Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-01-23 15:30

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/bokrecension-aleksa-lundberg-letar-sig-bortom-stereotyperna-i-bogtjejen/

Bokrecensioner

Bokrecension: Aleksa Lundberg letar sig bortom stereotyperna i ”Bögtjejen”

Författaren Aleksa Lundberg.
Författaren Aleksa Lundberg. Foto: Casia Bromberg

Aleksa Lundbergs ”Bögtjejen” växer till en existentiell och intelligent politisk bok – som får Aase Berg att undra varför alla med ickestereotypa identiteter måste passas in i nya, lika stereotypa lådor.

Rätta artikel

Skådespelaren Aleksa Lundberg tilldelas vid födseln könet man. Uppväxtskildringen liknar många andras men den måste berättas igen och igen: en förälder som motarbetar homosexualitet, oförstående pedagoger, kränkningar och mobbning. Han, den homosexuella Mattias, och senare hon, ”bögtjejen” Aleksa, kryssar förtvivlat mellan samhällets fördomar. 

Det borde vara självklart: Ingen omvärld ska hindra ett barn från att leka med okonventionella könsroller, att anamma ett annat köns klädkod, att älska personer av vilket tänkbart kön som helst eller att med tiden rent av genomgå en väl underbyggd könskorrigering. 

Läs mer: Aleksa Lundberg ”behöver inte vara antingen eller – jag kan vara en bögtjej” 

Men även om innehållet är viktigt har jag först svårt att se djupet i texten. Den är helt ogestaltad; välformulerad men omedveten om vilka litterära grepp som finns att tillgå för att skapa laddning, underströmmar, oroande paradoxer och sårig läsarkontakt. 

I början av Aleksa Lundbergs transformation vill jag alltså mest protestera mot en enkelspårighet som ligger både i själva texten och i det beteende som skildras – vad håller hon på med? Beställer sallad på krogen för att bli uppfattad som en Riktig Kvinna, fast hon egentligen skulle döda för en biff? Jämför sig utseendemässigt med transkompisen Vera och lider av att vara mindre kvinnlig än hon? Synen på vad en transkvinna måste göra för att passera är minst sagt stereotyp. Du sabbar för dig själv, tänker jag. Vi är många som gör allt för att lösa upp de där hierarkiska maktspelen, vi slafsar biff med bea så det rinner längs hakan, vi vägrar stå med strykjärn och formpressa knytblusar i besvärliga material, vi identifierar oss inte med feminint infantila sysslor eller attribut bara för att man ska. Vi avslöjar kvinnofällorna. 

Jag fattar visserligen att det är ett privilegium att protestera mot något man redan har tillgång till. Men ändå: Förstår du inte att vi är på din sida, och att etiketterna för utanförskap du försöker passa in i gör mer skada än nytta?

Ingenting känns bättre än att ge sitt avvikande ett namn, att hitta en subkultur, en freakflock.

Etiketterna, ja. I dagens samhälle funkar det knappt att vara avvikare utan etikett. Det är inte avvikarnas fel, men jag rekommenderar ett steg tillbaka för att fundera över vem som tjänar mest på att alla freaks ska nischas och nischa sig själva. Någon svarar: för att kunna belysa förtryck, bedriva politik och sprida kunskap om just sina nischfränder. 

Och visst, ingenting känns bättre än att ge sitt avvikande ett namn, att hitta en subkultur, en freakflock. Det kan rentav vara livsavgörande. Men om det inte finns några gråskalor bortom den sociala kontrollen och jag måste välja mellan fjorton genderkategorier när jag ska kryssa i blanketten från konferensen i USA – vem är det egentligen som tjänar mest på detta? Den politiska individen eller ett repressivt samhälle? Risken finns att allt avvikande tämjs, utom det som är så svårdefinierat att det skuffas ännu längre ut i marginalerna. 

Alltså: Aleksa Lundberg får mig att undra varför alla med ickestereotypa identiteter måste passas in i nya stereotypa lådor. Etiketterna skapar per definition konformism. ”Ickebinär” som fastslagen kategori i ett kontrollsystem. ”Transtjej” så länge man kan passera som tjej i idiotpatriarkatets ögon.

Scenrecension: ”Kung Kristina Alexander” av Aleksa Lundberg 

Det som gläder mig med den här boken och som får mig att kapitulera inför Lundbergs resonemang är att hon rätt snart själv kommer fram till de här sakerna, genom trial and error i kött och blod. Underströmmar och mångtydigheter uppenbarar sig trots bristen på litterär gestaltning, enbart genom hennes allt mer komplexa livserfarenhet. I takt med detta ökar också bokens politiska potential, eftersom svårsmält livserfarenhet är ett skarpslipat vapen mot alla som försöker upprätthålla de hämmande normalitetsfasaderna. 

En av Aleksa Lundbergs lärdomar är att transfobin också finns inom transvärlden, i den hierarkiska kampen för att vara mest normal. En annan är att det sanna jaget kanske inte finns på andra sidan könskorrigeringen heller, att kärnan i en människa inte är könstillhörigheten: ”Många tror att jag har sett livet från två vitt skilda håll, ett manligt och ett kvinnligt. Men egentligen står jag här där jag alltid har stått, någonstans mittemellan.”

Eller som när hon ska träna rösten att bli kvinnligare och logopeden säger: ”Män talar i mer raka banor än vad kvinnor gör. Kommer du med alltför aggressiva påståenden blir du automatiskt uppfattad som man. Om du däremot använder dig av flexibla svängningar och lägger till tvekande ord blir du garanterat tagen för en kvinna.” Aleksa reagerar med misstänksamhet: ”Jag skulle medvetet, på inrådan av en auktoritet inom vården, göra mig till en mespropp.” 

Aleksa Lundberg: Teatern är en av de värsta platserna för sexism och machokultur 

För mig skär logopedens ord lite extra i hjärtat eftersom jag vet att skrämmande många cis-kvinnor kör den här strategin för att passa in. Straffet för en kvinna som uppfattas som aggressiv är hårt – hon avfärdas i allmänhet som besvärlig, bitchig eller rent av galen. Aleksa kommer fram till det enda rätta: ”Jag gick aldrig tillbaka. Det blev bara inte så och i dag vet jag varför. Jag har redan en röst. Den duger just så som den är.”

Från att vara gripande på ett individuellt plan växer Aleksa Lundbergs bok till att bli existentiell och intelligent politisk i sin vägran att göra det sanna jaget till en kryssruta på en blankett. Alla ska komma ut som onormala, framför allt de som försöker vara krampaktigt normala, och ingen ska gnälla över eller sätta käppar i hjulet för någon annans annorlundahet, så länge den inte tar sig uttryck i fysiskt våld. Först så överbryggar man rädslan för det främmande. Man måste helt enkelt kunna stå ut med varandras konstighet utan att etikettera eller tämja varandra.

Och frågan Lundberg ställer är avgörande för oss alla: ”Hade det inte varit bättre att anpassa samhället, snarare än våra kroppar, efter hur vi är och kan vara som människor?”