Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-11-18 07:03

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/bokrecension-det-overnaturliga-lyfter-inte-i-kerstin-wixes-vitt-ljus/

Bokrecensioner

Bokrecension: Det övernaturliga lyfter inte i Kerstin Wixes ”Vitt ljus”

DN:s Niklas Wahllöf om en roman som blir kall och torr i sin berättariver.

Niklas Wahllöf
Rätta artikel

En dag får Stine ett brev, långt bortifrån på flera sätt. Det är Stines gamla tonårsbästis Kaja, den märkligt fria, säkra och inte så lite mystiska, som efter alla dessa år ber Stine att återvända till den hatade uppväxtstaden (vilken skulle kunna vara Lidköping). Kaja har nämligen bestämt sig för att försvinna utan spår, puts väck är hon, och i brevet anvisar hon Stine att sälja hennes hus, men först noga läsa anteckningarna i ett antal pärmar. 

Det är ingen dum romanidé. Den svårt mobbade Stine som växte upp i en dysfunktionell familj tvingas – hon känner att hon inte kan vägra Kajas vädjan – att konfrontera sitt undanträngda förflutna. Att återse den ständiga skräckens skolgård, ställas framför familjens hus där hon försökte ta sitt liv vid flera tillfällen. Och nysta upp mysteriet med Kajas liv och planlagda försvinnande. 

Har hon begått självmord? Gått i kloster? Blivit eremit i Asien? Blivit sjuk och gömt sig för att dö?

Svaret är höljt i dunkel väldigt länge, Stine läser i pärmarna och pratar med Kajas grannar, kolleger, vänner, älskare. Spekulationerna ovan avskrivs rätt omedelbart, och här ska förstås inte avslöjas exakt vad som hänt Kaja – om det nu går. Kerstin Wixe, mångårig medarbetare på Sveriges Radios kulturredaktion i Luleå, har nämligen skrivit en debutroman om andra dimensioner. Om förflyttningar i tid och rum, om färgers temperaturer, telepatisk kommunikation, att stänga av kroppen, höra musik där inte musik spelas, att flyta ut i evigheten, sväva fritt. Häxor. Änglar. Inte nödvändigtvis i nämnd ordning. Helt enkelt, sådant som brukar kallas vidskeplighet, flum, new age.

Wixe ska ha respekt för att hon på ett sätt är väldigt klar i detta omöjliga ämne. Hennes språk är, förutom på sina håll för mycket tell don't show, enkelt och effektivt, med viss ålderdomligt vacker klang. Och det är väl befriande att någon på allvar tar sig an detta i våra barska, kärva tider när all mystik är mördad till förmån för det bevisbara och vetenskapligt vederhäftiga, och detta utan att hemfalla åt slarvig fantasy. 

Men det blir för mycket. Inte bara lämnar Kaja jordelivet lite då och då och slutligen kan Stine (som kanske egentligen heter Kerstin) upphetsat läsa i upplevelsepärmarna. Nog har också Stine själv upplevt rejält med omöjligheter: hört röster, sett en självlysande gran, regnrockar som fått liv, en ängel under en förlossning ... Ingen och inget är det vi lärt oss och våra sinnen kan ta in så ofantligt mycket mer, bara vi lät dem. Ungefär.

Kerstin Wixe är uppenbarligen enormt intresserad av sitt ämne. Och inte vet en sådan som jag, men troligen är hon också ordentligt påläst. Men i stället för mjuk, varm, levande, blir mystikromantiken här paradoxalt nog torr och kall i all berättariver. 

Tänk om magin lämnats utanför denna berättelse. Om den i stället koncentrerats kring en utsatt uppväxt, en alldeles särskilt vacker vänskap, kring svek och livslånga lojaliteter, om flykten från småstaden – och hur olika destinationer som livet tar oss till. På jorden, alltså. Men det hade varit alldeles för verkligt.