Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-11-20 23:15 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/dnbok/bokrecension-det-saknas-en-konstnarlig-vaxel-i-lena-anderssons-sveas-son/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Böcker

Bokrecension: Det saknas en konstnärlig växel i Lena Anderssons ”Sveas son”

I Lena Anderssons nya roman ”Sveas son” ligger absurditeten under ytan.
I Lena Anderssons nya roman ”Sveas son” ligger absurditeten under ytan. Foto: Eva Tedesjö

Hur tedde sig ett alldeles vanligt liv under folkhemmets glansdagar? Frågan är tyvärr roligare än svaret i Lena Anderssons nya roman ”Sveas son”. Jens Liljestrand saknar en konstnärlig växel. 

Lena Andersson

”Sveas son. En berättelse om folkhemmet”

Polaris, 249 sidor

”Verkligheten och resten. Krönikor 2015-2017”

Polaris, 201 sidor

 

 Varje gång jag ser, hör eller läser Lena Andersson får jag samma association: hon är min generations Tage Danielsson.

Jodå, tänk efter nu. En välformulerad, milt leende ironiker. Ibland sävlig och docerande, ibland frätande elak, alltid lika pedagogisk och ljuvligt underfundig i sin kritik av folkhemmets storhet och litenhet

Tage Danielsson skrev ”Sagor för barn över 18 år”. Lena Andersson skrev två genreöverskridande romaner om Ester Nilsson (en bekant etiketterade dem ”Harlequin för autister”). Tage Danielsson skapade radioklassikern ”Sommar”. Lena Anderssons sommarprat om Jesus från 2005 gjorde henne till ett fenomen. Tage Danielsson skrev (ihop med Hasse Alfredson) revyn ”Svea Hund”, Lena Andersson kommer nu med romanen ”Sveas son”. 

Prologen är typisk anderssonsk: en etnolog annonserar efter studieobjekt till ”modernitetens svenska mentalitetshistoria”, den 29-åriga Elsa Johansson föreslår sin egen far, den pensionerade slöjdläraren Ragnar, men efter en ansträngd fika på konditoriet ute i Vällingby avböjer etnologen fler intervjuer med argumentet att Ragnar är ”för vanlig”. Ty i postmodern forskning är det ju avvikarna, de som kan användas för att dekonstruera och ifrågasätta ”den så kallade verkligheten utanför diskursen” som är intressanta, inte de som upprätthåller och reproducerar centralberättelsen.

Det subtila hånet mot akademisk normkritik och identitetspolitik tillhör förstås Lena Anderssons standardrepertoar. Men det som därpå följer utvecklar en delvis ny sida av hennes författarskap: en på ytan alldaglig historia om de tre generationerna Johansson – moder Svea, född 1905, hennes son Ragnar, född folkhemmets år 1932 och hans dotter Elsa, en vetgirig längdskidåkningstalang som kan och förmodligen bör tolkas som författarens alter ego.

Vad konstituerar den vanliga svenskheten? tycks romanen fråga. Hur ter sig ett alldeles vanligt liv under folkhemmets tillkomst, uppgång och fall?

Tyvärr är frågan roligare än svaret. Jag sitter och väntar på att Andersson ska få ett av sina danielssonska infall och låta Ragnar leva i enlighet med något slags bisarr statistisk genomsnittlighet eller myrdalsk socialfascistisk samhällsplan, men det sker inte. Snarare är det under ytan som absurditeten finns, i Ragnars tvångsmässiga rationalitet och fantasilöshet. Utbildningen, äktenskapet, barnen – för honom är allt bokstavligt, allt konkret, allt tjänar ett högre syfte. Det nybyggda radhuset på Järvafältet skildras så här:

”Varenda fönsterkarm, dörr, brevlåda, ringklocka och låskolv i hela området var planerad för att skapa ett enhetligt intryck. Ragnar visste genast att det var där han ville leva.”

Under läsningen kommer jag ideligen att tänka på en av Ragnar Johanssons mindre lyckligt lottade bröder i folkhemmet, metallarbetaren Leif Andersson i Åsa Linderborgs ”Mig äger ingen”, och förstår precis var Lena Andersson ser sin utmaning: Kan man göra ett ömsint fadersporträtt även av en far som inte har ett utanförskap, inte bryter mot några normer, som tvärtom gör allt som moralen och konventionen förväntar sig – bygger, jobbar, försörjer, skjutsar till skidläger varje helg – men som har den i läsarens ögon förhatliga lasten att sakna drömmar?

Jo, det är klart man kan, men det kräver ett språk eller en konstnärlig växel som författaren saknar. Kanske ska man tolka misslyckandet som medvetet, ett sätt att leda Anderssons tes i bevis: vanlighet griper inte, drabbar inte, ger inga tårar i någons ögon; vanlighet är ingenting värt, varken för etnologen eller romanläsaren.

Om ”Sveas son” är en något valhänt hyllning till det som Göran Hägglund med en bevingad formulering kallade för ”verklighetens folk”, kan antologin ”Verkligheten och resten”, utgiven samtidigt som romanen, tjäna som ett slags filosofiskt och ideologiskt facit. Boken är en samling av Anderssons krönikor i DN under de omvälvande åren 2015–2017 och rymmer en rad mycket skarpa försvar för individuell frihet och universella mänskliga rättigheter.

Här finns också ett patosfyllt försvar för ”den vanliga” svenskheten, som i själva verket ur ett globalt perspektiv inte alls är vanlig utan fullständigt extrem i sin vurm för ”individualism, sekularism, rationalism och anti-mysticism” (det vill säga, Ragnar Johansson). Men hur ska vi då göra med nostalgin och sentimentaliteten?  Saknar vi inte något av gamla dagars eller andra kulturers trygga kollektiv, av mysiga, naturliga gemenskaper bortom urbanitetens och modernitetens sterilitet?

Lena Andersson: ”För egen del förtärs jag hellre av likmaskar.”

Och det är nog här jag uppskattar henne som mest, skrivande i ett flöde av total kompromisslöshet och vägran att ens för ett ögonblick anpassa sig efter andra perspektiv eller ”diskurser” (ett ord som hon i sig gärna problematiserar). När hon utan att blinka pläderar för att all skatt är stöld, eller för fri migration, eller kategoriskt underkänner alla former av privilegier, oavsett om de baseras på kön, ras, religion, klass eller någon annan form av upplevt eller verkligt lidande. 

Inte för att jag alltid håller med, utan för att hon är en intellektuell ekvilibrist utan motstycke. Tage Danielsson iscensatte sig som artist men var i själ och hjärta samhällsdebattör. Lena Andersson iscensätter sig som samhällsdebattör men är i själ och hjärta artist, ständigt sökande efter strålkastarljuset, ett konsensus att såga itu, en fördom att jonglera med, ett axiom att balansera på utan skyddsnät.

Liberalen som tänkte att va fan.

Lena Andersson medarbetar i DN. Hennes böcker recenseras därför av Jens Liljestrand, kritiker och biträdande kulturchef på Expressen. 

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.