Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

Bokrecension: Bengt Jangfeldt pejlar idéerna bakom Putin

Bengt Jangfeldt om Rysslands historiska roll i världen.

Essäbok

Bengt Jangfeldt

”Vi och dom. Om Ryssland som idé”

Wahlström & Widstrand, 207 sidor

Ryssland är inringat! Världen förstår oss inte!

Samtidigt som vår östra stormakt flexar med musklerna hörs undertoner av en evigt kränkt klagan. På ett sätt kanske lätt att förstå, det senaste seklet har knappast varit nådigt mot det väldiga land som dignat under en revolution, två förödande världskrig och 70 år av förstenad diktatur.

Efter kommunismens fall gick det inte heller så bra.

En vacklande nationell självkänsla gör marken osäker för makthavare, och i sina försök att befästa sin ställning har Putinregimen grävt allt djupare i gammalt unket storryskt tankegods. I den intressanta lilla boken ”Vi och dom” har författaren Bengt Jangfeldt kartlagt den sortens nygamla föreställningar om Rysslands roll i världen.

I det sena 1800-talets ryska litteratur stöter man ständigt på ”den ryska idén”, tanken att landet har en alldeles egen ödesväg att följa. Den går i sin tur tillbaka på bilden av Moskva som ”det tredje Rom”, centrum för ett östligt kejsardöme med den heliga förpliktelsen att bära det bysantinska rikets ortodoxa arv vidare sedan Konstantinopel erövrats av muslimerna.

Och framtiden, förkunnade gärna de nationalromantiska slavofilerna, tillhör denna östliga civilisation som är yngre, men också andligt och moraliskt bärkraftigare än det ruttnande romersk-germanska väst, som är världsligt, individualistiskt och krigiskt.

Det är vi mot dom.

I en variation på temat lanserades senare begreppet Eurasien, som betecknar en särskild geosfär mellan Öst och Väst (händelsevis tänkt att ledas av just ryssarna).

På senare år har hela läran fått nytt liv, främst genom högernationalisten Alexander Dugins bok ”Geopolitikens grunder” från 1997 från vilken president Putin hämtat inte bara ordet ”geopolitik”, utan också en hel del annat.

För att återta sin storslagna historiska roll måste Ryssland kraftsamla, förkunnade nämligen Dugin, och till det krävs en fiende, ett ”dom”, än en gång liktydigt med väst. Nato ska undermineras, kontrollen över Ukraina återtas och i USA bör Ryssland så kaos genom att ”uppmuntra alla former av separatism och etniska, sociala och rasmässiga konflikter, aktivt stödja alla dissidentrörelser, extremistiska, rasistiska och sekteristiska grupper”.

Dugin själv lär ha råkat i onåd, men hans tankar har som synes mer eller mindre upphöjts till nationell strategi.

Under hela den ”ryska idén” ligger ett osannolikt nationalsvärmiskt snömos, hopvispat av forskare, virrpannor och författare (varav en heter Fjodor Dostojevskij). Men det som en gång måhända var en brinnande tro ter sig i dag snarast som en cynisk, postmodern humbug och hade nog mest framstått som komisk om inte följderna hotade att bli så tragiska.

”Vi och dom” är fascinerande läsning, även om jag kan tycka att Jangfeldt med sitt örnperspektiv då och då hamnar en aning för nära den nationella ödesmystik han beskriver: ett Ryssland där plötsliga kast och förändringar alltid snabbt återgår till den urgamla grundordningen mellan härskare och folk.

Långa historiska linjer är viktiga att urskilja, men de kan också ge en illusion av oföränderlighet. Och en orubblig rysk ordning är något som allra minst Putin själv tror på, att döma av hans nervösa stingslighet mot demokratisk opposition och kritiska röster.