Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Böcker

Bokrecension: Filmskaparen Bergman har blivit författaren Bergman

Forskningen kring Ingmar Bergman har mest handlat om filmregissören och teatermannen. I pionjärverket "Författaren Ingmar Bergman" koncentrerar sig Jan Holmberg på skrivandet. Boken har unika kvaliteter och präglas av smittande läslust. 

Ingmar Bergman var en konstant skrivande människa. Han skrev varje dag: manuskript, dagbok, arbetsbok. Han skrev för hand, i spiralblock, vaxdukshäften och på de tunna, gultonade blad som han vande sig vid under tiden som anställd manusförfattare på Svensk Filmindustri. Den som besöker hans hus på Fårö slås ofrånkomligen av att han därutöver skrev på okonventionella material: över dörrar, väggar och nattduksbord har hans penna placerat vackra bibelcitat, kodifierade kärleksbetygelser och nyvakna utrop från mardrömmens land. I slutet av sitt liv skrev han ”H” och ”V” på sina tofflor för att han skulle komma ihåg vilken som skulle sitta på vilken fot.

Han skrev varje dag, men ville absolut inte se sig som författare. I sina egna ögon var Ingmar Bergman filmskapare – alla dessa bokstäver skulle bara förstås som förberedelser för hans sanna konstnärliga produktion: det 60-tal titlar som listas i hans filmografi. I direkt konflikt med regissörens tvärsäkra avståndstagande från litteraturens famn försöker Jan Holmberg nu demonstrera att Ingmar Bergman visst var en författare, och därtill en unik, läsvärd och väldigt mångsidig sådan. Här lanseras Bergman som både naturlyrisk romanförfattare och språkmaterialistisk poet.

Jan Holmberg är vd för Stiftelsen Ingmar Bergman, den institution som förvaltar Ingmar Bergmans Unesco-klassade personarkiv, som består av 40 hyllmeter manus, skisser, arbetsböcker, dagböcker och brev. Det är Holmbergs mångåriga umgänge med denna samlade textmassa som är förutsättningen och grundvalen för ”Författaren Ingmar Bergman”. Boken ges ut av Norstedts strax innan förlaget offentliggör ett material som torde uppta några hylldecimeter i arkivet: regissörens hittills opublicerade arbetsböcker, i vilka han mellan 1938 och 2001 nedtecknade idéer och dokumenterade arbetsprocesser. Inför utgivningen har arbetsböckerna redigerats av Holmberg, och de citeras även flitigt i ”Författaren Ingmar Bergman”. 

Stiftelsen Ingmar Bergman förvaltar även scenrättigheterna för Bergmans manuskript, vilka spelas med en intensiv frekvens på scener världen över: Bara ”Scener ur ett äktenskap” har satts upp på ett hundratal scener – just nu kan den hugade ta del av Johans och Mariannes förbittrade gräl i Köpenhamn eller Sainte-Luce-sur-Loire. Kanske har administrationen av denna flodvåg av sceniska bearbetningar bidragit till Holmbergs bild av att ett kulturellt skifte står för dörren: ”Persona” och ”Fanny och Alexander” är inte längre uteslutande filmer, utan möter allt oftare publiken som teaterpjäser i första hand. Dessutom framstår Bergmans filmer – även de en gång folkliga – som mer och mer svårtillgängliga för andra än nischade elitpubliker. Filmbilderna bleknar, trycksvärtan består. ”Filmskaparen Bergman har blivit författaren Bergman”, konstaterar Holmberg.

Mot denna bild av filmisk utarmning kan förvisso anföras de 400 000 personer som i julas tittade på SVT:s sändning av femtimmarsversionen av ”Fanny och Alexander” och de aktuella Bergmanretrospektiven i Stockholm, Göteborg, Helsingfors, Rom, London, Oslo, Wien, Seattle, Santiago och Montreal. Men onekligen uppmuntrar den nya Bergmanvärld som vimlar av väsensskilda sceniska texttolkningar till ett intensifierat intresse för såväl manuskripten som de dokument som antyder deras skapelseberättelser.

Tillgången till och förtrogenheten med Bergmans arkiv är en unik kvalitet som gör ”Författaren Ingmar Bergman” till ett välkommet tillskott till den redan bågnande bokhyllan med Bergmanlitteratur. Holmberg bläddrar ledigt bland opublicerade dokument och bjussar till och med på en glimt av innehållet i de hemliga dagböcker som enligt Bergmans gåvobrev inte får offentliggöras förrän 2055. ”Författaren Ingmar Bergman” sticker också ut genom det lite udda tillvägagångssättet att utesluta filmerna ur det analytiska projektet. Till skillnad från tidigare arbeten om Bergmans författarskap (exempelvis Anna Sofia Rossholms nyliga ”Ingmar Bergman och den lekfulla skriften”) gör Jan Holmberg sitt bästa för att för stunden låtsas som om filmerna inte finns, en övning som syftar till att isolera det specifikt litterära hos studieobjektet.

Så vad kännetecknar då författaren Ingmar Bergman? Först och främst den nämnda ofrivilligheten: Bergman föraktade sin generations mest inflytelserika författare, de så kallade 40-talisterna, för deras ”stilistiskt topptrimmade” men publikfrånvända kotterier. Själv beskrev han sig som en hantverkare som skrev med åskådaren i åtanke. Och om han någon gång var tvungen att benämnas författare så var han noga med att påpeka att han i alla fall var dålig och ständigt refuserad eller uselt recenserad. Det är påståenden som är enkla för Jan Holmberg att vederlägga: Bergman skrev uppenbarligen otroligt bra, och han blev förvisso refuserad ibland och sågad någon gång (ofta av Olof Lagercrantz), men redan som ung publicerades han av Bonniers, spelades på stadsteatrar och uppmärksammades i pressen. 

Just denna opålitlighet är ett annat av Bergmans kännetecken som författare. Han karaktäriserade sig själv som ”inbiten fantasimartyr och lustlögnare” och tvivlade dessutom på sin förmåga att korrekt återge skeenden i skrift ens när han försökte: ”Jag tycker alltid att orden flyr mig och de ord jag hittar stämmer inte med det jag egentligen vill säga. Så ofta blir det något annat.” Inte för att han försökte så ofta – Jan Holmberg argumenterar övertygande för att Bergman var mer intresserad av konstnärlig sanning än krass verklighet, och i några av bokens mest fascinerande partier kartlägger han hur påståenden, formuleringar och bilder vandrar mellan Bergmans privata anteckningar och hans publicerade fiktiva och självbiografiska verk och hur de tre ömsesidigt påverkar varandra. 

Även rent språkligt osäkrar Bergman sina sanningsanspråk genom ständiga självmotsägelser. En återkommande figur är vad Holmberg kallar ”perverterade performativa yttranden” - tvärsäkra faktapåståenden som sedan genast tas tillbaka. En annan språklig Bergmanfavorit är vad Holmberg definierar som ”pronomenglidningar”, där berättelsen osäkras genom att det görs otydligt vem som är textens jag. Oklara identiteter och piruetter kring sannningsbegreppet – visst låter det som en scen ur ”Persona”? Som läsare är det svårt att anamma Holmbergs föresats att ignorera filmerna. Kinematografarkivet arbetar raskt bakom ögonlocken, för att använda en bergmansk formulering. 

Det intressanta med ”Författaren Ingmar Bergman” är inte heller huruvida Holmberg genom sina mer eller mindre vattentäta bevis (att Bergman beskriver ofilmbara lukter i sina manuskript, att han ibland bryter rad ofta) lyckas slå fast att Bergmans skrivande var just ”litterärt” och att han därmed kan dubbas till ”författare”. Eftersom Bergman redan är död kan han ändå inte få Nobelpriset – även om den erkände amerikanske litteraturkritikern James Wood nyss torgförde åsikten att Bergman borde ha fått stå intill författaren Bob Dylan i pristagarlistan

Den stora förtjänsten med ”Författaren Ingmar Bergman” är i stället den smittande läslust som präglar Holmbergs bevisföring. Kombinationen av oromantisk saklighet, elegant ironi och illa dold beundran möjliggör en stimulerande vandring genom den bergmanska textproduktionen. Som få andra filmskapare skapade Ingmar Bergman ett helt egen filmisk värld, och för att utforska denna rörliga topografi krävs en mångfald av kartor. Jan Holmbergs ambitiösa atlas är både vacker och användbar.

Jan Holmberg medarbetar i DN Kultur. Hans bok recenseras därför av Jonas Holmberg, konstnärlig ledare för Göteborgs filmfestival, skribent i filmtidskriften FLM och Expressen. 

Litteratur

Jan Holmberg

”Författaren Ingmar Bergman”

Norstedts, 289 sidor