Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Böcker

Agnes Lidbeck: Kanske är det naivt att tro att ­litteraturen kan göra skillnad

Betrakta mängden eller individen? Vy från piren vid Santa Monica.
Betrakta mängden eller individen? Vy från piren vid Santa Monica. Foto: David Coleman / Alamy

Människan har alltid samlat sig framrusande massor, som nu med metoo-rörelsen. Var modernismens stora författare folkskygga elitister, rädda för massorna?

Vi börjar vid havet. Jag älskar att bada i stora vågor. Hur de tar tag, och pressar ner, för in mot stranden, väller över huvudet tills de bryter och jag kommer upp till ytan igen, vadar ut för att fånga nästa våg. Det är råstyrkan som lockar. Det enkla. Att bli överväldigad av något mycket starkt. Inte intellektuellt alls, bara känsla. 

Men under extasen ligger ett hot. Problemet med vattenmassor är att den där lockande styrkan, som för en med, också blir en ström. Överväldigande, oförutsägbar. 

Från havet går vi till litteraturen. I Oxfordprofessorn John Careys bok "The intellectual and the masses – Pride and prejudice among the literary intelligentsia 1880-1939" resonerar han kring litteraturens modernism. Han visar hur den kan ses som ett uttryck för oro och avsmak inför massan, gruppen. 

Carey menar att Woolf, Huxley, Joyce, Eliot med flera motiverades av rädsla för allmänheten. De verkade i en tid då de bredare lagren fått större inflytande över samhället, bland annat genom utbildningsreformer och revolutioner. De intellektuella ska ha skrämts av denna utveckling, och därför utvecklat ett individualistiskt, elitistiskt sätt att beskriva världen. Såväl tematiskt som i sitt formspråk vände de sig bort från det gemensamma, bort från massan.  Prioriterade individ framför grupp.

Careys argumentation kan verka befängd. Skulle verk som "I väntan på Godot" eller "Finnegans wake" drivas av motvilja mot det allmänna? En grov förenkling! Inte kan 1900-talets brinnande humanister, exakta porträttörer, gudomliga stilister ha motiverats av rädsla för folket?  Eller? Kan de ha motiverats så starkt av rädsla, för folket? Varför?

Vi hoppar från litteraturen till samhället. Modernismen blomstrade under en period av växande populism (definition: att ta vara på lägsta gemensamma nämnare) och polarisering (definition: att röra sig mot dumhetens absoluta ytterkanter). Rörelser som tillsammans med en rasande teknologisk utveckling skapade förutsättningar för masskonsumtion, masskommunikation och massutrotning: en massa satt i rörelse. 

Samma tendenser ser vi i dag. Och nog kan de skrämma. 

Ett exempel är kampanjen #metoo. Låt oss lämna det sakliga innehållet (sexuella trakasserier) åt sidan en stund, och enbart betrakta dynamiken i sig. Den visar hur en fråga får kraft genom att en massa ansluter sig till den. Denna kraft sätter tidigare överenskommelser ur spel. Pressetik, rättsprinciper, proportioner, preskription sveps bort av styrkan i rörelsen.

Om vi sen tänker oss samma starka våg, men med ett annat innehåll? En våg som vill sätta andra mekanismer ur spel? En våg som vill dra med sig annat, en ström som vill dra nedåt och utåt och bort från stranden, ut på väldigt djupt vatten? Ska vi då inte rädas den vågen? Jag räds den. Rörelsen i sig. Jag känner en nästan paralyserande skräck, över dessa ständigt sköljande vågor. 

Kanske är vi dömda att upprepa samma misstag om och om igen. Gripas av massan, följa dessa eviga, tärande rörelser. Kanske kan vi inte göra något annat än att se dem komma över oss, vänta på att de bryts och att vi kommer upp till ytan igen. Kanske kan vi bara hoppas på att inte alltför mycket civilisation och medmänsklighet sköljts bort på vägen. Eller kanske kan vi göra något. 

Från samtiden tillbaka till litteraturen, till Carey igen. För visst har han rätt, visst har han en poäng. Den intellektuellt hederliga, humanistiska litteraturen är ett av de bästa motgiften mot massan. Den är inte enkel, eller lätt att hänga med i. Man kan inte stänga av huvudet när man läser Eliot. Greene talar inte till minsta gemensamma nämnare, han komplicerar. Du kan inte läsa "Orlando" av Woolf utan att förhålla dig till individen. Du kan inte läsa "Du sköna nya värld" av Huxley utan att fundera på hur en skampåle fungerar, och vad den gör med den som kastar stenar på den vid pålen. Du kan inte läsa "Det Öde Landet" eller "Djurfarmen" utan att fundera över våld, makt, rörelse, samhälle. Över konsekvenser, mänsklighet, ansvar. Individuellt ansvar. 

Kanske är det naivt att tro att läsning gör skillnad. Kanske kan litteraturen inte häva reglerna för mänskligt beteende. Men även om den är hjälplös i vågorna, kan den vara en liten tröst, i vart fall, när man misströstar, att någon annan satt ord på samma skeende, sett det, skrivit det så gått den kunnat. 

Från litteraturen till havet, igen. Vågorna kommer och kommer och kommer. Det är vågornas funktion, att fortsätta slå mot stranden vare sig man vill eller inte. Rörelserna kommer på samma sätt. Obönhörliga, oundvikliga, kanske. Ibland drar de in snäckor och fynd, sköljer rent och sköljer upp skatter. Ibland sköljer de bort marken under ens fötter.

Man kan bada, som ett barn, tanklöst dyka, bli utmattad. Man kan komma upp igen, och sitta på sin handduk och läsa modernisterna. De såg samma vågor och delade dem i droppar.