Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Böcker

Bokrecension: Enastående om att överleva det allra värsta

Inför Förintelsens minnesdag kommer flera nya böcker med vittnesmål från nazisternas folkmord. Franska Marceline Loridan-Ivens ”Och du kom inte tillbaka” är en liten kapsel av erfarenhet att sända vidare in i evigheten, skriver Björn Wiman.

”Att skriva poesi efter Auschwitz är barbari”, skrev den tyske filosofen Theodor Adorno i en berömd (och ofta missförstådd) kommentar 1949. Den italienska författaren och Förintelseöverlevanden Primo Levi var inne på en liknande tanke: den abnorma erfarenhet som Auschwitz och de andra förintelselägren innebar kan inte omfattas av ett språk som uppstått under normala omständigheter. En erfarenhet som i sig är så oerhörd kan helt enkelt inte skildras på ett vanligt språk.

Och ändå görs det, oupphörligen. I takt med att allt färre av de som överlevde nazisternas folkmord på sex miljoner judar finns kvar i livet ökar den specifika vikten av varje nytt vittnesmål. Marceline Loridan-Ivens – född Rozenberg – var femton år när hon tillsammans med sin far greps och fördes från Frankrike till nazisternas dödsläger i Polen. Den sista kontakt hon hade med fadern var ett kort brev som han lyckades smuggla in till henne i baracken: en liten papperslapp som sedan dess är försvunnen. Hon kommer ihåg brevets inledningsrad (”Min kära lilla dotter”) och dess avslutning (faderns namn ”Shloïme”). Vad som stod däremellan minns hon inte.

Sjuttio år senare sätter hon sig för att formulera ett slags svar, vilket har blivit boken ”Och du kom inte tillbaka”. Det är ett långt brev i du-form till fadern, som tycks skrivet i ett par långa utandningar. Orden faller flödande och självklara, samtidigt kristalliserade och slipade av ett helt livs minnesarbete. Resultatet är enastående. 

”Du är ju ung, Marceline, du kommer att klara dig.” Det är det budskap som fadern upprepar för sin dotter när de grips och deporteras till Polen. Pappan hamnar i Auschwitz, dottern i Birkenau – ”Numera binder historien samman de två platserna med ett enkelt bindestreck.” 

I försöken att frammana det bortglömda brevet från fadern väcks hennes egna minnen till liv. Marceline befinner sig i Auschwitz vid den tidpunkt då platsen får sin mytiska särställning bland de tyska utrotningslägren i det ockuperade Polen, hösten 1944. De ungerska judarna kommer i hundratusental till tågrampen i Birkenau, åtta till tio transporter om dagen, ”som om hela städer av människor töms i lägret”. Hon tvingas arbeta i klädsorteringen och sedermera gräva diken där ihjälgasade människor eldas upp. Hon står framför lägerdemonen Joseph Mengeles käpp på selektionsrampen, där det avgörs vem som ska få leva och vem ska ska dö.

Men hon gör aldrig avkall på livsviljan. Alla överlevnadsstrategier utvecklas. Precis som svenska Hédi Fried kommer Marceline Loridan-Ivens efter Auschwitz till Bergen-Belsen; det hon minns är framför allt att där inte finns någon gaskammare. Ingen skorsten. Inget krematorium. Ingen lukt av brinnande kroppar. Till skillnad från fadern blir hon en av dem som överlever.

Boken är ett slags undersökning av skillnaden mellan att ”leva” och ”överleva”. 

Med betoning på just detta. Bokens andra hälft är ett slags undersökning av skillnaden mellan att ”leva” och ”överleva”. Hemkomsten till Frankrike blir synonym med faderns frånvaro. Marceline gör motstånd mot omvärldens ”påbud att leva”.

Den kyliga mamman oroar sig för att dotterns oskuld inte är intakt efter lägret och att hon inte duger till att gifta bort. Marceline står inte ut med att sova i en bekväm säng längre, eftersom mardrömmarna ökar i intensitet när lakanen är för mjuka. Hon vill hellre sova på golvet. Den som själv inte varit i lägret förstår inte denna önskan.

Två gånger försöker hon ta sitt liv. Hennes bror blir psykiskt sjuk – sjuk av lägren utan att ha satt sin fot där. Liksom Marcelines andra syster tar han sitt liv. Marceline själv gifter sig med den trettio år äldre dokumentärfilmaren Joris Ivens men får aldrig några barn. ”Jag ville inte ha några.”

Att som hennes far mördas i Förintelsen, skriver Marceline Loridan-Ivens, är något annat än en vanlig död. Det är inte döden som har tagit hennes far utan något annat, ett stor svart hål vars botten och rök som bara hon har sett. Den stora sorgen är att hon är ensam om sina minnen och erfarenheter: den unkna luften, bilderna, stanken och de våldsamma känslorna. Under resten av sitt liv kan hon inte gå in i badrum som har dusch, hon står inte ut med åsynen av fabriksskorstenar. Hennes väninna Simone Veil – också hon överlevande – stjäl tvångsmässigt teskedar på kaféer och restauranger. ”Om folk bara visste hur lägret ständigt finns i oss. Vi har det alla inom oss ända in i döden.”

Det är en bok som knappast kan användas för att högtidlighålla Förintelsen, däremot för att verkligen minnas den.

”Och du kom inte tillbaka” rymmer bara 114 sidor men en desto större litterär tyngd. Det är en bok som knappast kan användas för att högtidlighålla Förintelsen, däremot för att verkligen minnas den – och försöka förstå både dess orsaker och konsekvenser. ”Jag vet nu att antisemitismen är ett evigt faktum, som kommer i vågor med världens stormar”, skriver Marceline Loridan-Ivens efter ett liv i efterkrigstidens franska intellektuella kretsar. Hon ser tydligt på det västerländska judehatets minst undersökta paradox: ”De kommer aldrig att kunna förlåta oss för det onda de har gjort oss.”

Filosofen Theodor Adorno tog vid ett senare tillfälle tillbaka vad han sagt om den litterära erfarenheten av Förintelsen: ”Det ihållande lidandet har lika stor rätt att få uttrycka sig, som den torterade att få skrika; därför kan det ha varit fel att säga, att ingen dikt längre lät sig skrivas efter Auschwitz.”

Marceline Loridan-Ivens bok är både lidande dikt och inkapslad erfarenhet. Ja, just precis detta är den – en liten kapsel av erfarenhet att sända vidare in i evigheten.

MEMOARER

Marceline Loridan-Ivens

”Och du kom inte tillbaka. En memoar” 

Översättning Lotta Riad 

Natur & Kultur, 114 sidor