Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Böcker

Bokrecension: Stjärnvittnet avslöjar att Bergman demoniserade sin far

Familjen Bergman samlad på Smådalarö i juli 1939. Ingmar sitter i främre raden bredvid sin mor Karin och flickvännen Marianne. Till höger den tyske flyktingen Dieter Winter. Fadern Erik står i mitten där bakom, Ingmars yngre syster Margareta till höger - och till vänster en vän till henne.
Familjen Bergman samlad på Smådalarö i juli 1939. Ingmar sitter i främre raden bredvid sin mor Karin och flickvännen Marianne. Till höger den tyske flyktingen Dieter Winter. Fadern Erik står i mitten där bakom, Ingmars yngre syster Margareta till höger - och till vänster en vän till henne. Foto: Privat

Ingmar Bergman demoniserade sin familj i memoarboken ”Laterna magica”. Hans far var knappast en sadist som svärmade för nazismen. Leif Zern läser en ny bok där birollsinnehavaren äntligen vittnar om dämonregissörens barndom. 

Det kunde vara vilket födelsedagskalas som helst från mitten av förra seklet. Alla uppställda framför kameran, finklädda på det sätt man brukade vara på sommarnöje på den tiden, inte bara i borgerliga sammanhang. Vita linnebyxor, tunna sommarklänningar, dubbelknäppta kavajer. Den klassiska bilden av familjelycka.

Granskar man sällskapet närmare blir något annat synligt. Den äldre mannen håller sina armar beskyddande runt axlarna på två tonårsflickor. Samtidigt har han blicken fäst på det som utspelar sig på den sittande raden framför honom. Riktigt glada ser bara de unga männen ut att vara, fast på olika sätt – en som tittar rakt in i kameran och den andre som skrattar och verkar trivas i sällskapet. Den medelålders kvinnan i vit blus och kjol vänder huvudet åt höger, ängsligt kontrollerande paret vid sin sida.

Vad är det som pågår?

De flesta av oss är bekanta med familjen Bergman, ofta jämförd med en annan av de familjer som mer än de flesta tagit plats i den svenska offentligheten: Myrdals. Men i det senare fallet var föräldrarna offentliga långt innan Jan drog in dem i sitt författarskap. I Bergmans fall blev kändisskapet ett faktum först när sonen sent i livet placerade dem i sina manuskript och memoarer.

Erik Bergman måste vara den äldre mannen på familjefotot. Karin Bergman är kvinnan i mitten och Ingmar den självsäkre ynglingen med handen djärvt instucken i farlig närhet av bröstet på den tredje av flickorna. Är det därför Karin ser så nervös ut? Rentav svartsjuk. Margareta – Ingmars tre år yngre syster – vägrar att titta in i kameran, en idyll som snart visar sig innehålla sprängstoff. 

Återstår den unge mannen i vita byxor, leende och i armkrok med Karin. Han heter Dieter Müller-Winter och har länge varit en statist i huvudpersonens iscensättning av det bergmanska familjedramat. Den tiden är nu lyckligtvis förbi. Anledningen är Jan Winters nyutkomna bok om sin far, ”Dieters bok” med undertiteln ”Flykting hos familjen Bergman”. Här får birollsinnehavaren äntligen träda fram som vittne. 

Första gången jag hörde talas om Dieter Winter var på Expressens redaktion i slutet 80-talet när journalisten Staffan Tjerneld var på ett av sina sällsynta besök på sin gamla arbetsplats. Tjerneld tillhörde pionjärerna och var rätt person att berätta om krigsåren och den tidens kända och ökända familjer. Som medförfattare till de antinazistiska Taggenrevyerna på Nya Teatern hade han egna minnen av det svenska medlöperiet. Nu var han upprörd.

 ”Laterna magica” – Ingmar Bergmans memoarbok – låg sedan en tid på bokhandelsdiskarna och hade redan etablerat bilden av den blivande regissörens olyckliga barndom i prästhemmet på Östermalm i Stockholm. Svart pedagogik av grövsta slag. Att IB själv inte var något helgon gav bara relief åt de påståenden han fällde om sin far, en förfärlig sadist som sympatiserade med nazisterna och tonar fram som själva sinnebilden av de dämoner den blivande regissören har införlivat med den svenska mytologin, lika folkkära som Karlsson på taket och Lilla spöket Laban.

Det som gjorde Staffan Tjerneld arg var att Ingmar inte talade sanning. Porträttet av Erik Bergman var ett fantasifoster vars förklaring låg gömd i privata konflikter. Beviset – ett av många – är Dieter Winter, den där leende ynglingen vi känner igen från fotoseansen på Smådalarö den 14 juli 1939.

Utan Erik Bergmans envetna hjälp hade den 17-årige Dieter, en flykting av halvjudisk börd från Berlin, aldrig funnit en fristad hos familjen Bergman på Storgatan 7 i Hedvig Eleonora församling, där han blev varmt mottagen av Ingmars föräldrar och blev kvar i sju år. Andra förhållanden pekar i samma fredliga riktning. Hos kyrkoherden var norska motståndsmän lika välkomna som de liberala och radikala kvinnorna i Fogelstadgruppen, bland andra Ada Nilsson, Kerstin Hesselgren och Honorine Hermelin.    

Staffan Tjerneld var inte det enda överlevande vittnet. Dieter Winter fick själv framträda i Lena Svanbergs intervju med honom på Expressens kultursida i maj 1989. Ändå har Dieters version haft svårt att få fäste i skuggan av Ingmars överlägsna auktoritet. Detaljerna i Jan Winters insiderskildring är så många och övertygande att de skulle räcka till flera böcker. När baksidestexten utlovar att ”närmare familjen Bergman går knappast att komma” är det ingen överdrift.

Socialstyrelsens främlingspass. Dieter Winter kom som 17-åring halvjudisk tysk flykting till Stockholm från Berlin i mars 1939. I nästan sju år bodde han hemma hos familjen Bergman på Östermalm. Dieter blev senare journalist på Expressen, anställdes på UD och var bland annat generalkonsul i Berlin.
Socialstyrelsens främlingspass. Dieter Winter kom som 17-åring halvjudisk tysk flykting till Stockholm från Berlin i mars 1939. I nästan sju år bodde han hemma hos familjen Bergman på Östermalm. Dieter blev senare journalist på Expressen, anställdes på UD och var bland annat generalkonsul i Berlin. Foto: Jan Winter

Från det ögonblick unge Dieter kliver av tåget på Centralen i mars 1939 kommer läsaren i kontakt med situationer som plötsligt visar sig från en ny sida, några mer bekanta än andra. Det är inte så mycket Erik som utlöser kriser och nervspänningar som Karin med sin beskäftiga iver att vinna förtroende, intrigera, inbjuda till samtal på sängkanten och – inte minst – svartsjuka. Hennes romantiska föreställning om Tyskland som ett kulturland hör visserligen till de besvärande omständigheterna.

 Men svärmeri för Hitler? Knappast.

Dieter hamnar omedelbart i korselden. Ingmar får en rival om Karins uppmärksamhet och flyttar snart ihop med Karin Lannby alias ”Annette”, under kriget rapportör åt den miltära säkerhetstjänsten (se även Anders Thunbergs bok ”Karin Lannby: Ingmar Bergmans Mata Hari”, 2009). Paret bor på Tavastgatan på Söder. Unge Dieter levererar matpaket och hämtar smutstvätt. Erik ägnar sig i stället åt att hjälpa flyktingar, han har sedan länge goda kontakter med Mosaiska församlingen och den stora synagogan på Wahrendorffsgatan, där Hedvig Eleonoras organist Erik Erling är välkommen i samma kapacitet. Efter en tid får även Dieters mor inresetillstånd till Sverige, resultatet av kyrkoherdens ihärdiga skrivelser till UD och Utlänningsbyrån.

I Uppsala förestår Dieters moster Sophie det judiska pojkhemmet vid Tullgarnsområdet, där en rastlös Harry Schein råkar fastna på ett av bokens många foton. Kusinen Max Goldstein hittar man på det judiska pojkhemmet på Hornsgatan i Stockholm, uppkrupen i något hörn med ritblocket till hands. Max blir med tiden känd som Mago, scenograf och kostymtecknare i åtskilliga filmiska och sceniska sammanhang.

Om Ingmar Bergman kastar om och gör fiktion av verkligheten, hur kan vi då lita på att Jan Winter inte tar sig samma friheter? Svaret är den omfattande dokumentation han har tillgång till. Dels offentliga källor, dels i form av familjen Winters eget arkiv och intervjuer med Dieter själv, som avled 2010.

Det sorgligaste kapitlet i denna historia handlar om Ingmars och Karin Lannbys försök att få Dieter utvisad 1941. Ingmars inblandning går så vitt jag förstår inte att konkret belägga. Men indicierna talar enligt Jan Winter för att Ingmars skvaller och övriga upplysningar spökar i Annettes rapporter till försvarsstaben under det dryga år de ”delade dag, natt och skrivmaskin”.

Ingmar Bergmans nazism är en tiotusenkronorsfråga. Dieter ansåg att hans fosterbror var för naiv för att se sambandet mellan sin frågvisa partner och den dödsdom som hennes information sannolikt hade inneburit om den tagits på allvar. Ingmars självpåtagna ”nazism” avvisas dock bestämt av Dieter som ett slags exhibitionistisk effekt:

”Vill Bergman vara flagellant är det hans ensak, det får psykologer och andra klara ut. Jag kan bara säga att jag inte tror på hans 'nazism'”.

I så fall bör även frågan om Eriks nazism lämnas över till psykologerna. Det är ingen större merit för en rebellisk filmregissör att han har en snäll pappa. Ingmar hade alltid behov av att slå ur underläge. Demoniseringen av Erik ingick i hans cv. Karins roll bör heller inte underskattas. Far och son var ju rivaler om hennes gunst.

Den familjemedlem som svärmade för nazismen var den fyra år äldre brodern Dag, av allt att döma en av hjärnorna bakom Bollhusmötet i Uppsala den 17 februari 1939; ”en av de mest antisemitiska aktionerna i Sverige under denna tid”, för att citera Jan Winter.

”Dieters bok” spänner över ett helt fält av judisk flyktinghistoria, svensk antisemitism, och Expressenskvaller. Dieters karriär gick via Vecko-Journalen och Expressens utrikesredaktion till UD och posten som generalkonsul i Berlin 1983-87.

Den lär bli min bok också, en brunn att ösa ur.