Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

Andreas Palmaer: Vandraren utan ansikte

Andreas Palmaer.
Andreas Palmaer. Foto: Magnus Liam Karlsson

Första hjälpen för barn med akut läsbrist.

BARNBOK

Andreas Palmaer
”Vandraren utan ansikte”
Alfabeta förlag
Ålder 9–12 år

Bara handarbetsböcker har lägre status än lättlästa böcker för barn på låg- och mellanstadiet. Andreas Palmaer är en av de beundransvärda, ihärdiga författarna som ägnar sig åt denna den osexigaste formen av litteratur.

Hans böcker vinner inte priser. De blir inte föremål för den samlade kritikerkårens intresse. Men han framhärdar i sin produktion av lättfattliga och underhållande faktaböcker på temat monster, mytologi och saker som intresserar barn i den här åldersgruppen. Givetvis har han även skrivit berättelser om pop, husdjur och fotboll.

Andreas Palmaer erbjuder första hjälpen för barn som lider av akut läsbrist.

Den senaste i raden titlar för svårflörtade unga läsare är hans antologi med skräcknoveller, ”Vandraren utan ansikte”. Vi presenteras för mardrömsversionen av Hemnet genom ett hämndlystet nytt hus, två tv-spelande barn märker (för sent) att de styr verkligheten, en docka tar kommandot över sitt enformiga liv och i en annan historia anropar någon illavarslande ”Jag ser dig” från skärmen.

Palmaer har funnit merparten av materialet till sina noveller i creepypasta på nätet, översatt, skrivit om och anpassat för sin läsarkrets. Ju större utbudet är på nätet desto mer tydligt blir behovet av någon som väljer ut och sorterar bort.

För dem som är för unga för samlingssajten ”Creepypasta.com” och för gamla för ”Blodet droppar” är det här en rad lagom ruggiga svarta pärlor.

Ett gemensamt tema för berättelserna i ”Vandraren utan ansikte” är föräldrarnas frånvaro. Barnen hamnar i de otäcka situationerna för att de befinner sig i olika grader av förpubertal föräldrarevolt. Eller också har de skiljts från kompisarna genom en flytt, eller genom en sommarvistelse i en stuga i skogen. I många skräckfilmer känns det både befängt och orealistiskt att någon skyddslös går upp på vinden helt ensam mitt i natten, för att kolla om det är nåt där. Det är konstruerat. Så upplever jag inte de här novellerna. Mitt i det overkliga handlar barnen rationellt.

Palmaer tar inte i så förbaskat med effekterna, det behövs inte eftersom barn fyller i med sin fantasi. Han skräms helt enkelt inte för mycket, men han lyckas ändå undvika att skriva töntigt.

Jag föreställer mig att ”Vandraren utan ansikte” är en perfekt bok för en plats utan tillgång till internet: Ett tält, en husvagn, en flygresa. Eller varför inte en svensklektion på mellanstadiet.