Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-01-21 07:31

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/bildroman-intertextuell-guldgruva-i-melodramatisk-operaton/

Bokrecensioner

Bokrecension: Intertextuell guldgruva i melodramatisk operaton

Kristin Lidström skapar en tidskapsel med Bloomsburygruppens djärva mönsterblandning. (Bilden är beskuren.)
Kristin Lidström skapar en tidskapsel med Bloomsburygruppens djärva mönsterblandning. (Bilden är beskuren.) Illustration: Kristin Lidström

”Kattvinden” av Helena Öberg och Kristin Lidström är en melodramatisk, vackert formgiven visuell roman där bilderna ekar av Bloomsburygruppen, Böcklin, Hilma af Klint och många fler.

Rätta artikel

Omslagsbilden, med sin präglade text och sina bildelement i mörkt guld mot mörkt lila, på denna vackert formgivna och påkostade visuella roman visar en finlemmad, mörkhårig pojke i en fönstersmyg med en katt i knäet. Genom att spela med kraftig ljuskontrast mellan aftonrodnaden, som förgyller ­katten, och det kalla ljuset över pojkens ansikte och händer skapar Kristin Lidström osäkerhet: död eller ­levande? 

Som för att bekräfta aningen har Helena Öberg placerat ett Pasolini­citat på försättets dunkelblå stjärnbildshimmel, ett citat som tjänar som både motto och narrativt anslag: ”De döda har/inte slutat tala till oss./Det är vi som/glömt hur man lyssnar.”

Som inledning till den bildprolog som nu följer, förser oss Öberg med en högstämd metatext där hon kommenterar den typ av berättelse vi kommer att möta, varpå vi hamnar i en dramatisk filmsekvens om tretton­ bilduppslag i nytt rodnande solljus. I denna sekvens placerar Lidström oss ömsom som åskådare på marken, ömsom i cockpiten på ett öppet propellerplan från krigstiden som just skall till att störta i en snöklädd granskog. Läsaren möter således döden tillsammans med en av  romangestalterna genom subjektiv kameravinkel. 

Läs mer: De bästa böckerna för barn och unga just nu 

Författaren Helena Öberg och den då barnboksdebuterande form­givaren Kristin Lidström (just nu uppmärksammad för sina omslag till de fjorton kvinnliga Nobelpristagarna) fick 2015 en välförtjänt Augustnominering för sitt första samarbete ”Din tur, Adrian!”, en spännande tänkt 64-sidig hybrid mellan ­grafisk roman i blyerts och bilderbok i blandteknik med helsidesbilder i sprakande färg och med ett överraskande tema (dyslexi- och läshundspedagogik). 

”Kattvinden” är ett djärvt uppkäftigt ”osvenskt” projekt. En ”opera på papper”, bara ­musiken som fattas!

Som framgår spänner de denna gång bågen avsevärt högre. De vågar drygt 350 sidor varav en tredjedel, ramhandlingen i nutid, består av text och två tredjedelar, det historiska mittpartiet under beredskapsåren, huvudsakligen av bildsekvenser med voice over-text. Och de vågar en fantastisk genremix genom att blanda barnskräcklorens klassiska hemsökta-huset-motiv med fullfjädrad, teatralisk, starkt emotionell (vuxen)melodram i den sublima stilen, som teater­regissören Peter Brook ­menar är utmärkande för den melo­dramatiska retoriken. Det rör sig alltså å ena sidan om mystiska ljud och hinsides hälsningar och syner i tonåringen Mandas jag­berättelse, å den andra om hennes farfars barndomsminnen i fullfärg under kriget då han som främmande (arbetar)barn gästar en överklassmiljö präglad av maxad kärlek, mörka hemligheter, sjukdom, död, sorg, otrohet – och ovetande hamnar i en börd/klass/arv/penga-problematik som får sin oväntade upplösning i ramhandlingens slutminuter. 

Bokomslaget.
Bokomslaget.

Det blir förstås en viss tonskillnad mellan Mandas lite skolflicksflacka prosa, som i stort sett har den efterlängtade bästisen Sirin som adressat, och som består av iakttagelser och en handfull (svartvita) selfies som skickas tvärsöver jordklotet, och morfars mer dramatiska minnen av en tid då han storögt oförstående blev indragen i en värld han stod främmande för. Hans jagberättande gestaltas i ett fullständigt överdådigt, intrikat flätat, eklektiskt bildberättande som utnyttjar – inte bara filmiska och teatermässiga stilmedel utan även modernistisk konst- och design­historia från tidigare ­delen av 1900-talet. I hisnande mån tangerar personteckningen i själva kärlekshistorien stundom dessutom en romantiserande populär­estetik (tänk veckotidningsroman, tänk bokmärken). 

Att här finns starka impulser från både litteratur och konst är en underdrift, hela romanen är en intertextuell guldgruva. Den mest uppenbara intertextuella relationen vad gäller texten gäller förstås Brian Selznicks succéartade blyertstecknade ”film på papper” – den över 550 sidor stora bild­romanen om Hugo Cabret (2007), som har fått bidra med inte bara den filmberättade prologidén utan även till strukturen i stort. Men här finns också en kraftfull hälsning till Stefan Castas psykologiskt utsökta ungdomsroman ”På andra sidan Fågelsången” (2015) som också cirklar kring en husförsäljning av ett ödesmättat och hemsökt hus. 

Men den stora insatsen är ändå Kristin Lidströms djärva låne­teknik, där hon genom oslagbart, sömlöst lager-på-lagerarbete i Photo­­shop lyckas bädda in hela det historiska berättandet i Blooms­burygruppens magnifika modernistiska 20-tals­design i snart sagt varje tapet, lampa, kudde, stol, textil eller trädgårdsdesign i huset: jag säger bara Vanessa Bell och Duncan Grant! Men varför nämner hon dem inte? Och att hon därtill inte bara skärmdumpar hela konstverk av till exempel Hilma af Klint och Helene Schjerfbeck utan också använder dem fritt i bakgrunder och personteckning – pojken Martin är ett pojkporträtt av Schjerfbeck och hon själv figurerar i skolsalen – är rasande skickligt. I flera melodramatiska scener lösgör sig af Klints svarta och vita svanpar, i en annan seglar de döda till ro i Arnold Böcklins kända tavla ”Die Toteninsel” (1883) i en svanvingeförsedd båt. Att varken Bloomsburygruppen eller Böcklin nämns i källförteckningen är en gåta.

”Kattvinden” är ett djärvt uppkäftigt ”osvenskt” projekt.

En ”opera på papper”, bara ­musiken som fattas!