens tidigare romaner, liksom i hennes egen verklighet. Hon berättar att hon experimenterat med lucid dreaming‚ klardrömmande, och tekniker för att öva upp sin medvetenhet i sömnen. I novellsamlingens sista text, ”Om änglars natur”, sysslar huvudpersonen omedvetet med något liknande.

– Jag var intresserad av vad jag skulle kunna hitta i mina drömmar. Jag skaffade ett armbandsur, och övade in rutinen att titta på klockan tills den satt så pass djupt att jag förr eller senare också skulle göra det i en dröm. När man väl gör det tittar man på klockan en gång till, för att vara helt säker – om det är en dröm kommer visarna att vara, typ, en smiley, för siffror och bokstäver stämmer aldrig i drömmar. Då gäller det att inte få panik, för om man reagerar för kraftigt vaknar man.

Lyckades du?

– Ja! Första gången var jag väldigt försiktig, jag liksom tassade runt. Ens logik är också helt annorlunda, man gör aldrig det man i vaket tillstånd tänker att man borde – jag ­föreställde mig att den jag helst av allt skulle vilja träffa skulle komma, och såg att någon kom mot mig uppför en backe. Det var Snusmumriken! Då slungades jag ut ur drömmen direkt, skrattar Andrea Lundgren.

Genom sitt drömmande – från sitt undermedvetna – har hon dessutom fått direkt praktisk hjälp. Hon berättar om en återkommande gestalt, som skänkt henne både namnet på hennes nyfödda dotter och titeln ”Nordisk fauna” (”det är så typiskt att det är en gubbe som säger åt mig vad jag ska göra”), och en annan som en gång löste ett strukturproblem i hennes debutroman.

– Annars vet jag inte hur jag hade gjort, utbrister hon.

Men det är ju du själv som kommer på det!

– Ja, jag tror ju inte att det är Gud eller något … Det låter flummigt, men det är så mycket av skrivandet som är så konstigt som det är – var allt kommer ifrån, vad inspiration egentligen är – att det helt enkelt får vara så det funkar för mig. Det finns ingen som kan förklara hur man kan vara en skapande person ändå.

Andrea Lundgren återkommer till skapandet som något lika delar heligt och djupt ångestfyllt. Jag frågar varför hon skriver och hon skrattar nästan panikslaget.

– Ja, det frågar man sig verkligen. Jag läste någon gång att var tredje svensk vill skriva en bok. Varför det? Varje gång jag har skrivit en bok tänker jag att jag aldrig mer ska skriva en bok, att det tar för mycket av mig. Samtidigt är det det enda sättet att komma fram till den där känslan. Det är den jag jagar, hela tiden.

Vilken känsla är det?

– Det är svårt att sätta ord på, förstås, men det är väl en känsla av förundran, och av möjlighet. Det är nästan en religiös känsla. Jag är inte alls troende, men det är så nära jag kan komma. Man får en glimt av något annat, något som gör det värt att … finnas till.

Och värt ångesten?

– Ja, i alla fall just då. Men för varje bok är det som att jag glömmer bort hur man skriver, jag måste hela tiden lära mig på nytt. Jag kan sakna att vara ung och bara skriva, inte tänka så mycket – ångesten blir värre ju bättre man blir. Och det tycker jag ändå att jag blir. Samtidigt går det så lång tid mellan varje bok, och det är kanske för att jag måste lägga ner så mycket tid på att ha ångest, säger hon och skrattar.

Andrea Lundgren berättar om sitt yrke som lärare på Skrivarakademin, om hur hon säger till sina elever att tystnaden är det viktigaste när man skriver dialog. Att hon är inspirerad av författaren Anne Carson, som sagt att ”man måste lämna utrymme för Gud att storma in”. Och att hon kan ägna dagar åt att gå runt och vänta på precis rätt känsla innan hon börjar skriva.

– Oftast har jag bara en bild, av en död katt eller en pappa som säger: ”Jag kunde inte sova i natt för det var en fågel som skrek.” När den rätta känslan infinner sig sätter jag mig och skriver utifrån den bilden, oftast hela texten på en gång, som en katt som förbereder sig på att attackera – man väntar, och väntar, och sedan får man utlopp. Om känslan inte sitter första gången kan jag inte skriva om i efterhand, då tappar jag bort vad det var jag var ute efter. Då är det förstört.

Den avslutande novellen i ”Nordisk fauna”, ”Om änglars natur”, är kanske den minst djurbetonade. I stället präglas den av änglar, eller avsaknaden av dem – huvudpersonen är en teologidocent med ett utskrattat specialområde och särpräglade drömmar. Han heter ­Jakob men kallas, bakom sin rygg, av studenter och kolleger, för Doktor Angelikus. Inspirationen, säger Andrea Lundgren, kom från ett temanummer av den litterära tidskriften Subaltern som ges ut av h:ströms förlag.

– I det numret, som kom för flera år sedan, förekom en människa som kallades Doktor Angelikus. Det var en sådan där öppnare för mig.

Och slutet i den novellen, som i flera av de andra, är en sorts ­räddning. En hand från ovan.

– Guden uppenbarar sig! Vad guden nu är. Man kan läsa slutet som att det är en dröm, eller som att den ängel han har väntat på äntligen kommer. Sådär kan det ju vara – man vet att man är med om något som är betydelsefullt, men vad det betyder visar sig inte alltid. Det viktiga är att det sker. Det är det jag kan ge de här stackarna.

Känner du så, att du räddar dina romanfigurer?

– Nej, det skriver som fram sig själv. Men i efterhand kan man känna att det var skönt för dem att det hände. Han har det så svårt, Jakob, han har det kanske allra svårast. Förutom Kore, då. Och hon i ”Flickvännen”. Det är ingen som har det så kul, när man tänker efter.

Fakta.Andrea Lundgren

Andrea Lundgren är född 1986 och uppvuxen i Boden, numera bosatt i Stockholm.

2010 kom hennes debutroman ”I tunga vintrars mage”, och 2014 ”Glupahungern”. ”Nordisk fauna” gavs ut i januari 2018 på Natur & Kultur, och kallades av DN:s kritiker Aase Berg för ”kort sagt lysande”.

Andrea Lundgren har också litteraturpodcasten ”Skogarna” och arbetar som lärare vid Skrivarakademin i Stockholm.