Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Böcker

Bokrecension: Mary Beards analys av manliga härskartekniker

Antikforskaren Mary Beard har med tiden kommit att bli en av Storbritanniens mest älskade intellektuella. Maria Schottenius läser hennes ”Kvinnor och makt” – en klargörande analys av historiska manliga härskartekniker.

Den här boken ger både fighting spirit och gott humör. Trots att den brittiska antikforskaren Mary Beard är skarp och skoningslös när hon går loss på den perversa kvinnosynen genom historien, konsten och litteraturen, är hennes lilla manifest ”Kvinnor och makt” på drygt hundra sidor en vitamininjektion mot allt glåmigt missmod. 

Ni har säkert sett Mary Beard i tv-produktioner om Rom och Pompeji och i andra program om antiken. Hon är rolig och rapp. Numera är det långa håret nästan vitt. 

Beard är professor i antikens historia vid Newnham Collage i Cambridge, ett lärosäte för enbart kvinnliga studenter. Hon är också redaktör för den klassiska litteraturen i ”Times literary supplement”. Och håller på att bli en ovanligt populär profil i England. ”Kulten av Mary Beard” är rubriken på en lång artikel i Guardian (30/1, 2018) med underrubriken ”Hur en sent blommande antikforskare blev Storbritanniens mest älskade intellektuella”. 

Skribenten Charlotte Higgins, som för första gången hörde henne föreläsa 1989 skriver att alla som har mött Beard har en historia att berätta om första gången de möttes, ”som oftast inbegriper hennes rigorösa intellekt, fullständiga brist på formalitet och hennes okynne”. 

Hon börjar med att citera en man som för 3000 år sedan säger åt en kvinna att hålla tyst.

Mary Beard undervisar ofta från en schäslong. Hon börjar i en normal, upprätt ställning, för att sedan kana allt längre ner tills åhörarna bara ser hennes fötter. 

Som akademiker är hon genuint skeptisk, hon vänder på frågorna och undersöker dem nästan alltid från en oväntad vinkel. Och är aldrig rädd för att ifrågasätta sina egna verk. 

Den här effektiva pamfletten, som ges ut mellan hårda pärmar i dag, den 8 mars, baseras på två föreläsningar som hon höll på uppdrag av ”London review of books”, den ena 2014, den andre 2017.

Hon börjar med att citera en man som för 3000 år sedan säger åt en kvinna att hålla tyst. Det är en replik ur Homeros ”Odyssén” där Odysseus hustru Penelope blir åthutad av sin son, Telemachos. Det första, men långtifrån det sista, nedtecknade exemplet i den västerländska litteraturen där en kvinna tystas av en man. Penelope väntar på Odysseus sedan årtionden medan deras son har växt från pojke till man.  

En dag avvisar hon en av sina många friare. Han sjunger om de grekiska hjältarnas svårigheter med att ta sig hem från kriget och hon ber honom sjunga ett muntrare stycke. Då griper sonen in. ”Moder”, säger han, ”uppsök nu ditt gemak och återupptag dina sysslor, slända och vävstol... Att tala tillkommer männen, särskilt då mig, för jag är ju den som bestämmer i huset.” 

Homeros bistår sina läsare med en tidig lektion i hur man tystar det kvinnliga släktet och detta klassiska ögonblick blir för Mary Beard en trampolin in i den fortsatta historien där män snoppar av kvinnor på löpande band. Hon undersöker ”den kulturellt sett problematiska relationen mellan kvinnors röster och de röster som hörs i /.../ det offentliga rummet” och hittar exempel i förhistorien på de höga pris kvinnor måste betala för att göra sig hörda. 

Beard har själv efter att ha deltagit i tv-debatter en del erfarenheter av kommentarer på Twitter där hon hotas med att få sin tunga utskuren och där hennes könsorgan liknas vid ruttnande grönsaker.

I Ovidius ”Metamorfoser” förvandlas prästinnan Io till en ko av guden Jupiter, så hon inte kan tala, bara råma.  Nymfen Echo straffas så hon inte längre kan prata själv, utan bara upprepa andras tal. Och i berättelsen om den unga prinsessan Filomela skär hennes våldtäktsman av henne tungan, så hon inte längre kan tala.

Mary Beard gör sedan en utvikning till 1880-talet och författaren Henry James, som låter som ett eko från antikens Rom när han skriver om risken att språket under inflytande av amerikanska kvinnor kommer att låta som ”kossans råmande, åsnans skriande och hundens skällande”. 

Beard har själv efter att ha deltagit i tv-debatter en del erfarenheter av kommentarer på Twitter där hon hotas med att få sin tunga utskuren och där hennes könsorgan liknas vid ruttnande grönsaker. Hon håller fram de ord och uttryck som ofta används när kvinnor säger sin mening offentligt. De är ”påstridiga”, de ”klagar” och ”gnäller”. Ett språk som ”försöker avlägsna auktoriteten, kraften och till och med humorn från det kvinnor har att säga”. 

Medan hon gräver upp och suveränt analyserar det kvinnoförakt som ligger nedplöjt i strukturerna sedan tusentals år känns det som om Sverige har gjort ett jämställdhetsjobb som placerat landet i jämförelsevis hygglig position. 

Det visade #metoo- kampanjen om inte annat. Medan den i USA främst kom att handla om celebriteter och filmstjärnor kampanjade totalt 62 000 kvinnliga svenska byggnadsarbetare, sjukvårdspersonal, lärare och jurister. I stort sett alla yrkesgrupper hängde på. Vilket jag uppfattar som en stark medvetenhet om att sexuella kränkningar inte under några omständigheter får accepteras. 

I den andra delen av boken ”Kvinnor vid makten” observerar Mary Beard hur maktens kvinnor faktiskt ser ut, nämligen mer eller mindre som kopior av män. Margaret Thatcher lyckades visserligen göra sin handväska till ett maktattribut, men kämpade också för att göra sin röst mörkare och djupare. Angela Merkel och Hillary Clinton visas upp på bild i sina politikeruniformer. Och de grekiska kvinnliga förebilderna för makt, Klytaimnestra och Pallas Athena är rustade med maskulina drag och munderingar.  

Athenastatyn på Parthenontemplet har gorgonen Medusas huvud på bröstplåten och utifrån den gestalten fördjupar Beard sitt tema. Det avhuggna huvudet med blodet forsande och ormar som ringlande lockar runt ansiktet, är den bild i vilken man gärna och ofta placerat maktens kvinnor: Angela Merkel, Hillary Clinton, Theresa May (”Maydusa”), Brasiliens president Dilma Rouseff och många fler. 

Boken omslag är inspirerat av ett romerskt mosaikgolv med Medusas huvud. Och resonemanget i boken utmynnar i att man måste förändra den djupt kodade manliga strukturen om det ens ska vara möjligt för kvinnor att tala och verka. Författaren ber sina läsare att tänka på makt som en egenskap, eller ett verb, ”bemäktiga sig”. Inte som en ägodel. 

Det är rätt underbart att sänkas ner och hettas upp i detta bad av kunskap och klokskap. För att sedan gå upp, torka sig och börja jobba. 

ESSÄ

Mary Beard 

”Kvinnor och makt. Ett manifest”

Översättning: Annika Hultman Löfvendahl

Norstedts, 119 sidor