Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Böcker

Boken som blev en upprorsmaskinen i det sovjetiska kristallpalatset

Jurij Olesja
Jurij Olesja

Jurij Olesja ville bli författaren som formulerade de nya sanningarna i den unga republiken. Romanen ”Avund” blev till att börja med en succé. Men snart började Stalins kvarnar mala, skriver Magnus Ljunggren.

År 1928, för 90 år sedan, kom Jurij Olesjas roman ”Avund” ut mellan pärmar. Den hade först, i vanlig rysk ordning, tryckts i en tidskrift. ”Avund” är ett av de verkligt betydande verken i rysk 1900-talslitteratur, en levande klassiker – utgiven på svenska 1961, i en tolkning av Oscar och Heidi Parland som inte känns optimal. Nu måste tiden vara inne för en nyöversättning.

I sin prosa ringade Olesja oupphörligen in en och samma grundkonflikt; här får den sitt mest kondenserade och samtidigt konstnärligt lödigaste uttryck. Konflikten är å ena sidan mycket privat, å den andra berör den hela det ryska samhället i ett avgörande förändringsskede. Det kan väl sägas vara typiskt ryskt: författaren väver in sitt eget drama i nationens.

Olesja valde exakt rätt historisk tidpunkt för sin roman­publicering. Hans bok kom alltså runt oktoberrevolutionens tioårsjubileum, den trycktes i den första femårsplanens inledningsskede, vid Josef Stalins makttillträde. Till en början hyllades den av kritiken. Men snart nog vände det. Den förklarades vara närmast subversiv och skulle inte ges ut igen på decennier.

Ur en synvinkel tar Olesja ställning för det nya och satiriserar de ömkliga kvarlevorna av det gamla. Ur ett annat perspektiv formulerar han ett varningsord inför lössläppandet av den kommunistiska terrorn, skeptisk till propaganda­illusionerna om en ny materialistisk kollektivmänniska i vardande. Allt är öppet och tvetydigt. Därför kunde kritiken efterhand reagera på så olika sätt.

Eftersom den ryska litteraturen under århundradet före 1917 så tydligt pekat fram mot och förebådat vad som skulle ske, kan Olesja luta sig mot föregångarna och referera och alludera till dem. På ett förunderligt sätt lyckas han så mänga in nästan hela 1800-talslitteraturen i sitt verk. I sitt formspråk, i sin verklighetsiakttagelse går han ytterst tillbaka på Gogol. Samtidigt för han vidare en diskussion om människa och samhälle som fått sitt främsta uttryck hos Dostojevskij.

Romanen sönderfaller i två delar. I den första för Nikolaj Kavalerov ordet. Det är alltså en jagberättelse. I den andra står Kavalerovs kompanjon och alter ego Ivan Babitjev i centrum. Det är en berättelse i tredje person. Nikolaj Kavalerov och Ivan Babitjev, båda med starka drag av Olesja själv, är överlevare i Sovjetsamhället, fundamentalt förankrade i det gamla. Mot dem står det nyas representant och anförare, Ivans bror Andrej, den store korvproducenten, skaparen av den gigantiska kollektivmatsalen Tjetvertak som ska mätta alla munnar och häva kvinnornas köksslaveri.

Kavalerov och Ivan Babitjev är drömmare och fantaster. De är utrustade med samma förmåga till magiskt seende som Olesja själv – något som utmärker hela hans originella prosakonst. Han skriver som Chagall målar. Överallt söker han metaforer, allt tycks här likna någonting annat. Verkligheten runt Olesjas berättare löser ofrånkomligen upp sig i sina beståndsdelar och antar fantastiska dimensioner. Ingenting är riktigt vad det ser ut att vara. Både Kavalerov och Ivan Babitjev har sitt naturliga hem på krogen. I övrigt intar de – som Ivan Gontjarovs romanfigur Oblomov – gärna horisontalläge. Där Kavalerovs attribut är filten är Ivan Babitjevs kudden. Men sedan går de isär, för Kavalerov är kluven där Ivan är entydig, Kavalerov är passiv där Ivan, trots kudden, skrider till handling.

Kavalerov både dras till och stöts bort av det nya. Han är en författare av lättsamma kupletter som förtärs av avund inför den kraftfulla socialistiska handlingsmänniskan, inför Andrej Babitjevs överväldigande fysiska närvaro och maximala effektivitet. Han vill gå med i ledet och bli som Andrej men på samma gång söker han värna sitt gamla jag, försvara den ”borgerliga” känslouppsättning som det nya, hyperrationella samhället söker utradera: förmågan till avund, självupptagenhet, äregirighet, romantisk kärlek och dagdrömmerier. I slutänden kommer han aldrig att finna en plats i det nya för han är handlingsoförmögen, en ”överflödig människa”, som han säger själv, i de många improduktivt orerande Turgenevhjältarnas efterföljd.

Ivan Babitjev står fast i det gamla. Han vill aktivt bekämpa en bolsjevism som i hans ögon är ute efter att döda fantasin, förkväva det sant mänskliga. Så är han en inbillningskraftens aktivist, inriktad på revolt, framför allt med hjälp av sin egenhändigt konstruerade upprorsmaskin – i detta det maskinella tänkandets tid – som bär namn efter den största av litteraturens alla känslomänniskor, Ofelia, hon som blev galen av sin kärlek. Ivan syftar till ingenting mindre än att spränga Andrejs Tjetvertak i luften, en den nya tidens terrorist i kamp för de gamla värdena. Han förbereder en ”känslornas sammansvärjning”.

Både Kavalerov och Ivan Babitjev är utlöpare av Dostojevskijs källarmänniska, eviga resonörer i sin halva respektive hela protest mot kollektivhushållets nya kristallpalats. Ivan vet att med kraft – och argument som tycks lånade direkt från källarhålet – förkasta det praktiska nyttotänkandet och försvara det motsägelsefulla hos människan, den själsdynamik som inte vill veta av och därför måste söka bryta sig ur den socialistiska tvångströjan.

I det gamla känslogarnityret ingår brottet, mordet, som känslornas mest våldsamma uttryck. Också rätten till detta vill Ivan försvara. Han söker leja Kavalerov att mörda Andrej. Här finns resonemang som formligen ekar av Dostojevskij. Ingenting kan vara mer storslaget än att mörda för en idé, att mörda för att hävda sin individualitet, finner Ivan. Det är Raskolnikovs övermänniskofilosofi i ”Brott och straff” i ny skepnad.

Samtidigt påminner den förebådade mordhandlingen från Kavalerovs sida naturligtvis om vad som genomförs i ”Bröderna Karamazov”, eftersom Kavalerov står i ett sonförhållande till Andrej Babitjev. Det är uppenbart att han söker en fadersgestalt i den store korvproducenten och ”alstraren”. Denne har ursprungligen förbarmat sig över suputen Kavalerov, bokstavligen plockat upp honom från rännstenen där han låg utslängd från en krog. Han är tills vidare inhyst på Andrej Babitjevs soffa. Där ligger han och odlar sin fixering vid Andrej: sin fascination och tacksamhet, sin avund och sina hemliga brottsimpulser.

Kavalerov och Ivan är alltså Dostojevskijtyper – som Kazimiera Ingdahl har visat i en ögonöppnande doktorsavhandling, ett av få svenska forskningsarbeten som rekommenderas i litteraturlistan till standardverket ”The Cambridge History of Russian Literature”. De bådas känslolägen är ofta extrema. De ältar sin förnedring, de är svårt kränkta i sin självkänsla och sin självkärlek. Det finns två kvinnor mellan dem som är polära: den skira Valja som är Ivans dotter, en komsomolare som lyckosamt tycks förena gammalt och nytt och naturligtvis på denna grund blir föremål för Kavalerovs kärlek. Och den fetlagda änkan Anetjka, hos vilken båda fantasterna till slut finner en modershamn när konspirationen har havererat.

Detta är en karnevalisk roman, helt i den store ­Dostojevskijläsaren Michail Bachtins anda. Ivan Babitjev är en trollkarl och clown. Han är narren som vill upphöja sig till kung, stjälpa hela spelet över ända. Kanske finns han bara i Kavalerovs fantasi, kanske är han bara en projektion, ett hemligt kavalerovskt jagideal. Han både skriver och målar. Men därtill är han som sin bror utbildad ingenjör. Vad är egentligen hans Ofelia? Hon är bara halvt verklig. Till slut, när Ivan startar sitt uppror, slår hon snett och vänder sig mot sin skapare – som Frankensteins monster hos Mary Shelley.

Egentligen är allt motsägelsefullt hos Olesja. Andrej ­Babitjev är ingen fullblodsmaterialist för han visar sig ­upptagen av sitt eget materialistiska drömmande. Romanen öppnar med att Kavalerov ligger där på sin soffa och lyssnar till hans frustande livsbejakelse inifrån toaletten. Han sjunger därinne, han skrubbar sig, han gymnastiserar. Han är, får vi veta, ”idealbilden av en maskulin individ”.

Kavalerov ville alltså vara han och ge egna storslagna ord åt samhällsomformningen och den påbjudna kvinnofrigörelsen. Mest av allt drivs nog drömmaren av äregirighet. Han plågas av att han har kommit i otakt med sin tid. Som en annan Tjechovhjälte idisslar han sin ålder. Han är i sitt tjugoåttonde år, jämnårig med seklet – just som Olesja själv. Han har vuxit upp med det begynnande 1900-talets lavinartade tekniska utveckling och upptagits av drömmar om sig själv i en aktiv ledarroll. Hans – och den jämnårige Ivan Babitjevs – hjältar blev den moderna teknikens virila banerförare, flyg- och bilpionjärerna. Egentligen är det tre innovationer som samtidigt har dragit till sig de bådas drömska uppmärksamhet: cykeln, bilen och flygplanet.

Vid snart 28 är det redan för sent: ”Jag är för gammal”, idisslar Kavalerov. Han har hamnat på fel spår. Det är ju Andrej Babitjev som har erövrat seklet. Och denne Babitjev kopplas självklart med den moderna tidens dynamik. Han far fram mellan alla sina uppdrag i en automobil med privatchaufför. I en central scen finns han med vid en aviationsuppvisning, där Kavalerov blir brutalt avvisad.

Olesja döljer inte i sina anteckningar som han förde hela sitt liv - och som blev till den digra volymen ”Inte en dag utan en rad” – att han tidigt hade umgåtts med storhetstankar. Han ville bli den berömde författaren som formulerade de nya sanningarna. Och det fantastiskt självbekräftande är att han med ”Avund” blev det – genom att på tröskeln till det nya göra roman av sitt trauma. Han fick ett väldigt genombrott, innan allt snabbt förbyttes i sin motsats. Märkligt nog överlevde han stalinismen fysiskt, men han tystnade och kom att tillbringa stor del av sin tid vid stambordet på hotell Metropol i Moskva, svårt alkoholiserad.

Aningarna om terrorn finns där redan i ”Avund”. Andrej beordrar faktiskt GPU att arrestera Ivan som får tillbringa tio dygn i häktet. Man kan räkna med att han snart kommer att återvända dit för gott. Den som tänker fel måste enligt Andrejs logik ofördröjligen gripas.

”Avund” kan alltså läsas från flera håll. Ingen tolkning är definitiv. Detta är helt enkelt stor romankonst.

Magnus Ljunggren 

professor emeritus i rysk litteratur vid Göteborgs universitet.