Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-02-17 20:02

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/bokrecension-briljant-fransk-kronika-over-tidens-flykt/

Bokrecensioner

Bokrecension: Briljant fransk krönika över tidens flykt

Bild 1 av 2 Två tidigare romaner av Marie-Hélène Lafon finns i svensk översättning: ”Annonsen” och ”De sista indianerna”.
Foto: Grate förlag
Bild 2 av 2

Marie-Hélène Lafon är en liten fransk sensation. Hennes hårt komprimerade prosa skyr de stora gesterna men väcker starka minnen till liv. Jens Christian Brandt läser den utsöka romanen ”Våra liv”

Rätta artikel

Den franska författaren Marie-Hélène Lafon introducerades för några år sedan på svenska med två romaner, ”Annonsen” och ”De sista indianerna”, som båda utspelas i provinsen; närmare bestämt i den alltmer avfolkade glesbygd som i dag (på tveksamma grunder) ibland kallas Le Pen-land. Den förra romanen var på 135 sidor, den senare på 138; ett format som är kongenialt med de tystlåtna, skenbart passivt registrerande gestalter hon helst skildrar och där den hårt komprimerade prosan påminner om buljongtärningar. 

I ”Våra liv” har handlingen förlagts till Paris; det tolfte arrondissementet med omnejd. Stillsamma, föga gentrifierade kvarter om vilka det konstateras att här ”lever de som har tid fortfarande som de skulle göra i en småstad eller större by”. En av dem är romanens berättare, den nyblivna pensionären Jeanne Santoire. Yrkeslivet har hon ägnat åt bokföring, omsorgen om siffror och kolumner, alla additioner som måste stämma då räkenskapsböckerna slås igen. Det verkliga bokslutet handlar om det egna livet, hur det blev och hur det kunnat bli. 

Vad hon till en början ägnar sig åt är iakttagelser i den lokala matbutiken. Den ligger på rue du Rendez-Vous, och frekventeras nästan undantagslöst av ensamstående, något tilltufsade gestalter i övre medelåldern. Inspirerad kanske av den repade schlagermusik, melodier från ett svunnet sekel, som oavbrutet skvalar ur högtalarna uppfinner hon biografier åt den blonda (eller blonderade) kassörskan Gordana och stamkunden Horacio Fortunato. I tankarna tecknar hon små skisser av hur deras tillvaro förmodligen sett ut; skisser som hon oavlåtligt reviderar, i takt med att hon lägger märke till och tolkar de observerade personernas kroppsspråk. 

Allt är, man anar det snart, ett preludium till den egna berättelsen. ”Snabbköpet”, heter det, ”gör mig sentimental”. Framförallt är det ”de tunga vackra orden från de evinnerliga sångerna” som väcker associationer och krymper avstånden mellan nu och då. En fransk paradgren säkert, minnena och hur de bäst ska ljussättas. 

Bit för bit avtäcks så berättarens förflutna. Föräldrahemmet, det katolska internatet. Hur hon som nätt och jämnt myndig skulle ha gift sig med en betydligt äldre man och skött bokföringen för hans firma. Om hon inte i stället mött Karim, en man från Algeriet. Det är ett språng ut i det okända – fadern har vägrat acceptera ”araben” och hon introducerar honom heller inte för de andra familjemedlemmarna. Men förhållandet är lyckligt, tills han efter en semester inte återvänder hem. De har då levt tillsammans i arton år. Nu är han borta, utan ett ord, och först senare hör hon på omvägar att han slagit sig ned i Marseille och satt en son till världen, vilket han inte ville med henne. 

Som få andra samtidsförfattare lyckas hon belysa de strukturer som för bara någon generation sedan var självklara men som nu tycks museala, sepiafärgade vykort från en värld vi inte vet hur vi ska förhålla oss till.

Titeln kan givetvis tolkas ironiskt: ”Våra liv”, en enda förlustkatalog, en ändlös kedja av besvikelser och felslagna förhoppningar. Men Marie-Hélène Lafon skriver i en genre där den konventionella uppdelningen i framgångar och missöden är satt ur spel. De stora gesterna uteblir, allt som dröjer sig kvar efter omvälvande händelser är en vag undran. När föräldrarna gått bort hittar berättaren en bunt brev, förmodligen från krigsåren, som fadern skrivit till modern. Eftersom han bett barnen bränna korrespondensen gör de det ”utan att ens tillåta oss att titta på datumen på de gulnade kuverten”. På samma sätt är historien egendomligt frånvarande, också den ett konvolut som inte bör granskas. Tidsmarkörerna, som 1968 års studentrevolution, skymtar bara som en diffus oro i bildens utkant. 

Ändå (eller förmodligen just därför) växer denna korta roman till en briljant krönika över tidens flykt och vårt ambivalenta förhållande till traditionen. Marie-Hélène Lafon återvänder ständigt till samma ritualer och ceremonier: kyrkbesöken, familjemiddagarna, de årliga utflykterna till samma strand. Som få andra samtidsförfattare lyckas hon belysa de strukturer som för bara någon generation sedan var självklara men som nu tycks museala, sepiafärgade vykort från en värld vi inte vet hur vi ska förhålla oss till. Gick någonting förlorat eller var tryggheten förkvävande?

Allt detta gestaltas på en nedtonad, stilistiskt utsökt prosa. När det är som allra bäst påminns man om Flauberts mästerverk ”Ett enkelt hjärta”. Det är samma ömsinta blick bakåt, på en epok som kanske för alltid är över fastän dess representanter envist bär sina matkassar längs rue du Rendez-Vous. Någonstans mellan raderna ljuder här också en dämpad lovsång till människans osvikliga förmåga att landa förhållandevis mjukt, komma på fötter, börja om.