Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-11-18 21:47

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/bokrecension-det-forgangnas-vedervardigheter/

Bokrecensioner

Bokrecension: Det förgångnas vedervärdigheter

Karin Smirnoff skriver i en rustikt västerbottnisk tradition.
Bild 1 av 2 Karin Smirnoff skriver i en rustikt västerbottnisk tradition. Foto: Johan Gunséus
Bild 2 av 2

Debutanten Karin Smirnoff har Augustnominerats för sin roman ”Jag for ner till bror”. DN:s Jesper Högström läser en publikfriande och färgstark historia.

Rätta artikel

Ett populärt koncept inom kriminalgenren är deckare placerade i någon pittoresk avkrok. Shetlandsöarna, Yttre Hebriderna, Wales: miljöerna skiftar, men bidrar alltid med de exotiska kulisser och de begravda hundar (inavel, släktfejder, ouppklarade mord) som i stadsmänniskans inbillning är ett lika naturligt inslag i lantlivet som EU-bidragen och de thailändska fruarna.

Karin Smirnoffs ”Jag for ner till bror” visar att greppet mycket väl låter sig tillämpas litterärt och i svensk miljö. Platsen är Västerbottens inland och den lilla byn Smalånger. Intrigen är den väl beprövade där en bygdens son (i detta fall en dotter) återvänder till hemorten och väcker till liv det förflutnas spöken, som på ett även det väl beprövat sätt visar sig bestå av incest, bortbytingar, blodiga våldsdåd, heroiska fylleslag och gruvlig sadism i folkloristiska miljöer.

Huvudpersonen är också hon en person man tycker sig känna igen från otaliga filmer och tv-serier: sårbar men ändå handlingskraftig, tilltufsad av livet och bitskt genomskådande men ändå med ett hjärta av guld och självklart berättigad till läsarens sympati i sin kamp mot oförstående kuratorer, hemtjänstföreståndare och andra ondskans krafter.

Ett kuriöst men för intrigen nödvändigt grepp är att en stor del av de förgångna vedervärdigheterna visar sig vara sådant som huvudpersonerna själva varit med om, men sedan glömt bort – osannolikt, men inget som sticker ut bland alla de andra orimligheter romanen består av.

Man kan naturligtvis fråga sig om det är trots, eller tack vare, dessa publikfriande klichéer i intrig och personteckning som Smirnoff blivit nominerad till Augustpriset. Sanningen är, av allt att döma, att litterär kvalitet inte spelar någon roll i sammanhanget.

Läs mer: Stort favoritfall när årets Augustnomineringar presenterades

Desto mer angeläget att påpeka de uppenbara förtjänster romanen ändå har. Miljön är väl iakttagen och färgstarkt framställd. Språket är kraftfullt och måleriskt, som anstår en roman från det litterära Västerbotten, fullt av dialektala sakord. Denna rustikt poetiska tradition har just nu Sven Olov Karlsson från Västmanland som sin främsta företrädare. Vissa koketta stildrag – små initialbokstäver i namnen, uppräkningar utan kommatecken – är förlåtliga i sammanhanget. Det sprakar och fräser men slocknar snabbt, som en eld på ett fång kvistar. Om Karin Smirnoff kastar in lite virke nästa gång kan det bli en rejäl brasa.

Läs fler av DN:s aktuella bokrecensioner