Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Mitt DN - skapa ditt nyhetsflöde Mina nyhetsbrev Ämnen jag följer Sparade artiklar Kunderbjudanden Kundservice och prenumeration Logga ut
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Böcker

Åtta svenska författare: Här är valets viktigaste frågor

Svenska författare utser valets ­viktigaste fråga, berättar om konstverken som formade dem politiskt och utser kultur­ministrarna de bara kan drömma om.

VAL 2018

Leif GW Persson, författare och kriminolog, aktuell med romanen ”Professor Wille Vingmutter, ­mästerdetektiv”.

Vilken fråga är ­viktigast för dig i ­valet?

– Pensionerna. Alldeles för många av dem som var med och byggde Sverige blev alltför illa belönade.

Vilket verk har betytt mest för din politiska ­hållning?

– Inget verk alls. Det som betytt mest var när min pappa Gustav tog med mig på min första första­majdemonstration när jag var fem år gammal.

Vilken ­författare i historien skulle du ­vilja se som kultur­minister?

– Den brittiske roman­författaren Charles Dickens som löser alla problem med ett stort mått av jovialitet.

Lena Andersson
Lena Andersson Foto: Eva Tedesjö
Hannah Arendt 1969.
Hannah Arendt 1969. Foto: 1969 AP

 

Lena Andersson, kolumnist i DN och författare, aktuell med ­romanen ”Sveas son”.

Vilken fråga är ­viktigast för dig i ­valet?

– Den viktigaste allmänna frågan är att Sverige, kulturlivet inräknat, kommer ur sin panik och ­apokalyps med åtföljande radikalisering av ståndpunkter. Man blir lika dum av panik som av förakt, tänker inte klart, låter nyanserna försvinna och tar inte till sig det man behöver ta till sig av motståndarens invändningar. En väsentlig sakfråga är att inte bara politisk förföljelse bör betraktas som värdigt skäl för att flytta hit, utan också individens drivkrafter att göra något bättre av sitt liv.

Vilket verk har betytt mest för din politiska ­hållning?

– Det är inte ett enskilt verk som betytt mest utan inflödet av otaliga motstridiga verk med skiftande perspektiv. Det enda verkets värld vet vi hur den ser ut. Men när jag var 15 läste jag ”Mina drömmars stad” av Per-Anders Fogelström. Den betydde en del för min syn på ekonomiskt elände och vidriga arbetsförhållanden. Senare blev Robert Nozicks ”Anarki, stat, utopi” avgörande för insikten om vad rättigheter är och inte är; att det måste vara en rationell fråga, inte en emotionell.

Vilken ­författare i historien skulle du ­vilja se som kultur­minister?

– Hannah Arendt tror jag skulle förstå att hålla sig undan på sitt grå ämbetsrum i stället för att vara ute på Twitter och torg i olika färgstarka stödmanifestationer för än det ena än det andra. Det som Margarethe von Trotta låter henne säga i den fantastiska filmen om Arendts liv och tänkande, ”Du vet att jag inte kan älska ett folk”, bådar också gott. Därtill tror jag att Hannah Arendt skulle fullgöra ­uppdraget utifrån vetskapen att kultur och konst är ­potentiella motsatser, åtminstone i varje ­enskild samtid.

Kerstin Ekman
Kerstin Ekman Foto: Alexander Mahmoud
Henrik Bernhard Palmær, Litografi i "Nordstjernan" 1848.
Henrik Bernhard Palmær, Litografi i "Nordstjernan" 1848. Illustration: Allhems förlag 1949

Kerstin Ekman, författare, ­aktuell med essäboken ”Gubbas hage”.

Vilken fråga är ­viktigast för dig i ­valet?

– Klimatfrågan. Jag vill leva i en frisk, grönskande och djupt mänsklig värld. När jag träffar ­småbarn tänker jag mycket på deras framtid. Hur kommer den att bli?

Vilket verk har betytt mest för din politiska ­hållning?

– Den tyska konstnären ­Käthe Kollwitz verk ”Kvinna med dött barn”. Hon visste vilka som ­drabbades av våld, krig och svält. Bilder av denna storartade ­expressionist såg jag redan som gymnasist i album och de har inte lämnat mig. Senast upplevde jag dem mycket starkt på ­hennes ­museum i Berlin.

Läs mer: Kerstin Ekmans text om ”Nordens flora”

Vilken ­författare i historien skulle du ­vilja se som kultur­minister?

– Henrik ­Bernhard Palmær. Han verkade kring mitten av 1800-­talet och är den skarpaste satiriker vi haft. Hans ”Beska droppar” ­kommer fortfarande ut i nytryck. Vi behöver en kulturpolitiker med hans sälta, humor och egensinne – i stället för en minister som aningslöst skär upp brunsvarta tårtor i människoform. Eller som stjärnögd hänger en orden om halsen på Kulturprofilen.

Magnus Västerbro
Magnus Västerbro Foto: Janerik Henriksson/TT
Ursula Le Guin 1972.
Ursula Le Guin 1972. Foto: AP

 

Magnus Västerbro, journalist och författare, aktuell med historiska skildringen ”Svälten. Hungeråren som formade Sverige”.

Vilken fråga är ­viktigast för dig i ­valet?

– Världens framtid! En onekligen ganska omfattande fråga, men som kan spaltas upp till tre delfrågor på nationell nivå: Hur kan vi i Sverige bidra till att på allvar begränsa klimatuppvärmningen, hur kan vi bidra till att skapa en mer rättvis och hållbar global handel och livsmedelsproduktion, och hur kan vi bidra till en rimlig hantering av världens flyktingproblem? Om inte detta kan lösas är vi alla illa ute.

Vilket verk har betytt mest för din politiska ­hållning?

– Akira Kurosawas ”Ran”. En fenomenal film som skildrar ett inferno av våld och död, och slutar med att en blind man stirrar ut över avgrunden, övergiven av alla. Där finns ingen kärlek, ingen barmhärtighet, ingen medkänsla. Jag såg den i en känslig ålder och fylldes med pessimism och avsky inför mänskligheten i stort. Jag tyckte länge att en rejäl apokalyps var precis vad vi förtjänade. Denna svartsyn har jag först på sistone börjat komma över, för att i stället försöka tänka konstruktiva tankar. Numera hoppas jag att det ska gå bra för oss människor.

Vilken ­författare i historien skulle du ­vilja se som kultur­minister?

– Ursula K Le Guin, sf- och fantasy­författare som bland annat skrivit de magiska böckerna om Övärlden, som hör till mina absoluta ­favoriter. Med sin fantastiska fantasi och sin gränslösa humanism skulle hon säkert både kunna trolla fram nya resurser till det organiserade kulturlivet och jaga bort i varje fall en del av de onda ångor som stiger upp från vår tids extremister.

Fatima Bremmer
Fatima Bremmer Foto: Magnus Hallgren
Elin Wägner 1917.
Elin Wägner 1917. Foto: TT

Fatima Bremmer, journalist och författare, fick Augustpriset 2017 för ”Ett jävla solsken: en biografi om Ester Blenda Nordström”.

Vilken fråga är ­viktigast för dig i ­valet?

– Barns och ungas levnadsförhållanden, på alla områden: allt från personaltäthet i förskolor till rätten till en lugn, trygg och inspirerande skolmiljö – oavsett var du bor och i vilken familj du är född. Och med det individuella stöd som kan tänkas behövas. Helt enkelt att skapa maximala förutsättningar för alla att nå sin fulla potential och att gå ut i livet och samhället nyfiken, stark och psykiskt rustad. Vi riskerar generationer av osedda och frustrerade människor om vi inte tar hand om barnen.

Vilket verk har betytt mest för din politiska ­hållning?

– Anneli Jordahls bok ”Klass – är du fin nog?”. Jag var 27 år när jag läste den och upplevde ett stort uppvaknande. Jag såg plötsligt tydligt var jag kom ifrån, hur stark min klasstillhörighet var och att jag befann mig mitt i en klassresa. Klassmedvetenheten har fått mig att känna ett politiskt ansvar, det självklara i att samhället bygger på att människor tar hand om varandra. Men också vikten av att individer får blomma i stället för att drunkna i ett tungrott kollektiv. Det är en svår balansgång.

Vilken ­författare i historien skulle du ­vilja se som kultur­minister?

– Elin Wägner, journalist, författare, feminist, folkbildare och ­publicist. En av den svenska historiens viktigaste pennor och författarskap. Hon var smart, driven, påläst, lugn, reflekterande och samtidigt strategisk. Hennes egen bredd och stora kulturella nätverk i kombination med förmågan att stenhårt driva det hon trodde på skulle nog gjort henne till en briljant kulturminister. Elin Wägner hade förmågan att få saker att hända och människor att lyssna och börja agera.

Mats Strandberg
Mats Strandberg Foto: Erik Ardelius
Astrid Lindgren
Astrid Lindgren Foto: Lars Epstein

Mats Strandberg, författare, ­aktuell med romanen ”Slutet”.

Vilken fråga är ­viktigast för dig i ­valet?

– Miljön. För utan den spelar inget annat någon roll.

Vilket verk har betytt mest för din politiska ­hållning?

– De böcker som gav mig mina första stora ögonöppnare var Gitta Serenys ”Albert Speer och sanningen” och ”Vid avgrunden”. Fram till dess hade ingen lyckats – eller ens försökt – förklara nazismen på riktigt. Var den kom ifrån, varför helt vanliga människor drogs med. Alla, inklusive skolan, framställde nazister som endimensionella serietidningsskurkar. De var ”onda”, punkt slut. Jag tror det var ett enormt misstag. Vi måste förstå hur det kunde gå till, hur de små stegen omärkligt kunde leda människor in i det ofattbara ­mörkret, för att det inte ska hända igen.

Vilken ­författare i historien skulle du ­vilja se som kultur­minister?

– Astrid Lindgren. Hon kunde ta debatter och skulle värna om barnkultur. Extra kul eftersom Pippi varit den mest missbrukade figuren i alla politiska enkäter i år, haha. Eller Tage Danielsson. Universellt klok.

Marie Louise Ekman
Marie Louise Ekman Foto: Beatrice Lundborg
Gertrude Stein i Paris, 22 november 1938.
Gertrude Stein i Paris, 22 november 1938. Foto: AP

Marie-Louise Ekman, konstnär, aktuell med boken ”Få se om ­hundarna är snälla i kväll …”.

Vilken fråga är ­viktigast för dig i ­valet?

– Det viktigaste i vår tid är det undersökande.

Det djuplodande.

Det grävande.

Att se vad som finns bakom.

Att problematisera.

Att försöka förstå.

Att se det som inte syns.

Fantasi.

Tolkning.

Inlärning.

Utgivning.

Kontakt.

Allt detta finns i skolan.

Vilket verk har betytt mest för din politiska ­hållning?

– Den tyska filmen ”De andras liv”. Den beskriver på ett smygande sätt hur ett system i ett samhälle försöker att bryta ner människor som de tycker är suspekta. Man behöver ibland göra väldigt litet för att få en människa ur ­balans och oskadliggjord. Man kan då bara eliminera de som inte tänker på rätt sätt. En oerhört gripande skildring av hur människor ger sig makt att göra nästan vad som helst över oliktänkande.

Vilken ­författare i historien skulle du ­vilja se som kultur­minister?

– Gertrude Stein.

Hon såg sådant som inte andra såg.

Och hon sökte upp.

Satsade.

Och understödde.

Att ha det ögat.

Den synen.

Den fantasin.

Att man försöker att gå in i det som man ännu

inte känner till.

Det tror jag på.

Om en rörelse skall kallas för rörelse.

Fredrik Ekelund.
Fredrik Ekelund. Foto: Daniel Nilsson
Václav Havel, 28 maj 1999.
Václav Havel, 28 maj 1999. Foto: Jan Trestik/AP

Fredrik Ekelund, författare, aktuell med romanen ”Q”, en själv­biografisk skildring av att upptäcka sin transidentitet.

Vilken fråga är ­viktigast för dig i ­valet?

– Att stå upp för demokrati, anständighet och humanism, det vill säga att trycka tillbaka höger­extremismen men också ­islamismen, den försåtliga, som brer ut sig i förorter runt om i landet, ofta i form av salafism. ­Högerextremism och islamism är vår tids stora farsoter och direkta hot mot hbtq-personer; kampen mot dessa två ”essentialismer” handlar inte bara om solidaritet för mig utan också om rent själv­försvar.

Vilket verk har betytt mest för din politiska ­hållning?

– ”En illojal europés ­bekännelser” av Jan Myrdal. Boken fick upp mina ögon för tredje världen, ­skapade en spricka i min trygga, borgerliga värld och släppte in nytt, spännande ljus i mitt tänkande. Boken tydliggjorde med allvar och humor på nordisk urbergsprosa orättvisan i den tidens världsordning. I en tid när Angola ger ekonomiskt bistånd till Portugal är den gamla världsordningen delvis en annan nu och Myrdal själv har irrat bort sig i rödbrun extremism men inget av detta förtar bokens sprängverkan i mitt liv.

Vilken ­författare i historien skulle du ­vilja se som kultur­minister?

– Att som konstnär/författare bli minister borde egentligen vara omöjligt ty politikens språk (den mekaniska papegojans språk) är i sig antilitteratur, antikonst. En person skjuter ändå fram i mig som möjlig att klara balansgången: Václav Havel. Han brann för humanismen, litteraturen och, inte minst, Europatanken och hans erfarenheter i kampen för Charta 77 och hur han var med om att bringa ett totalitärt system på fall och därefter, de facto, klarade av att leda Tjeckien som president inger stor respekt.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.