Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Böcker

Åtta sorters kakor

Elnaz Baghlanian föddes i Iran för 34 år sedan och kom till Sverige fem år senare. Hon har arbetat på Svenska PEN och är tillträdande litterär chef på bokförlaget Atlas.
Elnaz Baghlanian föddes i Iran för 34 år sedan och kom till Sverige fem år senare. Hon har arbetat på Svenska PEN och är tillträdande litterär chef på bokförlaget Atlas. Foto: Patrick Miller

I antologin ”Sverige – en (o)besvarad kärlekshistoria” berättar sexton kvinnor om sina erfarenheter av att vara nyanländ flykting och att vara svensk – men ändå inte alltid accepteras som svensk. Boklördag publicerar här en av texterna, ”Åtta sorters kakor” av Elnaz Baghlanian.

Det är oklart var vi står. Platsen har inga riktmärken och våra oskrivna regler liknar inte varandras. Vi omger oss hela tiden med det finstilta. Jag försöker skapa ett sammanhang medan han reparerar ett arv. ”Det är som en nåd”, säger han.

Jag vet. Hans upptäcktsfärd angår inte mig på något sätt.

Under tiden håller jag tungan rätt i mun. Servetten placerad i knät. Soppskeden till höger. Han sitter mittemot mig. Han reciterar Hafez för mig. Han tycker att han gör mig en tjänst. Jag klappar händerna och ropar bravo när han är klar. Sedan äter vi den kalla soppan.

Jag kan den här leken utantill.

Han tar mig till nya platser. Tillställningar, museer, invigningar, releaser. Han vill visa mig allt, presentera mig för alla. Han kan inte ta blicken ifrån mig. Han säger:

”Jag vill lära dig allt.”

De vill alla lära mig allt de kan.

Jag vet bara inte varför.

Jag minns inte vilket av alla mina namn jag presenterade mig med när vi träffades första gången på den där festen. Kanske presenterade jag mig inte alls när han kom fram och sa att jag hade det mörkaste hår han någonsin sett. Att han aldrig sett någonting vackrare. Jag började skratta för det lät så banalt. Och ändå. Jag följde med honom hem.

Som en ny smak. En ny dimension i hans tillvaro.

”Det är som ett färgspel”, säger han. Rör försiktigt vid mina läppar, mitt hår, mina bröst. Det öppna fönstret som vetter ut mot gatan. Vinflaskan på bordet. Travarna med böcker från golv till tak. Fingrarna runt min nacke. Lekande. Sökande. ”Ditt nackhår”, säger han. ”Man ser inte var det börjar eller slutar. Vilken nåd.”

Jag vet. Hans upptäcktsfärd angår inte mig på något sätt. Men hans fascination fascinerar mig.

Under tiden skriver han listor på allt som inte hanns med. Namn på fåglar, blommor och träd. Han tror att det kommer att föra oss närmare varandra.

Men det är lättare sagt än gjort, att avgöra vad som ska upphöra, vad som ska föras vidare. Det handlar bara om att komma i kapp det förgångna innan det är dags att gå vidare. Han undrar vad han gör för fel. Varför blir jag inte glad? Jag ler och ber honom recitera lite mer Hafez. Jag vet att det får honom att må bättre. Jag vet bara inte varför.

På nätterna drömmer jag att jag ammar ett dement barn som inte talar något av mina språk. I drömmarna låser sig våra tungor. ”Jag vill inte föda ett modersmålslöst barn”, säger jag. ”Modersmålslöshet går inte i arv”, svarar han.

Han förstår trots allt inte. Han tycker bara att det är gulligt när jag säger fel på en och ett. ”Älskade du, det heter ett örngott”, säger han. Det busiga leendet. Hur han betonar ett. Hur det gör honom kåt. Som den gången på den där tillställningen när han bara var tvungen att ha mig, där och då. ”Det heter en insikt mindre”, säger han precis innan det går för honom.

Jag undrar bara vad som gör honom mest kåt. Mina felsägningar eller glädjen i att få korrigera mig.

Jag låter honom tro att han är den första som har charmats av mina felsägningar.

För jag förstår, hans uppväxt är linjär och hans vokabulär innehåller inte några minerade ord. Han frågar ibland om ljudet av granaterna, de svarta gardinerna och de gömda kassettbanden i tvättmaskinen. Mitt förflutna berikar honom. ”Du föddes mellan en revolution och en flykt”, säger han. ”Och åren däremellan, ett krig som aldrig ville ta slut.” Jag kan även den här leken utantill.

Jag rycker på axlarna. Ler urskuldande. ”Det är inte så dramatiskt som det låter”, säger jag. Byter samtalsämne. Jag byter alltid samtalsämne. Förmår inte säga: ”Det där var ingenting mot vad som kom sedan. Flykten var endast en förflyttning av kroppar. Det var det som kom efteråt”, förmår jag aldrig säga. När kropparna över en natt blev utan språk. Tystade. Små.

De sa alltid till oss att det inte finns några dumma frågor. Men jag visste redan då att de ljög.

När far frågade: ”Vad är summan av kardemumman?” När mor frågade: ”Är vi på toppen av isberget nu?” När jag frågade: ”För vem gör vi allt detta?”

”Missförstå mig rätt”, förklarar jag snabbt för honom. ”Vi är tacksamma. Sorgen bleknar trots allt med åren och minnena får nya innebörder. Precis som ett skiljetecken på fel plats.”

När han frågar: ”Är det därför du fyller dina meningar med skiljetecken?”

Han fortsätter ta mig till nya platser. Han vill gärna berika mig också, säger han aldrig. Han är för det sublima. Det är hans privilegium. Jag klappar händerna och ropar bravo efter varje anekdot han berättar. Jag vet ingenting om det sublima.

Och när vi kommer på besök, min mor har bakat åtta sorters kakor. Drömmar, bondkaka, nöttopp, chokladsnitt, ungherrar, finska pinnar, hallongrotta och schackrutor. Jag vet inte vad hon försöker väga upp, men jag säger till henne att en svala gör ingen sommar och att gräset inte alltid är grönare på andra sidan. ”Om jag bara visste vad som är värst”, säger hon. ”Grannarna som hälsar i trappuppgången men aldrig möter min blick eller grannarna som möter min blick men aldrig hälsar.”

Vi omger oss hela tiden med det finstilta. Jag ber honom ta en kaka av varje sort.

”Jag minns inte när mor slutade värja sig mot det onda ögat”, säger jag till honom. Vi hör våra egna steg avlägsna sig utan att göra någonting åt det. Han klappar mig på kinden. ”Du borde skriva ner allt det här”, säger han. Han köper nya anteckningsböcker åt mig.

Och även detta är en riktning. Just detta. Jag håller nu så många ord i famnen att jag inte längre kan hålla balansen.

Namn på fåglar, blommor, träd. Det hanns inte med mellan en revolution och en flykt. Och åren däremellan, ett krig som aldrig ville ta slut.

”Ditt svarta hår”, säger han.

Vi kommer sällan närmare varandra och det är ingens fel.

Han bakar sju sorters kakor åt mig. På nätterna drömmer jag att jag blir dement och glömmer ett av mina språk. ”Vilket av dem?” frågar han. ”Spelar det någon roll?” undrar jag.