Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Böcker

Bokrecension: Cecilia Davidsson skriver blodfattig vuxenprosa

Cecilia Davidssons ger ut sin tredje roman. I ”Detta ska passera” är prosan lika välskriven som blodfattig. Temat är dessutom medelålders uttjatat, skriver Rebecka Kärde. 

Roman

Cecilia Davidsson

”Detta ska passera”

Albert Bonniers förlag, 323 s.

Exakt så här är 80 procent av alla svenska romaner: en huvudperson, ursprungligen från en mindre stad men nu bosatt i Stockholm, lever ett tryggt men mekaniskt kärnfamiljsliv i relativt materiellt välstånd där man då och då gråter över skaldjurspastan. Huvudpersonen återvänder till hemstaden och barndomen, i minnet eller rent fysiskt, där en sårig relation med minst en av föräldrarna och en vän som ”blivit kvar” väntar. Förlösning uteblir.

Med kritikern Ruth Halldéns ord: det är som att sitta på ett tåg med kabelbrott utanför Nässjö en novemberkväll med utsikt över en granskog. Inget händer, och det är inte heller meningen, för det är inte fint att något händer.

Cecilia Davidssons nya roman — hennes tredje utöver ett stort antal novellsamlingar och barnböcker — är i hög grad just en sådan upplevelse. Jag säger i hög grad, för här finns också annat. Men på det stora hela: detta är en prosakonst som bara kan frodas i högkonjunktur, i ett land där det inte varit krig på tvåhundra år.

”Detta ska passera” handlar om Sara, en HR-konsult i 50-årsåldern som lever med man och två barn i Stockholm. Mer eller mindre, åtminstone — hon och Markus är skilda, det var uppslitande, men också inte. Sara går runt i ett slags livets limbo, utan riktning och mål — inte direkt lycklig eller olycklig, bara vid liv och ibland mer. 

När Sara var tonåring var det annorlunda. Detta skildras i bokens första och avsevärt starkaste halva. Driven av ett språklöst men okuvligt begär att komma bort från hemorten i Värmland, från en patologiskt missnöjd mamma och en alldeles för förälskad pojkvän, åker Sara till Lübeck för att jobba som au pair hos en tysk övre medelklassfamilj, i hopp om att världen på något vis ska öppna sig. 

Det gör den, men också inte. Hon är trots allt i Lübeck. Inte som Carina Lindgren, en bekant hon brevväxlar med som gör samma sak i Paris och har nya spektakulära romanser dagligen. 

Davidsson är suverän på att gestalta tonårens rörande kombination av häftig lidelse och bristande erfarenhet. Sara tar vad som bjuds; hon begriper att pappan till en av den fyraåriga sonen i familjens kompisar inte är höjden av sexighet, men det är något med snittet på hans rock, sättet att föra sig, som är så väldigt långt från allt därhemma.

Lübeckvistelsen hade kunnat vara en kortroman i sig, och förmodligen mått bättre av det. Nu ramas det hela in av att Sara som vuxen åker tillbaka till staden, i hopp om något slags svar på en fråga hon inte kan formulera. 

Det är här, i skildringarna av den nära samtiden, som texten glider över i en lika välskriven som blodfattig vuxenprosa med igenkänningen som bärande kraft. Kanske är det kongenialt med bokens tematik: ”Detta ska passera” handlar ju i någon mening om att vara medelålders, om att blicka tillbaka på förhöjda medvetandetillstånd, kallprata med sig själv och säga: tänk vad tiden går! 

Men det är också, och i slutändan, mycket, mycket tråkigt. Ett kabelbrott. Inte ens bistron är öppen.