Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

Andrew Downie: Doctor Sócrates – footballer, philosopher, legend

Efter VM i Spanien 1982 älskade en hel värld Brasiliens elegante kapten Sócrates. Henrik Brandão Jönsson minns sin ungdomsidol som även blev en demokratisk hjälte.

Andrew Downie

”Doctor Sócrates. Footballer, philosopher, legend”

Förord: Johan Cruyff.

Simon & Schuster, 400 sidor

Jag var tolv år när Sócrates sprang in på plan under VM 1982 i Spanien och ställde upp i sina tajta blå shorts, knallgula tröja och rufsiga frisyr. Jag hade precis börjat lyssna på hårdrock och på något sätt kändes Sócrates som hårdrockens representant i detta VM. Bekräftelsen kom när han gjorde mål mot Sovjet och i stället för att kramas reste sin knutna näve mot skyn och protesterade mot militärdiktaturen i Brasilien. Bara några månader tidigare hade Motörhead släppt albumet ”Iron fist” och det fanns ingen tvekan – Sócrates var fotbollens Lemmy.

Alla har sitt VM i fotboll och mitt blev Spanien 1982. Jag var för ung för att förstå VM 1978 i Argentina och VM i Mexiko 1986 satte sig aldrig lika djupt. Den varma och torra sommaren 1982 såg jag alla matcherna och häpnades över hur det sensuella brasilianska landslaget levererade sin sambafotboll. Brasilien hade ingen anfallsstjärna utan behållningen var ”Den magiska kvadraten” – mästerskapets mest offensiva mittfält i Falcão, Éder, Zico och Sócrates som roterande runt straffområdet i ett överraskande och impulsivt mönster som gjorde att motståndarna inte visste vem som skulle gå mot mål.

Det mest fascinerande var Sócrates klackningar. Han var 193 centimeter lång och hade endast storlek 40 i skor. Det gjorde att han inte riktigt kunde hålla balansen i komplicerade dribblingar. I stället avfyrade han världens mest nonchalanta klackningar som blev en del av hans varumärke.

Den 5 juli 1982 ställde Brasilien upp på Sarriàstadion i Barcelona för att möta Italien som tagit sig vidare, trots att de endast spelat oavgjort mot Polen, Peru och Kamerun. Brasilien hade däremot gjort nio mål i gruppspelet, slagit Maradonas Argentina med 3–1 och det fanns ingen tvekan om vem som skulle vinna. Ändå förlorade Brasilien med 3–2 i en av tidernas bästa VM-matcher. Det brukar sägas att 1982 års brassar var världens bästa landslag som aldrig vann ett VM. När jag läser den nyutkomna biografin om Sócrates övertygas jag.

Den skotske fotbollskorrespondenten i São Paulo, Andrew Downie, har i ”Doctor Sócrates – Footballer, philosopher, legend” skrivit den absolut bästa boken om en av världens mest unika spelare. ”Dóctor Socrates” är inte bara den mest omfattande biografi (och första boken på engelska) som skrivits om den brasilianske kultspelaren. Den påminner också om vilken kraft fotbollen får när den blandas med politik.

När jag flyttade till Brasilien – 20 år efter förlusten i Barcelona – var Carta Capital en av de tidskrifter jag brukade läsa. Den var något så ovanligt som ett glassigt, ekonomiskt vänstermagasin som hade militärdiktaturens före detta ekonomiminister som en av sina kolumnister. En av de andra kolumnisterna var Sócrates. Jag lusläste hans krönikor för att hitta spännande detaljer ur hans fotbollskarriär, men mötte i stället intellektuella samhällsanalyser som inte är vardagsmat bland världens outbildade fotbollsspelare.

Faktum är att Sócrates än i dag är den ende av Brasiliens tiotusentals fotbollsproffs som haft en universitetsexamen i ryggen när han spelat. I början av sin karriär flög Sócrates helikopter mellan tentorna och bortamatcherna för att hinna slutföra läkarlinjen, vilket Andrew Downie beskriver träffande i sin bok.

Det enda den filosoferande fotbollslegendaren inte lyckades med var att hålla sig borta från spriten.

Det bästa i biografin är ändå beskrivningen om hur den läkarutbildade, men storrökande Sócrates, kommer till Brasiliens största arbetarklubb Corinthians och startar fotbollsrevolutionen Democracia Corinthiana. Den vänder uppochned på det auktoritära styret inom arbetarklubben och tar tillbaka makten till spelarna. De får själva bestämma om de vill ta en öl kvällen före match eller inte, vilka nya spelare som ska kontrakteras och framför allt, vem som ska vara deras tränare. Sócrates revolution blev en succé som visar vad som händer när människor lyckas organisera sig.

Resultatet av Democracia Corinthiana var att den mynnade ut i en politisk rörelse som störtade den 21-åriga militärdiktaturen i Brasilien. Tillsammans med den nu dömde fackledaren Lula da Silva var Sócrates en av aktörerna i rörelsen som demokratiserade Brasilien och försökte göra samhället lika framgångsrikt som landslaget. När Sócrates spelade bar han pannband med politiska budskap om ett rättvisare samhälle. Jämför det med dagens reklampelare Neymar som har ”100 % Jesus” på sitt pannband.

Det enda den filosoferande fotbollslegendaren inte lyckades med var att hålla sig borta från spriten. Varje kväll höll han hov på sin favoritkrog Pingvinen i hemstaden Ribeirão Preto och diskuterade politik tills kranarna stängde. Efter decennier av krökande var det till slut medicinerna efter en matförgiftning som fick levern att sluta fungera. Brasiliens klokaste spelare dog den 4 december 2011 och det är vår förbannade plikt att vårda hans minne.

Det enda som grämer mig med biografin är att Downie avslöjar att Sócrates inte var någon hårdrockare. Sócrates gillade sertanejo – en brasiliansk genre som är en blandning av dansband, country och romantiska ballader. Det värsta är att Sócrates inte nöjde sig med att lyssna på Brasiliens sämsta musikstil. Han gav till och med ut ett eget sertanejoalbum, där han sjöng.

Även solen har sina fläckar.