Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-01-21 06:45

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/bokrecension-det-vita-kallbadhuset/

Bokrecensioner

Bokrecension: Thorvald Steen lodar vår tids förakt för svaghet

Av Thorvald Steens tidigare böcker har bland annat ”Det längsta hoppet” och ”Ibland har du helt rätt” översatts till svenska.
Bild 1 av 2 Av Thorvald Steens tidigare böcker har bland annat ”Det längsta hoppet” och ”Ibland har du helt rätt” översatts till svenska.
Foto: Per Maning
Thorvald Steen, ”Det vita kallbadhuset”.
Bild 2 av 2 Thorvald Steen, ”Det vita kallbadhuset”.
Foto: Heidruns förlag.

En man ligger på sitt köksgolv och kan inte ta sig upp. Det är den 17 december i Oslo och trygghetslarmet och mobilen ligger obönhörligt utom räckhåll för hans förtvinade muskler.

Jonas Thente
Rätta artikel

Medan han ideligen misslyckas ta sig ur situationen går han i minnet igenom sitt liv. Ett telefonsamtal har kastat ljus över mycket som varit fördold. En okänd kusin har ringt och berättat att den morfar han aldrig tillåtits få kännedom om har avlidit.

Det finns två poler i denna koncentrerade, pockande roman. Det är dels det hurtiga norska folket, vars nästan hysteriska fixering vid vintersporter och härdande skidturer här lyfts fram till en svensk läsares – den här läsarens i alla fall – häpnad och leda. Han som ligger där på golvet var ett löfte han också. När han var liten. Innan den ärftliga muskelsjukdomen satte stopp för alla fysiska ambitioner.

Den andra polen är det stigma som bärs av de som inte kan. Den specifika frågan här är alltså: har mannen på golvet förnekats kännedom om sin morfar, därför att morfar också har haft sjukdomen, och för att släkten skämts för honom?

När Thorvald Steen tecknar porträttet av berättarens mamma, bidrar han med den äran till världslitteraturens galleri av hemska mödrar. Flera gånger försöker berättaren få svar av sin mamma, där hon sitter och surar i sitt kök. Dialogen mellan den härskartekniska experten och hennes son är förbluffande obehaglig och effektiv. Här har vi en mor som i juletid går ner i källaren – dit hennes son inte kan ta sig – för att bränna komprometterande brev och fotografier som kunde ha kastat ljus över sonens livstragedi.

Till slut frågar han rent ut:

”Skulle du önska att jag aldrig hade fötts, mamma? Tycker du det är tarvligt att jag ställer den frågan?”

Det är viktigt för honom att veta. Han har själv en dotter, koncipierad och född i vetskap om att hon kan komma att ärva sjukdomen.

Mamman svarar med att be honom ta fram ljusstaken hon ska putsa.

Så: Thorvald Steen har skrivit en roman om vår tids förakt för svaghet, vår historia av utfrysning, arvshygien och folkhemsk politik som satt sig i folksjälen. Här utspelar sig allt detta i en man som ligger på ett golv i ett snöigt Oslo. Det är naket och gripande.