Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-12-15 21:46

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/aase-berg-varfor-forvantas-valdtakten-leda-till-en-livslang-offeridentitet/

Bokrecensioner

Varför förväntas våldtäkten leda till en livslång offeridentitet?

Det är inte våldtäktsoffret som ska komma till insikt, det är våldtagaren, skriver Aase Berg.
Bild 1 av 4 Det är inte våldtäktsoffret som ska komma till insikt, det är våldtagaren, skriver Aase Berg. Foto: Spencer Platt/AFP
Emma Glass ”Peach” Övers. Birgitta Wernbro Augustsson Modernista, 112 sidor.
Bild 2 av 4 Emma Glass ”Peach” Övers. Birgitta Wernbro Augustsson Modernista, 112 sidor. Foto: Modernista
Bild 3 av 4 Mithu M Sanyal ”Våldtäkt: aspekter av ett brott” Övers. Helena Hansson Ordfront, 316 sidor. Foto: Ordfront
Thordis Elva och Tom Stranger ”På andra sidan förlåtelsen” Övers. Örjan Sjögren Forum, 250 sidor.
Bild 4 av 4 Thordis Elva och Tom Stranger ”På andra sidan förlåtelsen” Övers. Örjan Sjögren Forum, 250 sidor. Foto: Forum

Skam leder till tystnad och patriarkatet gillar tysta kvinnor – först efter många års tassande kunde metoo explodera. Nu måste vi göra upp med föreställningen att offret är ett kroniskt skadat gods. Aase Berg har läst tre aktuella böcker om våldtäkt.

Rätta artikel

Kortromanen ”Peach” (Modernista) har blivit hysteriskt hyllad och kallas ”årets litterära sensation” i Storbritannien. Den handlar om en våldtäkt och tycks vid första anblicken stå på offrets sida. ”Emma Glass lyckas skildra en erfarenhet som är nästan omöjlig att uttrycka i ord”, påstår kringreklamen.

Romanen börjar mycket suggestivt och smärtsamt med att den unga flickan vid namn Peach vacklar hemåt efter överfallet. Hon stänger in sig på flickrummet och skildringen av hur hon därinne lagar sitt skadade underliv med sytråd är på gränsen till outhärdligt. Skräcken för den förövare som fortsätter stalka och hota henne är också trovärdig, men dessvärre är han inte trovärdig som karaktär. Han är enbart ond, ett monster utan själ.  

Att hela storyn bygger på klichéer blir allt mer uppenbart ju längre man läser. Det tar tid att få grepp om hur banal boken egentligen är, eftersom den är skriven på ett skickligt och experimentellt språk. Många innebörder går förstås förlorade i översättning, men översättaren Birgitta W Augustsson har ändå lyckats förmedla rytmen. 

Så småningom flippar romanen ut i total surrealism, där förövaren förvandlas till en korv som i hämndsyfte blir uppkäkad på ett grillparty. Som ni förstår ställer ett sådant grepp höga krav på författarens förmåga att balansera ämnets allvar mot svart humor. Det lyckas sådär. Absurditeterna är snarare krystade än roliga.

I grundstoryn använder sig Glass alltså oreflekterat av i stort sett alla förväntningar som finns: offrets skam, självskadebeteende och lust att hämnas som något slags förlösning. Förövaren framställs som en endimensionell sadist, mycket långt från verklighetens våldtäktsman som faktiskt oftast är en i många avseenden helt normal snubbe.

Jag står frustrerad kvar med frågan om det verkligen bara finns en enda bild av våldtäkt i dagens samhälle, nämligen att offret blir traumatiserat för alltid. Som om våldtäkten har nått ända in i hennes själ och skapat en helt ny identitet, en roll som trasig. Varför känns det ofta som om våldtäktsoffer tvingas anpassa sina reaktioner efter denna regisserade berättelse?

Den komplexitet jag saknar hos Glass finner jag i stället i en annan nyutkommen bok på temat. Den heter kort och gott ”Våldtäkt. Aspekter av ett brott” (Ordfront) och är skriven av den tyska kulturhistorikern och journalisten Mithu M Sanyal.

Sanyal gör en exposé över våldtäktsbegreppets utveckling, både juridiskt och i den ideologiska undertexten. Hon ifrågasätter alla ingredienser i den kollektiva våldtäktsberättelsen, samtidigt som hon konstaterar att ämnet är riskabelt. Under skrivandets gång utsätts hon för diverse drev, bland annat för att hon vill avskaffa den statiska offer-förövare-terminologin. Hon ifrågasätter också bilden av att förövaren alltid är en man och offret en kvinna.

Men på grund av sin kritiskt granskande blick riskerar hon att bli djävulens advokat: ”Väldigt många människor har kämpat väldigt hårt och väldigt länge för att sexuella övergrepp ska erkännas som brott och inte bara betraktas som lössläppthet, och det innebär att om man ifrågasätter de politiska övertygelser som har åstadkommit så mycket, riskerar man att spela i händerna på dem som vill relativisera sexuellt våld.”

Sanyal är verkligen inte ute efter att relativisera. Hon vill bara analysera den eventuella skillnaden mellan offrets upplevda känslor och omgivningens förväntningar, skillnaden mellan individ och reaktionsmanual. Kan en erigerad kuk verkligen förstöra en kvinnas liv och komma åt hennes innersta väsen? Kan mannens ”vapen” verkligen göra en kvinna till kroniskt skadat gods? Varför förväntas våldtäkten leda till en livslång offeridentitet, när en person som utsatts för fysisk misshandel snarare anses ha råkat ut för en enskild händelse? Och kanske mest kontroversiellt: Är och förblir våldtäktsmannen enbart våldtäktsman för all framtid?

Enligt Sanyal hänger själva frågan om skam ihop med en internaliserad hederskultur. Priset för förlorad heder är skam, och skam leder till tystnad.

Sanyal konstaterar att kvinnor måste förhålla sig till skrämselpropaganda från tidig ålder – ”att bli varnad för våldtäkt är fortfarande en del i initiationsriten till könsrollernas värld” – och leder i bevis att den verkliga faran i stället är den skam våldtäkten förknippas med. Här ingår även de ihärdiga uppmaningarna till utsatta att de inte ska känna skam. Som en våldtagen tjej sa till mig efter möten med välmenande psykologer och poliser: ”Varför tjatar alla om att det inte är mitt fel? Klart jag fattar att de inte är mitt fel! Om de håller på sådär så börjar jag ju tro att jag först måste tycka att det är mitt fel och sen liksom sluta tycka det för att räknas som botad.”

Enligt Sanyal hänger själva frågan om skam ihop med en internaliserad hederskultur. Priset för förlorad heder är skam, och skam leder till tystnad. Patriarkatet gillar tysta kvinnor – det tog decennier av tassande kring kulturprofiler och skitstövlar innan metoo vågade explodera.

”Respekt för offrets skamkänslor är i själva verket respekt för just de sociala normer som skambelägger våldtäktsoffer”, skriver den krassa Sanyal.

Jag tänker att det vore befriande att i stället betrakta våldtäktsmannens handling som en sjukdom och kvinnans upplevelse av den som symtom. Det är inte symtomen som ska behandlas, det är sjukdomen.

Skulden bör förpassas dit den hör hemma, skriver den isländska författaren och feministen Thordis Elva i sin bok ”På andra sidan förlåtelsen” (Forum), som utkom förra året. Hon blir i medvetslöst tillstånd våldtagen av sin första kärlek, men i stället för att hämnas eller ens polisanmäla inleder hon ett decennielångt samtal med honom om orsak och verkan. De båda håller ett vid det här laget legendariskt TED-talk tillsammans, men blir också utestängda från ett antal feministiska konferenser eftersom många anser att våldtäktsmannen rakt av ska bojkottas. Här är sjukdomsmetaforen effektiv som motargument – ingen har botat cancer genom att vägra studera tumörerna.

Även om det naturligtvis är önskvärt med en mer intelligent lagstiftning kring sexualbrott, så leder det inte automatiskt till läkning att få förövaren dömd, skriver Sanyal. Det mest traumatiska, och det gäller både våldtäkt, misshandel och andra typer av svek mot tilliten, är om förövaren inte erkänner eller ens förstår sin gärning. Då svajar inte bara tilliten till denna person (om förövaren är en närstående) utan också tilliten till den egna förmågan att bedöma verkligheten.

Eftersom ord står mot ord i juridiken kring våldtäkt handlar det just nu ofta om ett krig mellan oförenliga verklighetsuppfattningar. Och så länge klichéerna om skam upprätthålls och få vågar avkräva våldtäktsmännen självanalys, kommer de våldtagna fortsätta att leva i tron att de är söndertrasade på djupet av en skam de aldrig ens borde ha kommit på tanken att känna.

Det är inte våldtäktsoffret som ska komma till insikt. Det är våldtagaren. Jag citerar den våldtagna tjejen igen: ”Varför skulle jag skämmas? Hans skit har ingen rätt att fastna på mig.”