Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-10-21 23:29

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/dnbok/augustin-erba-sa-gick-det-till-nar-jag-hade-svitfest-pa-bokmassan/

Böcker

Augustin Erba: Så gick det till när jag hade svitfest på Bokmässan

Bokmässemingel på Park
Bokmässemingel på Park Foto: Tomas Ohlsson

De omtalade svitfesterna under Bokmässan ger upphov till många rykten. DN:s Augustin Erba berättar om vad som hände när han bestämde sig för att hyra en svit och sedan ordna fest. 

Augustin Erba
Rätta artikel

Det var på förmiddagen den fjärde april för mer än tio år sedan som jag fick telefonsamtalet som officiellt förvandlade mig till författare. Klockan nio på morgonen hade jag varit samma misslyckade författare som jag alltid hade varit. Klockan tio var jag inte bara författare utan också en blivande debutant på det anrika förlaget.

Jag hade fått det där beskedet jag hade hoppats på i fler år än jag vill erkänna. Det första jag gjorde var att ringa mina vänner. Den första, Erik Helmerson, då filmskribent på TT-Spektra, numera tio meter bort inne på Dagens Nyheter, dök upp utanför dörren med en flaska champagne och döpte mig som ett skepp på jungfrufärd.

Vid lunch var lägenheten full av folk som åt pizza och drack det av champagnen som Erik inte hade hällt över mig och annat flytande som de hade med sig. De visste hur länge jag hade hållit på att skriva.

Vad gör man när man är författare, minns jag att jag tänkte. Ja, alltså förutom att skriva. 

Läs mer: Maria Schottenius: Dags att höja ribban för Bokmässan i Göteborg 

Jag hoppades att jag skulle bli en sån där harmonisk person som inte varje dag tvivlade på antingen min existens eller min förmåga att skriva – eller båda. (Så har det inte blivit, kan jag meddela). 

En sak som författare gör är att åka till Bokmässan i Göteborg. Medan mina vänner satt i vardagsrummet gick jag och ringde till det hotell där jag hade hört att riktiga författare bor.

Jag fick en rätt avmätt ton i telefonen när jag, som det skulle visa sig, flera månader efter alla andra, ville boka ett rum under bokmässan. Det fanns inget ledigt. 

Hade det nu varit vilken annan dag på året som helst hade jag tagit avslaget med fattning och ringt ett hotell på Hisingen. Men har man precis fått reda på att det man har jobbat för i hela sitt liv slagit in, så har man en annan attityd. 

"Men hur är det med sviterna?" frågade jag.

Läs mer: Björn Wiman: Avgörande år för Bokmässan – välkommen att följa den med DN 

Rösten i telefonen fick en annan klangfärg, en ljusare ton. 

"Jaså, sviterna", sa rösten. "Vänta ska jag se. Jodå. Vilken vill du ha?"

Strax efter klev jag ut i vardagsrummet och frågade mina vänner om de tyckte att jag borde unna mig en svit på denna min första bokmässa som tvättäkta författare. 

De händer som inte var slutna kring vinglas eller ölburkar gick i luften. 

Om man bränner delar av sitt förskott på en svit vore det synd att inte utnyttja det, tänkte jag. Och jag hade inte varit på Bokmässan på åratal. Jag bestämde mig för att ha en svitfest. 

Vän av marknadsföringsordning kanske invänder att jag inte hade någon bok att lansera, att min första roman skulle hamna i utgivningskön på finförlaget och inte se dagens ljus förrän om två år. 

Men många av mina mer erfarna författarkollegor och förlagsvänner hade varnat mig för Bokmässan. En debutant, och i mitt fall – en blivande debutant – som själv upplever att världen cirklar kring henne eller honom, riskerar att möta en synnerligen krass verklighet när ens sköra, spirande frö till berömmelse ställs mot slagskepp modeller Marklund eller Guillou. Att se de ringlande köerna och inse att ingen ringlar till just undertecknad kräver en stadig självkänsla. Därför bäst att se till att man åtminstone vid några tillfällen umgås med någon som känner igen en. 

Våningsplanet med sviterna på hotellet var som en enda stor festlokal, med heltäckningsmatta, där viktiga gäster försökte sova, och mindre viktiga gäster, som jag, försökte umgås. 

Det ledde till att människor förflyttade sig mellan sviterna. En av dem som jag inte hade bjudit, men som dök upp i min svit, var en framgångsrik fackboksförfattare. Jag blev förstås smickrad och log välkomnande när jag fick syn på honom. Jag hade dessutom läst hans bok som handlade om att man ska bemöta omgivningen med mildhet och kärlek. Han gick rakt fram till mig, och utan att presentera sig eller säga något om att han blivit insläppt stirrade han rakt på mig.

”Hur har du fått en svit?” frågade han och tonfallet var inte det minsta snällt. 

Jag försöker vanligtvis vara snäll, till och med på Twitter, men den här gången valde jag en annan väg. Vi kan skylla på att jag blev häpen. Jag bestämde mig för att göra något jag sällan brukar göra. Att driva med någon. 

Jag sa, med min allra oskyldigaste min: ”Den här? Ja, den har förlaget gett mig. Har inte du också fått en svit från ditt förlag?”

Hans ansiktsuttryck stred mot åtminstone ett dussin saker som han förespråkat i sin bok. 

Ett antal kända kulturpersonligheter dök upp i min svit. En av dem var jag bekant med och jag kunde inte låta bli att fråga hur det kom sig att de hittat hit. Förklaringen var att de egentligen var bjudna till en annan svitfest, några dörrar bort, men att den hade fått dem att känna sig så obekväma att de kommit hit istället. 

Jag minns inte ordvalet, men såvitt jag förstod var det som hade väckt den dåliga stämningen att några som beskrevs som äldre, slemmiga män flockades kring de mycket unga kvinnor som serverade på festen. Jag fick höra ett namn som jag inte kände igen, som hade tillställningen. Det var någon som brukade ordna exklusiva evenemang i Stockholm. 

Det var långt utanför mina kretsar, jag var ju trots allt bara debutant.

Läs mer: De bästa citaten från årets Bokmässan