Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Böcker

Att skriva eller inte skriva – aktörerna har greppat pennan

Andreas Kundler, Evin Ahmad, Andreas T Olsson och Jonas Karlsson.
Andreas Kundler, Evin Ahmad, Andreas T Olsson och Jonas Karlsson. Foto: DN

En rad namnkunniga skådespelare har skaffat sig en andra karriär som författare, flera av dem ger ut böcker i höst.

– Jag tror att vi har en känsla för vändpunkter och dramaturgi, säger Andreas Kundler.

Förra veckan utkom Tom Hanks med sin första novellsamling. Sjutton korta berättelser som i recensioner hyllats med orden: ”Som om Alice Munro skulle visa sig vara även den största skådespelaren i vår tid.”

Jag är inte särskilt förvånad. Jag tror att aktörer har en naturlig fallenhet för författarskapets slöjdande.

Det som vid en första anblick kan se ut som två vitt skilda konstformer har egentligen många beröringspunkter, och båda utgår från texten som kärna. Säkert har en människa som arbetat med text – i form av scenanvisningar och dialog – genom sitt ständiga nötande finslipat förståelsen för formen: hur man skriver fram spänning, bygger scener och konflikt, gestaltar känslor och egenskaper. Övning som ger färdighet utan att man nödvändigtvis måste skriva ett enda tecken.

För några år sedan pratade jag med Hollywoods största manusguru, Robert McKee, och han orerade länge och njutningsfullt om de moderna tv-seriernas många mångfasetterade figurer; att Tony Soprano var en tolvdimensionell karaktär, Walter White från ”Breaking bad” en sextondimensionell karaktär.

Att som skådespelare i sitt dagliga yrke jobba med att utforma och förstå, fördjupa och nyansera karaktärer – deras motivation, deras inre och yttre konflikter och mål – är en så tydlig trumf på hand mot andra som sliter med samma sak.

Metodskådespeleriet har flera färdiga formler för att träda in i en roll: scenkonstnären Michail Tjechov lärde ut sina metoder, teaterteoretikern Konstantin Stanislavskij sina, de teknikerna går även att översätta till att trolla fram mångledade människor när man skriver ett skönlitterärt verk.

När jag själv körde fast en gång i skapandet av mina gestalter för en roman var det en scenskoleelev som kom till undsättning. Hon hade en lista med frågor hon måste kunna besvara för att komma sin karaktär närmare. Var är jag född? Vad tyckte jag om för ämnen i skolan? Hur rör jag mig? Vad har jag på mig? Vad äter jag? Vad blir jag irriterad av? Vad får mig att skratta? Är jag troende? Hur ser min ekonomi ut? Vad gör jag med mina pengar? Och så vidare. Och så vidare. Ett slags fusklapp till mänsklighet. Det funkade för mig.

Här pratar jag med fyra svenska skådespelare som alla har tagit steget in i författarskapet. Det är talande hur överens de alla är: utan erfarenheten från scenen skulle skrivandet gå mycket trögare.

I den guldålder för modernt drama som vi lever i har det sagts att tv-serien är den nya romanen. Säkert skulle man även kunna hävda att det funkar lika bra åt andra hållet, med tanke på hur många skådespelare som ger sig in i det skönlitterära.

Jonas Karlsson.
Jonas Karlsson. Foto: Beatrice Lundborg

Jonas Karlsson

Har skrivit: ”Det andra målet” (2007), ”Den perfekte vännen” (2009), ”Spelreglerna” (2011), ”God jul” (2013), ”Jag är en tjuv” (2015).

Har skådespelat i: ”Snömannen” (2017), ”Stockholm stories” (2013), ”Molanders” (2013).

Använder du någon skådespelarmetod för att skapa dina karaktärer?

– Ingen uttalad sådan, men i slutändan går det till på ungefär samma sätt. Sedan kan de svaren förändras under arbetets gång i takt med att man ”blir” karaktären, det känner jag igen från när jag skriver. Man börjar i en ände och kommer på mer och mer: ”Han gör naturligtvis så här i stället!”

Läs mer: DN:s recension av ”Jag är en tjuv”

Finns det något i själva berättandet man har med sig?

– På teatern har man ett slags berättaransvar: det hänger på mig att vi berättar den här historien i rätt tempo och lägger tonvikten på rätt scener så att berättelsen kommer fram riktigt. Bra skådespelare månar alltid om det. När man ska spela en pjäs på två tre timmar är det viktigt hur man lägger upp och disponerar loppet, och det sättet att ansvara för en föreställning liknar väldigt mycket hur man skriver en berättelse, så att den inte tappar tråden.

Är det likadant med dialog?

– Ja, jag läser allting högt när jag skriver och går ibland omkring och prövar repliker, känner på hur man skulle säga det ena eller andra.

Det svåra med skrivande är ”show don’t tell”-gestaltningen. Finns det något man lär sig som skådespelare om det?

– Det finns ett gammalt uttryck – ”det är inte du som ska gråta, det är publiken”. Det ligger väl något i det: håller man tillbaka så tar läsaren över känslorna. När jag läser högt i scenerna blir det tydligt vad som behövs i en dialog och vad som inte behövs, vad som är undertexten och inte behöver skrivas ut. Man känner det när man läser.

Andreas T Olsson.
Andreas T Olsson. Foto: Beatrice Lundborg

Andreas T Olsson

Har skrivit: ”Sista gästen” (2017).

Har skådespelat i: ”Sufflören” (2012–2017), ”Äkta människor” (2014), ”Torpederna” (2014).

Vilka likheter finns det mellan att skapa en skönlitterär karaktär och en roll för film eller teater?

– Själva processen att förstå sin karaktär och sina rollfigurer är precis densamma. Sen uppstår en utmaning i att hitta rätt form för personteckningen när den ska möta en läsande publik i stället för en publik man kan se i ögonen. Som om ingredienserna är desamma men man måste sätta ugnen på olika gradantal för att kakan måste bli fastare i hullet när man ska möta läsaren. Karaktärerna uppstår bara i läsarens huvud – så på så sätt måste man vara ännu tidligare i hur man skriver karaktären för att få effekten man önskar.

Läs mer: DN:s recension av ”Sista gästen”

Hur gör du för att förstå karaktären?

– Man måste lära känna den så väl att den tar över och gör jobbet åt en. Så är det lyckliga kvällar på teatern också: när man repeterat tillräckligt väl så får, säg, Andreas Blek af Nosen i ”Trettondagsafton” ett eget liv. ”Har man gjort sitt grundarbete finns det en massa bottensorg”, som Birgitta Ulfsson alltid sa.

Varför tror du att så många skådespelare blir författare nu?

– Jag tänker att det snarare är för få skådespelare som skriver. Inte för att det saknas komplexitet i skådisarbetet utan för att vi lever i en tid då det är en tillgång att göra olika saker. Förmodligen är det fler journalister som skriver romaner nu, fler begravningsentreprenörer och tv-programledare också. Jag tror att fler och fler öppnar upp andra fönster mot verkligheten i sin personlighet eller sitt yrkesliv och det är väldigt roligt.

Evin Ahmad.
Evin Ahmad. Foto: Anette Nantell

Evin Ahmad

Har skrivit: ”En dag ska jag bygga ett slott av pengar” (2017).

Har skådespelat i: ”Dröm vidare” (2017), ”Blå ögon” (2014), ”Ett öga rött” (2007).

Vilka likheter finns det mellan att skapa en skönlitterär karaktär och en roll för film eller teater?

– Ganska mycket faktiskt, jag utgår alltid från en person jag har träffat eller sett. En viss typ av karaktär. Teater och film är oftast en visuell upplevelse, så där måste jag bestämma vad mina karaktärer ska ha på sig, vilken färg, vilken näsa de har. Det kan man göra i en roman också även om alla tolkar texten på olika sätt.

Läs mer: Evin Ahmad: Jag hittade den där platsen som alla letar efter

Vilka verktyg har man med sig som skådespelare i övrigt?

– En sak vi skådespelare är väldigt bra på är dialoger. Vi hör och känner när det inte fungerar och har som vana att läsa texten högt. Jag tror också att vi har en inbyggd rytmik som vi tänker på just för att vi är vana att säga texten högt och inte läsa den.

Läs mer: DN:s recension av ”En dag ska ja bygga ett slott av pengar”

Förutom karaktärsskapande, finns det något i berättandet man har med sig som hjälp när man är skådespelare?

– Absolut, där tror jag återigen att det handlar om att skådespelaren arbetar fysiskt och med kroppen. Vi ”känner” saker som inte går att beskriva i text eller i dramaturgi. Vi kanske är mer intuitiva.

Tänker man som skådespelare automatiskt i scener när man skriver skönlitterärt?

– Jag tänker film. Men det har jag alltid gjort.

Är det skönlitterära extra lockande för en skådespelare, att inte behöva vara verktyg för någon annans kreativitet utan kunna hålla i alla trådar själv?

– Det kan ligga något i det – om vi tittar bakåt i historien så gjorde ju skådespelaren förr i tiden allt på egen hand: skrev sina egna texter, gestaltade flera karaktärer, regisserade själv; regiyrket kom senare. Jag är inte säker på att jag vill vara skådespelare hela livet. Därför kallar jag mig själv för berättare eller konstnär – eller varför inte visionär?

Andreas Kundler.
Andreas Kundler. Foto: Fredrik Funck

Andreas Kundler

Har skrivit: ”Övergångarna”, tillsammans med Lisa Linder (2017).

Har skådespelat i: ”Sameblod” (2016), ”Gåsmamman” (2015), ”Gentlemen” (2014).

Vilka likheter finns det mellan att skapa en skönlitterär karaktär och en roll för film eller teater?

– För mig är det stora likheter, man använder de verktyg man redan har. Men förutom att förstå en karaktärs vilja så jobbar vi hela tiden med vilken status en karaktär har. Är någon en mördare så kan det vara spännande att göra den till en lågstatusperson; en blyg mördare är mer intressant än stereotyp mördare.

Förutom karaktärsskapande, finns det något i berättandet man har med sig?

– Jag tror att vi har en känsla för vändpunkter och dramaturgi över huvud taget: hur man bygger upp drama mot en klimax. De flesta föreställningar, filmer och böcker har ju en aristotelisk kurva. Samtidigt har jag blivit ödmjuk inför att det är en helt annan grej när man har helhetsansvaret för en berättelse; man kan det inte bara för att man hållit på med det på en scen.

Skådisar blir ofta regissörer för att de tröttnat på att förverkliga andras visioner, var det samma med skrivandet?

– Självklart. Så har det varit. Jag har regisserat också, av just den anledningen. Fast det handlar inte bara om frustration utan också om att ha en historia att berätta, det är roligt att växla från att vara en kugge till att bli urmakaren.

Hur är skillnaden mellan att skapa för tittare och för läsare?

– Det är fantastiskt när det man skriver händer i läsarens huvud. Att läsarens projektor triggas i gång av texten. Och den filmen i läsarens huvud går, om den är bra, inte att överträffa med en bra film. Boken är nästan alltid bättre än filmen.