Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

Beatrice Alemagna: Dagen när inget hände

Beatrice Alemagnas bilder är fantasifulla, mörka och detaljrika i en blandteknik av kritor, kollage och blyerts.
Beatrice Alemagnas bilder är fantasifulla, mörka och detaljrika i en blandteknik av kritor, kollage och blyerts.

Njutbart om en gåtfull natur. Beatrice Alemagna berättar om hur en flicka hittar en värld i en regnig trädgård. Visst är det lite moraliskt om att lämna datorvärlden, men mest en hyllning till upptäckarglädjen.

BILDERBOK
Beatrice Alemagna
”Dagen när inget hände”
Översättning: Lisa Lindberg
Rabén & Sjögren

Foto: Almanominerade, italienska Beatrice Alemagnas bilderböcker lyfter gärna fram barndomens skörhet och nyfikenhet, inte sällan med surrealistiska inslag och varierande, utforskande perspektiv.

”Dagen när inget hände” handlar om en flicka som följer med sin skrivande mamma till sommarhuset. Hon vill helst tillbringa hela dagen med att döda Marsmänniskor på sin spelkonsol, men när mamman säger att det räcker tar flickan spelet och går ut i den regniga trädgården.

Alemagnas illustrationer är mörka och detaljrika och man kan bläddra igenom boken flera gånger och hitta nya föremål, växter eller varelser. Tekniskt har hon låtit sig inspireras av Eva Lindström, Poul Ströyer och Jockum Nordström, och lyckas likt dem skapa en vacker, naivistisk och lite gåtfull värld. Det är njutbart att studera hennes varierande mönster som framhäver trädens fåror, det fallande regnet, de mörka växterna i trädgården och de få ljuspunkterna som skapar djup i bilderna.

Flickan, med sina stora runda glasögon, stripiga hår och klarorange regnjacka, är tecknad på ett mycket livfullt sätt som visar ett brett känsloregister. När hon tappat spelet i en damm sjunker hon ihop gråtande och blir nästan ett med naturen: ”Jag kände mig som ett träd i stormen.” Bilden visar hur hennes armar och ben tycks ha växt in i trädets rötter. Det är ett fint grepp hos Alemagna – de surrealistiska inslagen bara är, utan vidare. Sniglarna pratar, Marsmänniskorna ramlar ur spelet och under vattenytan finns en hel värld av myllrande figurer. Alemagna har sagt sig fascineras av Pippi Långstrump och i synnerhet Pippis sökande efter ”spunk”, ett ord hon själv hittat på. I sina illustrationer söker Alemagna själv skapa det som inte finns, ofta i form av surrealistiska fantasidjur. Unika och märkliga ting och företeelser förekommer i flera av hennes böcker och blir en hyllning till barnets upptäckar- och skaparglädje.

Översättningen av Lisa Lindberg känns lite trevande, men också berättelsen har sina brister. Att flickan tappar sitt spel i vattnet och först då upptäcker allt fantastiskt som finns i naturen kan tolkas som en aning moraliserande. Det är då hon klättrar upp i ett träd, tar djupa andetag, dricker regnvatten och samlar på genomskinliga stenar för att ”se på världen genom dem”. Det kan också läsas som en hyllning till leken och naturen, men jag kan inte låta bli att härleda den till en vuxen ångest inför det alltmer skärmfixerade samhället. Flickan sörjer sin pappa och hans förtrollade leende och det är först när hon kommit hem efter sin dag i naturen som hon tittar sig i spegeln och ser … honom!

Nej, det är en sentimental detalj som hade kunnat avvaras, men i övrigt imponerar Alemagna med sina vackra bilder av blandad teknik: kritor varvas med kollage och blyerts. Barnets rörelser är, trots den naivistiska stilen, levande och dynamiska och hennes förhållande till världen är kopplat till hennes storlek och flexibilitet. Det förstärker känslan av hur hon finns till och upplever världen genom sin kropp och sina sinnen. En fin och detaljrik bok som, med eller utan inläst moraliserande, kanske faktiskt har en poäng.