Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Mitt DN - skapa ditt nyhetsflöde Mina nyhetsbrev Ämnen jag följer Sparade artiklar Kunderbjudanden Kundservice och prenumeration Logga ut
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Böcker

Bokrecension: Mörkret tar udden av Lina Ekdahls putslustigheter

I Lina Ekdahls nya diktsamling gestaltas inte sorgen som någonting romantiskt och ädelt, utan snarare som löjligt och fult, skriver Viola Bao.

Lyrik

Lina Ekdahl

”Fyrahundrafyrtio år” 

Wahlström & Widstrand, 70 sidor

Satirisk och antilyrisk är ord som dyker upp när jag tänker på Lina Ekdahls poesi. En fyndig slängighet, som gärna gör bruk av ordlekar och drastiska vändningar i sättet att förfrämliga vardagen. Eller som kastar ett det absurdas sken över den sociala samvarons tomma fraser – något som länkar henne samman med andra Göteborgsbaserade poeter som UKON och Pär Thörn.

Nyutgivna ”Fyrahundrafyrtio år” kretsar kring det existentiella chocktillståndet efter en skilsmässa. Den handfallna patetik och komik som uppstår ur diktjagets försök att få rätsida på tillvaron tecknas ömsom som en orienteringsrunda där hon tappat koordinaterna (”tom nervös vid tallarna katastrof/ katastrof vid tallarna/ pratar för sig själv gör hon det jomenvisst gör hon det/ ja jaha jo visst nä ja”), ömsom som att ligga raklång under ett bord i trädgården under en störtskur. Eller i det ståndaktiga lajvandet av äktenskapsnormalitet i strutslik förnekelse: ”Hon har grillat en fisk/ är hon tillräckligt tydlig/ när hon säger/ att fisken är klar.”

Ekdahls enkla formspråk och ibland alltför enkla poänger har alltid passat bättre dramatiserad inför en publik

Sorgen gestaltas inte som någonting romantiskt och ädelt, snarare löjligt och fult – och dessutom fullkomligt ickeoriginellt. Som så ofta hos Ekdahl samsas det rått cyniska och det inkännande empatiska sida vid sida, med den skojfriska självironin som en sammanlänkande tråd. Ibland är det irriterande putsgulligt i sin infantila tokighet (”vad är höjden av korthet/ att sitta på mattkanten/ sitta på mattkanten dingla med benen/ är höjden av korthet”). 

Ekdahls enkla formspråk och ibland alltför enkla poänger har alltid passat bättre dramatiserad inför en publik (vilket hon under decennierna också frekvent ägnat sig åt på Göteborgs uppläsningsscener). På pappret blir de ofta motståndslösa, den komiska poängen alltför lättsmält och förutsägbar. Så tyvärr även här.

Samtidigt är det någonting i gestaltningen av ensamheten och bitterheten, i det kvinnliga självhatet, som gör att jag inte heller helt och hållet kan avfärda denna diktsamling. Sitt studsiga tonfall till trots landar den inte i någon försonande förlösning utan lägger sig tätt intill sorgens utsiktslösa allvar, det som hotfullt skymtar därbakom och skänker diktsamlingen en nattsvart relief.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.