Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Böcker

Bokrecension: Jesus före Kristus blir en vag historia

Jesus är ingen ovanlig person i skönlitteraturen. Ändå verkar det för mig varje gång som en sorts utmaning, i alla fall en fråga: ”Vad tror ni? Kan det ha gått till så här, och var han sådan?”

Lars Andersson
”Salome Alexandra”
Albert Bonniers förlag, 158 sidor

 

Ett tungt bidrag till genren och min egen favorit är D H Lawrence långnovell ”Mannen som dog” (1929, ”The man who died” fastän Lawrence själv egentligen föredrog titeln ”The escaped cock”). Här har Jesus hängt för kort tid på korset för att dö – ändå tillhör han inte helt de levandes värld. Det finns många spår att följa i hans tolkning av Jesu död och uppståndelse, men visst landar novellen i en Lawrencesk idé om frälsningen i det sensuella, sexuella och jordiska: detta är Jesus som man och slutligen begärande människa.

Så långt går inte Lars Andersson i sin ”Salome Alexandra”, även om Jesus också här hör kvinnorna till. Men med skönlitterära undersökningar av den historiska personen tycks ändå alltså följa ett behov av omkastning av det vedertagna. Den Jesus som gestaltas hos Lars Andersson lever kring 80 år före Kristus: ”Utifrån några gåtfulla passager i Talmud har den möjligheten sysselsatt vissa forskare, för mig är den dock ingenting annat än ett tankeexperiment som har inspirerat till min berättelse”, skriver författaren i ett efterord, och förbinder romanen med sina egna, mycket tidigare ”Pestkungens legend” och ”Kievs vår” – ”kungasagor”, tänker han själv.

I detta tankeexperiment är Jesus drottning Salome Alexandras skyddsling. Hon lämnar sitt slott och går förklädd ut i staden för att förstå vem hon beskyddar och varför han berör henne så. Det finns ännu ingen Herodes, men nära en dödsdom är han ändå och den fastställs av Salome Alexandras man, kung Jannai. De enkla kvinnor drottningen funnit som vittnat till hans fördel och om hans utvaldhet, är som inga vittnen alls.

Lars Anderssons arkaiserande prosa frammanar en biblisk förflutenhet, en värld av sirliga yttranden och trubbigt våld. Med en kanske fortfarande ung gud som människorna ännu minns.

Det finns en viss laddning i den försvunna värld den korta romanen gestaltar och jag tycker om att den innehåller bilder av konstnären Dan Lekberg, som om många medier behövs på en gång för att komma just detta ämne nära.

En övertygande ansats, alltså. Just denna förflutenhet bär så mycket möjlig suggestion med sig och Lars Anderssom skapar en form som bär spår av både antikt drama och krönika. Men som roman står ”Salome Alexandra” väldigt stilla. Det är som om berättelsen förblir instängd i en historisk tablå. Med långa, indirekta dialoger tar författaren ut ett ännu större avstånd till människorna det handlar om.

I några scener framträder de snäppet tydligare, lyckas kasta av sig yllemantlarna och kliva fram som just levande människor. Tyvärr är det bara ögonblickligt, för snart glider den igenkännliga mänskligheten snart in i den historiska tablån igen.

Jag tror att Lars Andersson vill undersöka kvinnornas tidiga öppenhet för den nya läran. Oavsett om det är en Salome Alexandra eller en Maria Magdalena, en hög eller låg, är deras mottaglighet för det radikala hos Magikern en förutsättning för hans eviga effekt.

Andersson låter de inre tankarna hos drottningen och de invecklade dialogerna mellan drottningen och en enkel kvinna visa vilka som var hans tidiga lärjungar; de kvinnor som hela sina liv försökt hantera manligt våld i form av äkta män eller krig. Jesus framträder också som en möjlig son till kvinnor: det är så de söker sig till honom, med undran om vem som fött och vilka bröst som ammat honom – snarare den frågan, än vem som är hans far.

Åtminstone tror jag att det är en berättelse som finns i den här romanen. Men den är vagt gestaltad och idéspåren tecknas tunt, om än omsorgsfullt.