Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Bokrecensioner

Bokrecension: Anna Rydstedt träder ut ur skuggorna

Poeten Anna Rydstedt (1928-1994).
Poeten Anna Rydstedt (1928-1994). Foto: Nina Södergren

Anna Rydstedts grundpuls är en existentiellt och andligt genomsyrad centrallyrik.  Magnus Bremmer läser två välkomna tillskott i utgivningen kring Ölandspoeten som formades av Lundaskolan.

Lyrik

Anna Rydstedt

”Anna i Lund. Dikter, prosa, kritik och minnen”

Redaktör: Jonas Ellerström

Ellerströms, 96 sidor

 

”Samlade dikter”

Bokförlaget Faethon, 453 sidor

När Gud stänger en dörr öppnar han ett fönster. Vad ska man då säga att han gjorde för poeten Anna Rydstedt (1928-1994)?

Allting började åtminstone med en stängd dörr. Det var i Lund mot slutet av 40-talet. En tjugoårig gymnasiestudent, nyligen inflyttad från Öland, hade redan siktet inställt på högskolestudier i teologi. Ja, mer än så: hon ville bli präst. Problemet var bara att yrket ännu inte var öppet för kvinnor. Men nu tycktes saker och ting vara liksom i rörelse. 

En kväll satt Anna Rydstedt på Akademiska föreningen och lyssnade till ”kvinnoprästdebatt”. Två erfarna akademiker, historikern Lydia Wahlström och teologen Ester Lutteman, sablades ner med billiga poänger av en ung manlig teolog. Snart fick han mothugg från en alltmer upplivad åhörarskara. ”Då brann det i hela min varelse”, mindes Rydstedt senare. ”Jag måste fram och säga mitt ord med en tjugoårings hela bistra livserfarenhet.”

En tid senare kom domen från kyrkans överhöghet. Professorerna i exegetik vid landets båda lärosäten, Lund och Uppsala, hade överlagt. 1951 förklarade de som sin ”bestämda och på noggrann forskning vilande mening, att ett införande av s.k. kvinnliga präster i kyrkan vore oförenligt med nytestamentlig åskådning och skulle innebära ett avsteg från troheten mot den heliga skrift”. Kyrkomötet sa också nej och plötsligt kändes kvinnligt prästerskap mer avlägset än någonsin. 

Anna Rydstedts svar skulle inte dröja länge. 

Redan samma år som professorerna fällde sin dom började hon vässa tänderna i litterära tidskrifter. 1953 debuterade hon med diktsamlingen ”Bannlyst prästinna” på Bonniers. Frågan är om det i hela den svenska poesihistorien finns en lika rasande debutskrift.

 

Jag skall slå världen

med min sanning, säger prästinnan,

och slunga mina ådrors galna blod över lögnprofeterna.

 

I korsfäst sanningsröda sigill

skall mitt blod stelna över min fiende.

/…/

Jag river kompromisserna,

spränger metafysiken,

stormar teologien,

bryter låsen

öppnar dörrarna

ända in till sanningen,

fängslad under eonernas vanvett.

 

Bara känn på kraften. ”Bannlyst prästinna” är ett explosivt attentat mot hela den patriarkala kyrkoborgen. Här flammar lågor, hettar ådror, bränns pupiller, dånar hästhovar och ristar naglar av ren ilska. Den eldfängda prästinnan i huvudrollen river av ett slags SCUM-manifest för alla kvinnor som bestulits rätten att bli präst.

Boken var långtifrån unisont hyllad av kritikerkåren. Men den gjorde avtryck och placerade omedelbart Anna Rydstedt på den litterära kartan. Den blev början på ett halvsekellångt författarskap, odlat vid sidan av ett yrkesliv som folkhögskolelärare. 

Efter hårda påtryckningar från regering och riksdag beslutade kyrkomötet 1958 att tillåta kvinnliga präster – men då var Anna Rydstedt redan på väg någon helt annanstans.

I efterhand kan debutboken lätt framstå som en solitär. Den som läser Anna Rydstedts samlade verk märker snart att det inte är mycket av det hon skrev senare som liknar ”Bannlyst prästinna”. Anna Rydstedts grundpuls är en lågmäld, existentiellt och andligt genomsyrad centrallyrik. Kanske är hon allra mest förknippad med det öländska landskapet. Hon föddes och växte upp i den lilla byn Ventlinge på södra Öland, dit hon också senare skulle återvända. Den karga alvarsmarkens och den öländska bondemiljön tycks ha stått i intim förbindelse med poetens inre landskap.

Så vad var det egentligen som hände där i Lund alldeles i början av 50-talet? Om allt detta kan man göra sig en uppfattning genom den färska urvalsvolymen ”Anna i Lund”, utgiven på Ellerströms förlag. Volymen kartlägger Rydstedts första avtryck som poet och kritiker, men också hennes egna minnen av staden, som besöket vid ”kvinnoprästdebatten” och andra anekdoter från studenttiden.

Mycket i volymen kretsar kring den så kallade Lundaskolan, en etikett som fästes på den samtida poetkretsen kring Litterära studentklubben i Lund. Egentligen handlade det om ett stilistiskt ganska disparat gäng, med poeter som Majken Johansson, Göran Printz-Påhlson, Åsa Wohlin, Ingemar Leckius, Bo Strömstedt med flera. Det var kanske främst en litterär vänskapskrets, så till den grad att de recenserade varandra i dagstidningarna. Men också ett nav av litterär inspiration. 

Lundaskolan var starkt influerad av den litterära modernismen och läste in sig på den så kallade nykritikens teorier om att befria litteraturen från författarens biografi och närläsa språket som ren form. Rydstedt gick med i klubben i stort sett samtidigt som drömmen om prästerskapet började slockna. En av de intressantaste sakerna med ”Anna i Lund” är just att försöka utröna vad hon bidrog med och fick med sig från studentklubben.

I de tidigaste dikterna i ”Anna i Lund” märks den lundensiska inspirationen kanske främst i en studentikos (ord)lekfullhet och ett ironiskt tonfall. Här finns också några surrealistiska kollektivdikter, skrivna rad för rad av klubbmedlemmarna utan vetskap om vad de andra skrivit. De dikterna säger en del om den språkliga experimentlustan i sällskapet, men surrealismen var sannolikt än mer betydelsefull för Rydstedt på andra plan. Den expansiva kroppslighet och det laddade bildspråk som syns så tydligt i hennes författarskap kan mycket väl ha haft surrealistiska rötter, flera dikter här vittnar om det.

Intressant att notera är också att ”prästinnan” uppenbarligen övade sin explosiva vrede på akademins insnöade teoretiker innan den drabbade det manliga prästerskapet, i den tidiga dikten ”Relation i det akademiska”:

 

Fånga mig inte

i analytiska nät!

Jag trasslar era maskor,

spränger konjunktionen,

summerar disjunktioner

och gråter av Gud en violett analys 

till Sanningens ära

i det krökta relativitetstemplet. 

 

Urvalets enskilt starkaste och stilsäkraste text är annars ironiskt nog ett essäistiskt prosastycke om den öländska alvarsmarken, ”Det arktiska ansiktet”, ursprungligen publicerad i Sydsvenska Dagbladet. Uppenbarligen gjorde sig det öländska landskapet starkt påmint även under studieåren i Lund.

”Anna i Lund” är en smal utgåva i flera bemärkelser, mest begriplig för den som redan har en relation till Rydstedts poesi (och kanske till Lunds studentvärld). Den litterära kvaliteten varierar också ordentligt, det här ju till genren. Men som en inblick i hur Anna Rydstedt blev den poet hon var är den oavbrutet intressant och underhållande. 

Som sådan är den också ett högst välkommet tillskott till en växande men fortfarande alltför blygsam Rydstedtlitteratur. Samtidigt med volymen utkommer dessutom en enkelt utformad men för första gången komplett samling av Rydstedts hela produktion, ”Samlade dikter”, på det lilla bokförlaget Faethon. 

Sedan några år är förresten Anna Rydstedts samtliga utgivna diktsamlingar bara en skärmpekning bort, digitalt tillgängliga på Litteraturbanken.se. Det har med andra ord aldrig varit enklare att upptäcka Anna Rydstedts färgstarka, livsbejakande och fortfarande alldeles för skugglagda poesi.