Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-01-23 17:48

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/bokrecension-caroline-albertine-minor-imponerar-med-sma-bortvandheter/

Bokrecensioner

Bokrecension: Caroline Albertine Minor imponerar med små bortvändheter

Caroline Albertine Minor har förärats bland annat P O Enquists pris 2018.
Bild 1 av 2 Caroline Albertine Minor har förärats bland annat P O Enquists pris 2018.
Foto: Lærke Posselt
Bild 2 av 2

Sju noveller. Sju kvinnoliv. Danska Caroline Albertine Minor har hyllats för sin novellsamling ”Välsignelser”, som nu kommer på svenska. Jonas Thente fascineras av de bortvända berättelserna.

Jonas Thente
Rätta artikel

En novell koncentrerar sig oftast på det moment i huvudpersonens liv som är avgörande. En vändpunkt eller en epifani, ett ödesdigert felsteg eller ett möte med kritiska konsekvenser.

När man läser en sådan traditionell novell befinner man sig i de flesta fall i ett efteråt. Vad novellen gör är att förklara vad som lett fram till detta moment, varför det är livsavgörande, och eventuellt vad som hänt fram till det efteråt där läsaren befinner sig.

Så betraktat är danska Caroline Albertine Minors (född 1988) noveller ganska traditionella. Sju stycken ryms i samlingen ”Välsignelser”. Det är hennes andra bok och den första som översatts till svenska. Den har fått priser, P O Enquists pris bland andra, och nominerats till Nordiska rådets litteraturpris. Sju noveller, varav tre av dem hänger ihop kring samma grundberättelse. 

Förlust är ett genomgående tema. Som i inledningsnovellen där en dansk kvinna reser till Frankrike där hennes hittills frånvarande far hastigt har insjuknat. Han fortsätter vara frånvarande. Den enligt utsago självbiografiska novellen ”Sorgens trädgård” är den kanske mest drabbande. Här råkar mannen i ett ungt par ut för en olycka med svåra hjärnskador till följd. Det är en smärtsam och ohyggligt durkdriven text som svindlande konkret inleds: ”På en bänk i Enghaveparken gav vi bara upp”.

Även titelnovellen är hjärtnypande. En ung kvinna med ett spädbarn bor temporärt i en liten ort där hennes man jobbar på ett bygge. Inget särskilt dramatiskt händer egentligen, förutom i hennes inre. En scen bränner sig fast: när hon sitter i en ölig byggbod och i ett tyst, inre kaos betraktar hur en nyfunnen väninna ammar hennes barn, för att hon själv inte kan.

Här finns också ett återkommande specifikt danskt tema: kyrkan som en fortfarande giltig plats att söka sig till i stunder av nöd.

Den treledade novellsviten handlar om en kvinna vars dotter oförklarligt hängt sig i ett träd under en au pair-vistelse i Australien. Det är ett intrikat bygge, där vi följer först kvinnan, därefter dotterns barndomskamrat, och sist dottern själv – men utan att få några egentliga svar.

Ganska traditionella noveller, alltså. Också detta att de ganska skissartat beskrivna männen i novellerna ändå tycks vara de centra som de kvinnliga huvudpersonerna kretsar kring.

Men Minor skriver fram något skevt, i positiv bemärkelse; något som smyger sig på och som skiljer denna samling från mängden.

De kvinnor vi möter känns liksom till hälften bortvända. Man kan tänka sig dem en smula förströdda, drömmande och mer riktade mot sig själva än pedagogiskt utgjorda av författaren med tanke på en läsare. Bifigurer dyker upp och försvinner utan förvarning. Vem var nu detta egentligen? Berättaren vet, och det får räcka.

Kronologin bryts upp utan förvarning. Märkliga, privata associationer och bilder bryter in i den realistiska berättelsen. En helt vanlig bilresa längs en kaj kan plötsligt förbluffa med ”Känslan av att ingenting faktiskt existerade hade vuxit i mig hela morgonen” och egensinniga reflexioner som ”Jag satt bredvid min nya vän med en känsla av att ha förväxlat mängden salt och socker i ett kakrecept” fördjupar känslan av att detta är en komplex människa, ingen litterär konstruktion.

Det är dessa små bortvändheter, självupptagenheter, som gör att man läser Caroline Albertine Minors noveller som man försöker läsa människor, och unnar henne all den uppmärksamhet hon har fått och helt säkert kommer att få.