Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-11-21 05:45 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/dnbok/bokrecension-erlanders-pojke-minns-landsfaderns-sista-triumf/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Böcker

Bokrecension: ”Erlanders pojke” minns landsfaderns sista triumf

Tage Erlander ledde socialdemokratin i rekordvalet 1968. I en ny insiderskildring berättar journalisten Olle Svenning livfullt och med skärpa om åren när landsfadern laddade om och partiet fick 50 procent av rösterna. 

 

Texten har tillfogats en ändring.

Bokrecension

Olle Svenning

”År med Erlander”

Albert Bonniers förlag, 268 sidor

Olle Svenning

”År med Erlander”

Albert Bonniers förlag, 268 sidor

Att 1968 blev ett historiskt märkesår i Sverige hade rätt litet med radikala studenter och bokstavsvänster att göra. Det stora som då hände var att mer än hälften av de svenska väljarna valde att lägga sina röster på ett enda parti. Socialdemokraterna fick 50,1 procent i riksdagsvalet, en oerhörd siffra, och året kom därmed att markera höjdpunkten för såväl det S-märkta folkhemmet som för den statsminister som vid det laget suttit vid makten längre än någon annan, Tage Erlander.

Men segern var långtifrån självklar. Bara två år tidigare hade partiet tvärtom gjort en stor och oväntad förlust i kommunalvalet, Erlander var skakad och undrade liksom en och annan i partiet om han kanske blivit för gammal. Men snart samlade han sig till analysen att partitoppen nog bara lutat sig alltför bekvämt mot redan uppnådda resultat. 60-talet var ju inte bara rekordårens utan också omprövningarnas tid, och det var inte läge att vila på några lagrar utan tvärtom att rusta för nya strider.

Och så gjorde han som prästen i hans egen berömda Värmlandshistoria: han laddade om.

På plats i regeringskansliet under den här förvånansvärt dramatiska tiden satt den unge Olle Svenning. Han skulle bli journalist med tiden, men hade då värvats direkt från Lunds socialdemokratiska studentkretsar för att arbeta med tal och underlag åt statsministern. Omkring honom i statsrådsberedningen satt blivande politiska stjärnor som Ingvar Carlsson, Valfrid Paulsson och Anders Ferm. Erlanders pojkar kallades de.

I en ny bok berättar nu Svenning om de två åren av uppladdning och omvärderingar fram till valet 1968. ”År med Erlander” är en både upplysande och avspänd skildring inifrån den dåtida politikens ledningscentral. Här och var är den kanske lite väl avspänd, Svenning är ung och ser sig imponerat omkring, berättar anekdoter och små minnen och droppar rader av namn på storheter som säkert var kul att skymta i korridorerna men som inte alltid bidrar till aha-upplevelser för sentida läsare.

Men så tycks han också ha antecknat noga. Han drar sig till minnes både tal och enstaka repliker med tonfall och allt, och får dem att låta närvarande och alldeles autentiska. Det ger också hans bild av Tage Erlander själv den detaljskärpa och det liv som man så förtvivlat saknade i Dick Harrisons stora biografi som kom ut i höstas. 

Här möter vi en statsminister i fullformat, en intellektuellt spänstig politiker, humorist och taktiker av rang, ömsom spydig och ömsom självkritisk men framför allt närmast besatt av uppgiften att förstå samtiden och att finna rätt riktning för sig själv och sitt parti. Han var djupt bildad och läste böcker i travar, skönlitteratur såväl som ny politisk teori, och han reste land och rike runt för att ”lyssna på rörelsen”.

Så fanns också något att lyssna på, vid den här tiden räknade partiet närmare en miljon medlemmar.

Och överallt höll han tal. Det var sättet att nå ut, allt silades inte som nu via medierna och Erlander var oftast missnöjd med hur hans ord återgavs i pressen. Han var petig med nyanserna och ville nå väljarna direkt, utan omväg över pressen som han nästan alltid tyckte refererade honom fel. Hans pojkar hade fullt upp, med andra ord.

Som ärrad journalist har Svenning efterhand skaffat sig en klar blick för de politiska skeenden som pågick och det ger boken en viss tyngd, man anar också att hans respekt för Tage Erlander och hans gärning snarast fördjupats med åren. Med alla sina brister — i humanisten bodde också en centralistisk betongsocialist — stod den gamle landsfadern i grunden för en upplyst, klassöverskridande samhällssolidaritet som fått fatala törnar sedan dess. 

Vad få anade när Tage Erlander i triumf överlämnade stafetten till Olof Palme 1969, skriver Svenning spetsigt, var att den radikala reformismen i själva verket gick mot sitt slut.

Och det gjorde ju, kan man lite sorgset tillägga, även tillgången på politiker av Erlanders kaliber. 

 

Rättelse: I en tidigare version stod att över hälften av de svenska väljarna för första gången valde att lägga sina röster på ett enda parti 1968. Det stämmer inte. I riksdagsvalet 1940 fick S hela 53,8 procent, och två gånger fick partiet dessutom över hälften av rösterna på den tiden då vi hade separata kommunala val, 1938 och 1942.

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.