Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Böcker

”Att få barn kan vara väldigt politiserande”

Rachel Cusk, som är aktuell på svenska med ”Konturer”, har väckt debatt med sina självbiografiska böcker. Boklördags Katrine Marçal åkte till hennes hem i engelska Norfolk för att prata om arga läsare, moderskap och Karl Olov Knausgård. 

Rachel Cusk, berömd för böcker om moderskap, äktenskap och kvinnor, tror inte att hon kommer att kunna skriva något mer. 

I alla fall inte om kön. 

– Jag har skrivit så mycket om feminism och kvinnlighet. Jag tror helt enkelt inte att ämnet är tillgängligt för mig längre, säger hon. 

Rachel Cusk är något av en kultfigur i det litterära Storbritannien. Här sitter hon i ett halvfärdigt hus vid kusten i Norfolk i östra England och säger att hon inte känner sig som kvinna längre. Tre skåpbilar med verktyg blockerar uppfarten. Huset är en serie rektangulära lådor utplacerade i landskapet i utkanten av en by till vilken Rachel Cusk inte har mycket relation. 

Puben är dålig och hennes närmsta granne beskriver hon som hysandes ”suspekta politiska åsikter”. 

– Gå inte dit, säger hon. 

Hon syftar på puben. 

I lådan längst ner mot den konstgjorda damm som avslutar trädgården är det tänkt att Rachel Cusk ska arbeta. Vid ett skrivbord i ljust trä till höger om dörren. Men just nu kan hon inte skriva. 

– Kvinnor av min generation, vi föddes in i en uppsättning feministiska antaganden, vi utgick från att kvinnors frigörelse bara skulle fortsätta att gå framåt och när vi upptäckte att så inte var fallet, då var det en chock. Vi insåg att allt behövde sägas igen. 

För Rachel Cusk kom denna insikt i 20-årsåldern. 

– Att få barn kan vara väldigt politiserande. Antingen åt det ena eller åt det andra hållet. Antingen får det dig att gömma huvudet under kudden och strunta i allt som har med jämställdhet att göra eller så blir det tvärtom. 

Men i dag, vid 51 års ålder, känner Rachel Cusk inte att hon lever ett könat liv längre. 

– När du blir äldre, börjar du kasta av dig de roller som samhället har skapat åt dig. De som du har skapat åt dig själv: mor, hustru. Och plötsligt förlorar din gestalt i någon mening definition. Ingen lyssnar när du öppnar munnen, så upplever många kvinnor att det är. Själv känner jag mest att jag börjar lösas upp, säger hon. 

Det hela är inte olikt vad huvudpersonen i Rachel Cusks hyllade roman ”Konturer” går igenom. Boken berättas genom en författare som reser till Aten från London för att undervisa på en skrivarkurs. Hon är frånskild men om äktenskapet vet vi inte mycket. De två barnen framträder enbart genom de sms som de skickar. 

”Mamma, jag kan inte hitta mitt tennisracket?”

Författaren själv förblir boken igenom en vit duk mot vilken de människor som hon möter projiceras. Hon konverserar sin granne på planet, promenerar med en vän, äter middag med en annan, undervisar sin grupp studenter. Romanen vävs av deras berättelser: om äktenskap, män, kvinnor, barn och relationer. De är människor som talar utan att lyssna och läsaren kan betrakta allt utom just bokens berättare. 

Precis som i livet självt: Du ser alla andra. 

Men inte dig själv. 

Boken uttrycker ingen irritation mot dem, ofta män, som öser sina berättelser över berättarjaget. Hon tycks i stället finna frihet i sin egen osynlighet. 

Hon heter Faye, inte Rachel, men hennes livssituation liknar Rachel Cusks.

– En del kallar den här genren för memoar, andra för autofiktion. Jag tycker inte att man behöver ge den något namn. Problemet är att i vår kultur uppfattas detta sätt att skriva dock som att man är besatt av sig själv. Jag ser det snarare som motsatsen: du använder dig själv som ett exempel för att säga något om något större. 

Hon lutar sig tillbaka i soffan. 

– Men ingen verkar begripa detta. 

Stolarna är täckta av fårskinn, väggarna är i ljust trä och himlen är mulen. 

Rachel Cusk beundrar Karl Ove Knausgård men vill inte jämföras med honom. 

– Jag vet att man ofta liknar mig vid honom. Hans litterära projekt är fantastiskt, men vad han gör är något helt annat. Hans verk är manligt: allt handlar om att undersöka vad den där manligheten, som han inte upplever att han kan fylla, egentligen är. 

Hon tystnar. 

– Vad jag dock kan känna igen är ilskan med vilken folk initialt gav sig på honom. 

2001 publicerade Rachel Cusk den självbiografiska romanen ”Att bli mamma. En ny roll i livet”. Moderskap som att bli fångad bortom tid och rum, slav under en nyckfull babytyrann, natt och dag som flyter ihop tills du är desorienterad både i världen och i dig själv. Rachel Cusk satte ord på känslor som uppfattades som förbjudna och debatten i Storbritannien blev stundtals hård. 

2009 följde hon upp med en bok om en familjeresa i Italien. Men en av personerna som skildras i boken ville inte skildras i boken. Han stämde Rachel Cusk och boken drogs in.  

2012 utkom så ”Aftermath” där beskrev Rachel Cusk den skilsmässa som hon nyligen hade gått igenom. Då blev det KULTURDEBATT på riktigt. Rachel Cusks liv, mer än hennes bok, recenserades i radio och tidningar och kritiken var inte nådig.  

Efteråt var hon så mörbultad att hon inte kunde skriva på tre år. 

I dag har hon en ny man. Som målar. Och hon bygger ett nytt hus här i Norfolk. Barnen är utflugna och huset i Tufnell Park i Norra London är uthyrt. Norfolk är hennes nya bas och hon har producerat en trilogi av vilken Konturer är den första delen. 

– Nuförtiden önskar jag att jag var en visuell artist, säger Rachel Cusk. 

Hon nickar mot träskulpturen till höger om fåtöljen. 

– Om man vill frigöra sig konstnärligt går det knappt att göra det i prosa. Språket är så bundet: du måste sätta ihop bokstäver och ord. Dessutom finns det alldeles för mycket språk. För många ord. Det är en effekt av social media och internet. 

”Konturer” var ett sätt för Rachel Cusk att använda mindre språk, att skriva på ett nytt sätt. Men nu är den trilogi som boken hör till avslutad och Rachel Cusk vet inte vad hon ska göra härnäst. 

Kan man bara byta konstform? Börja måla i stället? 

– Ja, säger Rachel Cusk. Särskilt när man blir äldre.  

– Jag kanske aldrig kommer att kunna skriva igen. 

Hon säger det i samma tonläge som hade hon i förbigående konstaterat att hon kanske aldrig skulle ha möjligheten att åka till Spånga mer. 

Grannen med de ”suspekta politiska åsikterna” har nu hissat en blåvit oidentifierad flagga i trädgården och Rachel Cusk misstänker att det är någon form av reaktion på den EU-flagga som hon själva hissade för några veckor sedan. 

Den togs inte emot väl. 

– Gå inte till puben, upprepar hon. 

Hon står på uppfarten bland byggarbetare och bråte. 

Och lyfter handen till avsked. 

Rachel Cusk

Rachel Cusk är född 1967 i Kanada.

Hon växte upp i Los Angeles samt på en katolsk klosterskola i England.

Cusk studerade engelska på New College vid Oxfords universitet och har rest mycket i Centralamerika och Spanien.

Som 26-åring debuterade hon med ”Saving Agnes” och har därefter 

publicerat sammanlagt åtta romaner och tre fackböcker.

”Konturer” (Albert Bonniers förlag) utgör en romantrilogi tillsammans med ”Transit” och ”Kudos”.

Hon är gift med konstnären Siemon Scamell-Katz och har två döttrar från ett tidigare äktenskap.

I dag är hon bosatt i Norfolk i östra England.

Läs Maria Schottenius recension av ”Konturer” på dn.se